|
Innehållsförteckning.
Palmemordet
Lars Borgnäs är författare
av boken
Nationens intresse,
Norstedts förlag, 2011. Boken behandlar för nationen Sverige tre
traumatiska händelser:
• Ubåtskränkningarna i början av 80-talet
• Mordet på Olof Palme, 1986
• Estonias förlisning, 1994
För de allra flesta av oss är dessa händelser utan direkt samband. Det
nya grepp som författaren tar går ut på att visa att Statsmakten
förtigit sanningen i samtliga dessa tre fall. På så sätt framträder ett
mönster som visar att syftet varit att handla i nationens intresse.
Borgnäs diskuterar ingående motiven omkring det. Att han själv är
anhängare av sanning råder det inget tvivel om. Hans slutsats blir att
det är förkastligt att undanhålla nationen Sverige sanningen för att
skydda nationens intressen.
Motivet
En mängd motiv har anförts under utredningens
gång. Eftersom Palme var en kontroversiell politiker så har det inte
saknats motivbilder. Min uppfattning är att endast ett fåtal motiv har
trovärdighet.
Under tiden efter andra världskriget var CIA:s huvuduppgift att hålla
koll på världs-kommunismens utbredning. Sveriges militärstrategiska läge
var ett bekymmer för USA. Vårt land kunde enkelt invaderas av
Sovjetunionen och därefter användas som brohuvud vid invasion av
NATO-landet Norge. Våra marina baser längs Östersjökusten kunde övertas
och då ge fienden full kontroll över Östersjön och Bottenviken. Om
Sovjetunionen kunde få kontroll över NATO:s nordflank på detta sätt så
skulle stora delar av Nordeuropa stå under stark press. Det fanns
således speciella skäl för CIA att hålla koll på den politiska
utvecklingen i det ”neutrala” Sverige. Allt var frid och fröjd fram till
1969. Då fick Sverige en ny statsminister vid namn Olof Palme.

Palme var stämplad som ”kommunist” av CIA redan innan han
tillträdde som statsminister. Anledningen var bl.a. hans motstånd
beträffande Vietnamkriget. Palme ville få stopp på det omänskliga
lidande som drabbat det vietnamesiska folket. När kriget kunde summeras
hade USA förlorat 58 000 man. Den vietnamesiska regeringen har, 1995,
uttalat att 5,2 miljoner vietnameser dödats i kriget. Det är sannolikt att den störste kritikern av Vietnamkriget, Olof Palme, hamnade högt
upp på CIA:s dödslista när slutsummeringen var klar.
I början av 80-talet utsattes Sverige för
ubåtskränkningar. Det hela kulminerade hösten 1982 med den s.k.
Hårsfjärden-incidenten ( 59°
3'46.53"N 18° 8'21.51"E ). Samma höst
hade Palme åter tillträtt som statsminister efter socialdemokratisk
valseger. Marinofficerarna vid Berga Örlogsbas var övertygade om
att Sovjetunionen låg bakom kränkningarna. De bevis som man pekade på
var de popellerljud (kavitationsljud) som ubåtarna gav ifrån sig. Det
var väldokumenterat sedan tidigare vilken ljudprofil som varje typ
(klass) av ubåt hade. De ljud som man fångat upp stämde väl in på de
sovjetiska ubåtarna. Dessutom kunde man peka på att den sovjetiska
ubåten U 137 gått på grund i Karlskrona skärgård i oktober 1981. Redan
vid denna tidpunkt infann sig skepticism hos media och politiker.
Särskilt skeptiska var man inom Socialdemokraterna. Man tyckte att det
var märkligt att marinen inte lyckats få upp en enda fientlig ubåt till
ytan - alternativt inte lyckats sänka någon. Misstanke fanns om att det
i själva verket var NATO:s ubåtar som testade den svenska
försvarsförmågan. Den svenska marinens ledning skulle då ha fått
förhandsinformation om när och hur ”kränkningarna” skulle
ske. De
sjunkbomber som marinen avfyrade riktades på ett sådant sätt att de
”kränkande” ubåtarna inte skulle skadas. En Ubåtsskyddskommission
tillsattes för att utreda kränkningarna. 1983 fastslog kommissionen att
Sovjetunionen måste hållas ansvarig för Hårsfjärden-incidenten.
Regeringen överlämnade en protestnot till Sovjetunionen.
Lars Borgnäs skriver i Nationens intresse att USA:s
tidigare försvarsminister, Caspar Weinberger och Englands
tidigare marinminister Keith Speed långt senare bekräftat att det
var NATO som låg bakom ”kränkningarna”. Det hela var helt enkelt ett
militärt utbyte som NATO hade i fullt samförstånd med den svenska
marinen. 1994 blev det känt att de propellerljud som marinen spelat in i
själva verket var ljud från simmande minkar.
Kränkningarna skapade en bestående spricka mellan regeringen och ledande
marinofficerare. De ansåg att regeringen visat flathet gentemot
Sovjetunionen. Läget blev akut inför Palmes planerade besök i Moskva i
april 1986. Officerarna misstänkte att Palme skulle sälja ut Sveriges
intressen till de sovjetiska makthavarna. Man skrev på ett upprop mot
Palme som senare fick beteckningen ”marinofficersupproret”. Det fanns
officerare som öppet betecknade Palme som landsförrädare och att
han därför ”måste bort”.
När man betraktar motivbilden, med CIA som huvudaktör, så måste man ha i
åtanke att det under hela efterkrigstiden gjorts ihärdiga försök från
USA att ansluta Sverige till NATO. Tanken var att NATO definitivt skulle
säkra nordflanken genom Sveriges anslutning. CIA betraktade Palme som
den person som blockerade en anslutning. Andra ledande socialdemokrater
var inte ett problem. Att CIA och NATO har ett nära samarbete är
välkänt. Det är sannolikt att CIA orkestrerat en händelseutveckling, med
utgångspunkt i ubåtskränkningarna, som skulle destabilisera Palmes
position i Sverige och på den världspolitiska arenan. När man ser på
CIA:s metoder för att avlägsna oönskade politiska ledare, i andra
regioner, så stämmer tillvägagångssättet väl in. När ledaren väl är
destabiliserad så underlättas operationen i påföljande faser. Det
handlar då om anskaffning av medhjälpare, logistik etc. för att utföra
elimineringen. Det finns många teorier beträffande hur många
personer som ingått i konspirationen. De mest initierade bedömarna anser
att ett fåtal personer ingått i den innersta kretsen. Detta är
sannolikt eftersom operationens risker ökar när antalet medlemmar i
konspirationen ökar. Risk för läckage avhopp o.s.v. finns alltid. Hur
många som indirekt medverkat på ett eller annat sätt är omöjligt att
veta. Man kan medverka i en konspiration även genom att förhålla sig
passiv. Jag återkommer till detta längre fram.
Mordet
När man ser William Blums ”dödslista” inser man
att CIA har ett omfattande kunnande då det gäller denna typ av operationer. Det finns avhoppare från CIA som bekräftat att man
har speciella personer som författar huvuddragen för varje enskild
operation. Därefter har man specialister som tar vid i varje enskild fas. Ett antal svenska privatspanare har namngett den
person som planlagt elimineringen av Palme.
De flesta privatspanare som utrett mordet är samstämmiga beträffande
den professionalitet som gärningsmannen visat vid Dekorima
i centrala Stockholm den
28:e februari 1986, kl 23:21 ( 59°20'11.78" 18° 3'45.99" ):

Mordplatsen:
korsningen Sveavägen-Tunnelgatan, Stockholm.
1. Det första skottet placerades på ett direkt dödande sätt.
Palme var i praktiken kliniskt död när han fallit till marken. Den
påföljande obduktionen har säkerställt detta faktum.
2.
Polisen bedömer att det funnits 22 relevanta
vittnen i närheten av mordplatsen.
Inget vittne
har kunnat lämna ett användbart signalement beträffande gärningsmannens
ansikte. Gärningsmannen har lyckats dölja sitt ansikte på ett
professionellt sätt – utan att vara maskerad.
3. De vittnen som beskrivit gärningsmannens agerande på
mordplatsen tyder på att han utförde sitt uppdrag på ett kyligt sätt.
Han agerade lugnt.
4. Den kula som genomborrade Palmes kropp var av typ ”metal piercing”.
En sådan kula kan genomtränga en skottsäker väst. Vapnet var av typ
”magnum” vilket ger möjlighet att använda en extra kraftig krutladdning
i patronen.
5.
Två vittnen anses ha sett
hela
händelseförloppet vid mordplatsen. Deras vittnesmål tyder på att
gärningsmannen intog sin position kort innan
makarna Palme kom till Dekorima. Att gärningsmannen exponerat sig
minimalt vid mordplatsen faller väl in i det professionella mönster som
han i övrigt visat.

Mordplatsen hade valts med omsorg. Flyktvägen via Tunnelgatan
och
trapporna upp till Malmskillnadsgatan gjorde det omöjligt att
förfölja
gärningsmannen med bil. Det fanns också alternativa flyktvägar
till väntande
bilar i närheten av mordplatsen.
Mörkläggning
I den professionella handläggningen av den
operation som Palmemordet utgör ingår även planering för den förmodade
händelseutvecklingen efter mordet. En viktig del i strategin avser
utplacering av villospår - eller desinformation som är
benämningen på fackspråk. CIA har en uppsjö av beteendevetare i sina led
eftersom underrättelseverksamhet i mångt och mycket är en disciplin som
anknyter till psykologi. Dessa personers uppgift är att skissera
strategier för att hantera de massmediala effekterna som följer i spåren
av olika typer av operationer. Grundtanken är att desinformation ska
sysselsätta media och utredare i en sådan omfattning att de relevanta
spåren får låg prioritet. Granskningskomissionen (GK) ger ett exempel på
hur desinformation kan utformas. På sid. 434 finns följande:
”I
detta ärende lämnade han vad Roland S kallade” trestegsinformation”. Det
innebär att informatören först lämnar en sann uppgift som är lätt att
kontrollera. Därefter lämnas en sann uppgift som är svår att
kontrollera. Slutligen lämnas en osann uppgift som är omöjlig att
kontrollera.”
http://www.legalscandal.info/FUP/Granskningskommissionen.pdf
Den ”informatör” som syftas på är en s.k. informationssvindlare som arbetat för CIA och ytterligare ett antal
andra organisationer med underrättelseverksamhet på programmet.
Privatspanarna har lyckats identifiera ett flertal informationssvindlare
som dykt upp i Palmeutredningen. Svindlarnas uppgift har varit att
fabricera villospår som skulle leda utredningen bort från misstankar om
en konspiration. Till en början blev media ett lätt offer för deras
verksamhet. Vissa villospår exponerades hårt i media vilket medförde att
Polisen kände sig pressad att göra uppföljningar. Detta blev ett
tidsödande arbete vilket gav konspiratörerna den tidsfrist som de
önskade. Det första villospår som Polisen bearbetade var det s.k.
PKK-spåret. Detta spår slutade som bekant i ett misslyckande. Hans
Holmér som var ansvarig för beslutet att bearbeta spåret tvingades avgå.
Som ytterligare ett led i desinformation ingick utplantering av spår som
skulle leda till ensamma galningar. Enligt min inledande hypotes
så är det här jag har figurerat i utredningen. Här misslyckades CIA
rejält både med mig och ett antal andra personer. När man till sist
bestämde sig för Christer Pettersson kom det fullständiga fiaskot
att fullbordas.

CIA har hela tiden haft ett fast grepp om Palmeutredningen. Redan
på mordnatten förhörde Polisen ett antal vittnen om deras iakttagelser.
Ett flertal förhörsprotokoll har offentliggjorts. När man jämför vad
vissa vittnen sagt i sina första förhör med vad de sagt i senare så är
det tydligt att vissa utsatts för påtryckningar. Man ändrar sina
vittnesmål på väsentliga punkter. Särskilt tydligt blir det för de
”farliga” vittnen som kan leda tanken till en konspiration.
Den s.k. Grandmannen är ett villospår. Syftet
med spåret är att stärka Polisens hypotes om den ensamme galningen.
Grandmannen är den förmodade gärningsmannen i samband med att han visade
sig vid biografen Grand - den biograf som makarna Palme besökte
mordkvällen. Grandmannen skulle då ha väntat vid biografen för att se i
vilken riktning makarna skulle gå efter föreställningens slut. Därefter
har han förflyttat sig till fots på Sveavägens västra trottoar ned till
Dekorima. Grandmannen är Polisens konstruktion för att få Christer
Pettersson att passa in i rollen som den ensamme galningen.
Sven Anér har visat att Polisen ägnat sig åt misstänkt
bevisförfalskning för att få vittnesmålen mot Grandmannen (=
Christer
Pettersson) att stämma.
Sju år efter mordet presenterades teorierna om den s.k.
Dekorimamannen. De finska kvinnorna ”Katja” och ”Pirjo” har vittnat
angående Dekorimamannen. Mannen stod vid hörnet av Dekorima. De har
uppgett att de frågat honom om vad klockan var – eftersom ingen av dem
hade en egen klocka vid tillfället. Just då fick han ett meddelande över
den walkie-talkie som han bar. Han besvarade meddelandet. De såg även
att han hade en revolver under armen. Kort efter att de lämnat platsen
hörde de en smäll men valde ändå att fortsätta hemåt. Dagen efter tog
de del av nyheten om mordet. De förstod då att de kunde ha sett den
förmodade gärningsmannen. De överenskom om att inte nämna det inträffade
för någon.
Detta spår saknar trovärdighet. Inte ens en amatörmässig mördare skulle
exponera sig på det sätt som kvinnorna beskriver. De flesta vittnesmål
pekar på att mördaren var ett proffs. Inget vittnesmål, förutom de
båda kvinnornas, pekar på att gärningsmannen skulle ha väntat vid
Dekorima under någon längre tid. Om Dekorimamannen bar på en
walkie-talkie och därmed fick kontinuerlig information om Palmes
position på Sveavägen så fanns ingen anledning att exponera sig. Han
kunde ha intagit sin position i absolut sista stund. Vid den tidpunkt då
teorierna om Dekorimamannen lanserades fanns ett stort intresse i media
angående det s.k. ”Polisspåret”. Eftersom Dekorimamannen även utpekats
som polisman och medlem i den ökända polisgruppen ”Baseball-ligan” så
kan man misstänka att spåret utplanterats som en hämnd för Polisens
behandling av Christer Pettersson. CIA har alltså ingen inblandning i
detta villospår.
Privatspanarna har dokumenterat en mängd fall där tips till
Polisen ”kommit bort” eller ”glömts bort”. De har helt enkelt inte
bearbetats. Som exempel kan nämnas tips om de
walkie-talkie-observationer som gjorts i närheten av mordplatsen
timmarna innan mordet. Gemensamt för dessa tips är att de pekat mot en
konspiration. Framträdande socialdemokrater har blivit
"förvånade" när
de fått denna information. Man har ”tagit för givet” att tipsen skulle
bearbetas osv. Även Granskningskommissionen (GK) har påtalat
missförhållandet. Att Polisen förhållit sig passiv till vissa
tips är en indikation på att man ingått i konspirationen. Jag vill här
betona att det naturligtvis inte är så att alla poliser som
arbetat med utredningen ingått i konspirationen. Däremot är det alltid
så att när en polisman beordrats att agera på ett visst sätt så
följer han den givna instruktionen. Alternativet d.v.s. att inte följa
ordern kan vara liktydigt med avsked, omplacering, trakasserier osv.
Polisens passivitet utgör en aktiv del av mörkläggningen kring
mordet. Huruvida passiviteten kan utgöra föremål för brottsmisstanke
(tjänstefel) är en juridisk fråga som jag inte tänker behandla här. Dock
är det få saker i utredningen som upprört lika mycket som Polisens
passivitet i dessa fall.
Granskningskommissionen (GK) behandlar CIA-spåret på 17 sidor i
sin rapport (s. 428 – 445). 1988 sände utredningens biträdande
spaningschef, Ingemar Krusell, en skrivelse till
Utrikesdepartementet (UD). Tanken var att skrivelsen skulle
vidarebefordras till den svenska ambassaden i Washington. Wilhelm
Wachtmeister var ambassadör vid denna tidpunkt. Krusell önskade ökad
kunskap om CIA för den ”kriminalistiska bedömningen” beträffande
spaningsuppslag. Kabinettssekreteraren vid UD, Pierre Schori,
bedömde ”beställningen” som tveksam varför den aldrig skickades till
ambassaden. Krusell hade sammanställt följande frågor:
1) Vilken status intager CIA idag i
relation till regering och parlament?
2) Har CIA genom konstitution eller eljest
tilldelats någon fristående status i exekutivt hänseende i
säkerhetsfrågor eller vid utformandet av sin policy i politiska frågor?
3) Vilken är CIA:s främsta uppgift idag, och hur
är dess verksamhet organiserad?
4) Hur såg USA på Sverige och svensk politik vid
tidpunkten för mordet på statsminister Olof Palme? (Frågan ställes mot
bakgrund av de markeringar som gjorts från USA:s sida under
Vietnam-krigets dagar, hemkallande av ambassadören m.m.)
5) Vilken inriktning kan man presumera att CIA
hade för sin verksamhet i Sverige vid mitten av 1980-talet?
6) Fanns det i början av år 1986 någon anledning
för USA och dess underrättelseorgan CIA – utifrån en objektiv bedömning
– att i personen och politikern Olof Palme se en sådan fara för de egna
intressena, att ett undanröjande av honom låg nära till hands?
7) Är det i det utrikespolitiska perspektivet
frekvent såsom företeelse att stormakternas underrättelseorganisationer
undanröjt resp. låtit undanröja för dem politiskt obekväma personer i
statsledande funktion? (Frågan ställes utifrån den idag ofta
förekommande invändningen, att ifrågavarande stormakts goodwillförluster
vid uppdagandet av dess underrättelseorganisations gärningsmannaskap är
betydligt större än de eventuella fördelarna av att personen ifråga
undanröjts.)
8) Följdfråga till frågorna 6. och 7.: Skulle
enligt UD:s bedömning någon stormakt – exempelvis USA genom CIA – vid
svaret ”Ja” på fråga 6. Vara beredd att undanröja en statsledande
politiker, oaktat risken för en stor goodwill-förlust?
9) Har utrikesdepartementet och dess tjänstemän
vid svenska ambassaden i Washington erhållit eller erfarit någon form av
reaktion från icke officiellt amerikanskt håll efter mordet på Olof
Palme, av vilken slutsatser skulle kunna dragas om t.ex. CIA-inblandning
vid mordet?
Min kommentar till ovanstående:
Det är intressant att se att Krusells
”beställning” består av relevanta frågeställningar. Man kan ana att han
vid denna tidpunkt, två år efter mordet, söker bekräftelse på att
mordgåtans lösning fanns i ett sammanhang där den blir oåtkomlig. Jag
tror inte Krusell hade förväntat sig några svar – men ändå tjänade
skrivelsen sitt syfte som en markering från utredningens sida.
Vem var det då som sköt Olof Palme? Min åsikt är att hans namn
var CW. Nazister / fascister inom svensk polis och militär har bidragit
med planering och utförande av mordet. USA:s dåvarande president,
George Bush (f. 1924 - d. 2018), var den högst
politiskt ansvarige för beslutet att eliminera Olof Palme. Ett
vansinnigt beslut som än i denna dag skadar USA:s anseende i Sverige.
Gunnar Wall.
Gunnar Wall är författare till boken
Mörkläggning – Statsmakten och Palmemordet, Bokförlaget Kärret, 1996.
Boken har belönats med journalistpriset Guldspaden.
Wall blottlägger Polisens
kriminalitet i utredningen på ett skakande sätt. Det finns ett stort
mått av stringens i det han relaterar. Jag vill tipsa alla läsare om
möjligheten att ta upp mordplatsen i Google
Maps och med hjälp
av de verktyg som finns kontrollera Walls uppgifter. Man kan,
exempelvis, enkelt
mäta
upp de gångsträckor som olika vittnen haft i det tidsschema som gäller
fr.o.m. kl 23.21 , dvs. då skotten avlossades. Man kan också få en
uppfattning om hur väl de olika vittnena kan ha uppfattat detaljer från
sina respektive positioner, genom att gå ned på marknivå.
Ett centralt avsnitt i Walls bok är hans beskrivning av det s.k.
Mötesscenariot.
Scenariot tar sikte på att Olof Palme skulle ha avtalat ett möte med
någon på sin promenad från Grand mot Gamla Stan. Att mötet skulle ske
just vid Dekorima anses sannolikt eftersom ett flertal
walkie-talkie-observationer gjorts i närheten av butiken timmarna innan
mordet. Walls uppbyggnad av scenariot har trovärdighet och
befäster konspirationsteorin. Om man som läsare accepterar
mötesscenariot så måste man i nästa steg också acceptera att någon på
hög nivå är inblandad i konspirationen.
Den ensamme galningen.
Jag har tidigare redogjort för hur det kommer sig att
CIA placerat in mig i rollen som den ensamme galningen. Jag har
rekapitulerat vissa händelser:
Eftersom den ensamme galningen är Grandmannen så har de
vittnen som befunnit sig på/vid biografen Grand varit intressanta för
Polisen. Jag bedömer att ett 20-tal vittnen har konfronterats mig under
årens lopp. Eftersom jag varit avlyssnad så har Polisen kunnat
dirigera vittnen till olika platser som jag planerat att besöka. Det
har varit frågan om allmänna platser som butiker, möteslokaler etc. Även
de olika arbetsplatser som jag haft har använts för konfrontation. I det
offentliga material beträffande Palmemordet som jag tagit del av har jag
kunnat identifiera åtminstone ett vittne eftersom personen i
fråga har presenterats med sitt fullständiga namn. När jag konfronterats
har jag naturligtvis inte känt till att personen var ett vittne i
Palmeutredningen men situationen krävde att vittnet presenterade sig för
mig. Ytterligare ett vittne har jag kunnat identifiera när jag bjöds hem
på ”fika” hos RF. Jag har rekapitulerat denna händelse. Förutom RF och
jag fanns ytterligare en person vid kaffebordet. Jag hade aldrig träffat
denna person tidigare. Efter en stund kom samtalet in på mitt intresse
för bio. Vittnet ville veta om jag någonsin hade besökt Grand. Jag
tyckte att frågan var märklig eftersom jag snarare hade förväntat mig
frågor om eventuella filmer som jag sett. Efter att ha plöjt igenom mitt
fotografiska minne kunde jag konstatera att jag besökt biografen en
gång i mitten av 70-talet då jag var ny i Stockholm. När vittnet fick
denna information uppstod besvikelse hos såväl vittnet som RF. Kaffet
avslutades abrupt.
Lars Borgnäs skriver i Nationens intresse att
spaningsledaren Hans Ölvebro, i mitten av 90-talet, tagit fram en
lista på ett 80-tal personer som kunde vara intressanta i utredningen.
Jag betraktar samtliga av dessa som ”Grandmän” eftersom Polisen vid
denna tidpunkt endast var intresserad av hypotesen om den ensamme
galningen. Fiaskot med Christer Pettersson var över. Nya Grandmän
behövdes. Hur många av dessa som Polisen försökt att kompromettera kan
man bara spekulera om. Jag anser att det vore på sin plats att
ansvarskännande myndighet granskar hur det förhåller sig med dessa
Grandmän. Har de fått en rättssäker behandling?
Ytterligare försök från CIA.
1997 ertappades nazisten Mats Hinze när han var på väg för att
aptera en bomb vid Milles-gården, Lidingö. Jag var inbokad, f.m. den 5:e
september, för en synundersökning av min då 8-åriga dotter, på en klinik
belägen i närheten av Milles-gården. Jag tvingades dock avboka besöket
sent på eftermiddagen den 4:e eftersom min dotter blev sjuk. Det var med
viss förvåning som jag läste i Dagens Nyheter, dagen efter, att Hinze
gripits.

I juni 1999 genomfördes ett bankrån mot Föreningssparbanken
(Swedbank) i Trollbäcken. Rånarna gick brutalt tillväga vilket gjorde
att brottet fick stor uppmärksamhet. Eftersom jag bor i närområdet så
brukade jag besöka det köpcentrum där banken låg flera gånger i veckan.
Till min förvåning så tittade de människor som jag mötte misstänksamt på
mig. Senare fick jag veta att Polisen spritt ryktet att jag skulle ha
deltagit i rånet.
Senare under sommaren, 1999, inträffade ett antal skogsbränder i
södra Stockholm. Även här fick jag veta att Polisen spritt ryktet om att
jag var gärningsman.
Den 28:e juni 1999, omkring kl 9 på förmiddagen, kom
en av mina grannar, SF, över till mig tillsammans med sin 7-åriga
dotter. Jag var ensam hemma med min dotter. Då och då brukade min dotter
leka tillsammans med hans. Han erbjöd sig att åka ut på en utflykt med
flickorna. Jag blev förvånad över detta erbjudande eftersom han aldrig
tidigare varit ute med dem på detta sätt. Jag tackade genast ja till
erbjudandet eftersom jag hade ett läkarbesök inbokat kl 11 på
Trollbäckens Vårdcentral (jag behandlades för diskbråck). När jag satt i
väntrummet på Vårdcentralen kom flera sköterskor in och tittade
misstänksamt på mig. När jag så kom in till tjänstgörande
(sommarvikarierande) läkare så undersökte hon min rygg. Därefter började
hon ställda frågor som relaterade till min psykiska hälsa. Hon
insinuerade att jag var psykiskt sjuk. Jag avfärdade detta och lämnade
Vårdcentralen tämligen omgående. Senare på dagen hörde jag på radion att
journalisten Peter Karlsson och hans son utsatts för ett sprängattentat
i Nacka. Attentatet inträffade vid 10.30-tiden. Adress:
Lasarettsvägen 7, Nacka.

Bilbomb mot Peter Karlsson och hans son.
Dessa händelser, 1999, inträffade kort tid efter att
Granskningskommissionen (GK) offentliggjort sin rapport.
Under perioden
1978 - 1982 var jag bosatt på Lövsätragränd i Sätra (nära Skärholmen).
Jag brukade hjälpa min granne, VB, med hans årliga inkomstdeklaration.
Jag fortsatte med detta uppdrag även sedan jag flyttat till Tyresö. Den
12:e oktober 1999 mördades syndikalisten Björn Söderberg i en uppgång
helt nära VB. Jag har läst igenom Hovrättens dom mot de som utförde
mordet. Domen finns på nätet.

Söderberg hade jobbat som sommarvikarie på
Esselte-Svanströms lager i Skärholmen. På samma arbetsplats fanns även
Robert Vesterlund - känd nazist på Info 14.

Vesterlund uppträdde
i T-shirts med nazistiska symboler och spelade vit-makt-musik.
Han var facklig representant för Handels. Söderberg avslöjade
Vesterlund för företagsledningen vilket medförde att Vesterlund
sparkades. Söderberg kontaktade även “Arbetaren” som skrev en artikel om
saken. Hovrätten anser att mordet på Söderberg var en hämnd för hans
avslöjande av Vesterlund. Det har kunnat styrkas att det fanns samband
mellan de nazister som utförde mordet och Vesterlund - men Vesterlund
frikändes från mordet. Säpo spanade på de tre som utförde mordet den
aktuella kvällen. Tjugo minuter innan de dödande skotten föll avbröt
Säpo sina spaningar. Dagen efter kontaktade Säpo kriminalpolisen vilket
ledde till att gärningsmännen kunde gripas.
De frågor som man kan ställa med anledning av denna historia
är:
Vem ordnade sommarvikariatet för Söderberg?
Vem på Handels hade ansvaret för att Vesterlund fick uppdraget som
facklig representant?
Vem hos Säpo beordrade att spaningarna skulle avbrytas 20 minuter innan
mordet?
Det är klarlagt att gärningsmännen hade tillgång till
kommunikationsradio vid mordet.
2009 mördades Rikard Karlsson i en fastighet belägen
ett par hundra meter från min dåvarande adress i Tyresö. Mördare: Pepe Berglund. Han
försökte fly men greps kort tid efter mordet. Det har kunnat fastställas
att Berglund var psykiskt sjuk. Jag kan inte utesluta att även detta var
ett försök att kompromettera mig.
Under 2010 jobbade jag som ekonomilärare för utbildningsföretagen
Mindful och Lernia. Jag brukar alltid börja kurserna med att presentera
mig själv. Jag betonar då att jag är gift och har två barn. Likväl var
det mycket tydligt att man, på båda dessa skolor, hade riggat upp
kursdeltagare som skulle fungera som sexfällor.
Palmeutredningen idag.
Borgnäs anser att Palmeutredningen är ”mumifierad” och endast består av
en brevlåda för inkommande tips. Palmemordet kommer inte att
preskriberas vilket innebär att rättsväsendet fortsatt har kravet på sig
att lösa det. Anledningen till att mordet inte preskriberas anses vara
rädsla för att utredningsmaterialet blir offentligt om preskribering
sker. Min
bedömning är att rättsväsendet inte kan bedriva en låtsas-utredning i
all oändlighet. Anledningen är att löjets skimmer inträder. Det skadar
tilltron till rättsväsendet och därmed tilltron till demokratin. Hela
utredningen får en korrupt anstrykning som spär på misstron hos
väljarna.
Landets största dagstidning, Aftonbladet (AB), väljer att även
fortsättningsvis peka ut Christer Pettersson som gärningsman. På så sätt
försöker man att kvälja dom. Pettersson är frikänd i Hovrätten och kan
därför inte betraktas som gärningsman. Talet om att mordet skulle vara
”polisiärt uppklarat” är ytterligare ett patetiskt sätt att sätta sig
över Hovrättens dom. Att AB försöker att begrava Palmemordet
tillsammans med Christer Pettersson ger enbart intrycket att tidningen
vill misskreditera Hovrätten. Förklaringen till tidningens hållning
finns hos ägaren, Schibsted, baserad i NATO-landet
Norge. Med denna länkning blir det otänkbart för AB att överhuvudtaget
nämna CIA i Palmeutredningen. Kampen omkring rättvisan i fallet har då
reducerats till vad väljarna ska uttrycka opinionsmässigt beträffande
konspirationsteorin respektive teorin om den ensamme galningen.
För något år sedan såg jag en mätning, dock inte i AB, som visade att
30% tror på galningen, 60% tror på konspiration och 10% vet inte.
Folkets domstol har talat.
Idag är Palmemordets politiska influens marginell. Det känner våra
politiker till. Det finns alltså litet eller inget hopp om att några
politiska initiativ tas för att återuppliva utredningen. Trots det finns tungt vägande skäl för att
utredningen ska tas upp på ett seriöst sätt igen. Det är viktigt
att rättvisa skipas utifrån ett preventivt perspektiv. Det politiska
våldet får inte segra i ett enda fall. Om våldsverkarna ser att vårt
samhälle står upp mot våldet och låter rättvisan ha sin gång så kommer
vår demokrati att stärkas. Omvänt så är det katastrof om våldsverkarna
får intrycket att de kan påverka våra demokratiska villkor genom våld.

Olof Palmes gravplats. Koordinater:
59°20'15.44"N 18° 3'36.54"E

|