p;
  RÄTTSSKANDALER  
 

Innehållsförteckning.

Palmemordet


Lars Borgnäs
är författare
av boken Nationens intresse, Norstedts förlag, 2011.Boken behandlar för nationen Sverige tre traumatiska händelser:

• Ubåtskränkningarna i början av 80-talet
• Mordet på Olof Palme, 1986
• Estonias förlisning, 1994

För de allra flesta av oss är dessa händelser utan direkt samband. Det nya grepp som författaren tar går ut på att visa att Statsmakten förtigit sanningen i samtliga dessa tre fall. På så
sätt framträder ett mönster som visar att syftet varit att handla i nationens intresse. Borgnäs diskuterar ingående motiven omkring det. Att han själv är anhängare av sanning råder det inget tvivel om. Hans slutsats blir att det är förkastligt att undanhålla nationen Sverige sanningen för att skydda nationens intressen.

Motivet
En mängd motiv har anförts under utredningens gång. Eftersom Palme var en kontroversiell politiker så har det inte saknats motivbilder. Min uppfattning är att endast ett fåtal motiv har trovärdighet.

Under tiden efter andra världskriget var CIA:s huvuduppgift att hålla koll på världs-kommunismens utbredning. Sveriges militärstrategiska läge var ett bekymmer för USA. Vårt land kunde enkelt invaderas av Sovjetunionen och därefter användas som brohuvud vid invasion av NATO-landet Norge. Våra marina baser längs Östersjökusten kunde övertas och då ge fienden full kontroll över Östersjön och Bottenviken. Om Sovjetunionen kunde få kontroll över NATO:s nordflank på detta sätt så skulle stora delar av Nordeuropa stå under stark press. Det fanns således speciella skäl för CIA att hålla koll på den politiska utvecklingen i det ”neutrala” Sverige. Allt var frid och fröjd fram till 1969. Då fick Sverige en ny statsminister vid namn Olof Palme.



Palme var stämplad som ”kommunist” av CIA redan innan han tillträdde som statsminister. Anledningen var bl.a. hans motstånd beträffande Vietnamkriget. Palme ville få stopp på det omänskliga lidande som drabbat det vietnamesiska folket. När kriget kunde summeras hade USA förlorat 58000 man. Den vietnamesiska regeringen har, 1995, uttalat att 5,2 miljoner vietnameser dödats i kriget. Det är sannolikt att den störste kritikern av Vietnamkriget, Olof Palme, hamnade högt upp på CIA:s dödslista när slutsummeringen var klar.

I början av 80-talet utsattes Sverige för ubåtskränkningar. Det hela kulminerade hösten 1982 med den s.k. Hårsfjärden-incidenten ( 59° 2'24.92" 18° 6'20.17" ). Samma höst hade Palme åter tillträtt som statsminister efter socialdemokratisk valseger. Marinofficerarna vid Berga Örlogsbas var övertygade om att Sovjetunionen låg bakom kränkningarna. De bevis som man pekade på var de popellerljud (kavitationsljud) som ubåtarna gav ifrån sig. Det var väldokumenterat sedan tidigare vilken ljudprofil som varje typ (klass) av ubåt hade. De ljud som man fångat upp stämde väl in på de sovjetiska ubåtarna. Dessutom kunde man peka på att den sovjetiska ubåten U 137 gått på grund i Karlskrona skärgård i oktober 1981. Redan vid denna tidpunkt infann sig skepticism hos media och politiker. Särskilt skeptiska var man inom Socialdemokraterna. Man tyckte att det var märkligt att marinen inte lyckats få upp en enda fientlig ubåt till ytan - alternativt inte lyckats sänka någon. Misstanke fanns om att det i själva verket var NATO:s ubåtar som testade den svenska försvarsförmågan. Den svenska marinens ledning skulle då ha fått förhandsinformation om när och hur ”kränkningarna” skulle ske. De sjunkbomber som marinen avfyrade riktades på ett sådant sätt att de ”kränkande” ubåtarna inte skulle skadas. En Ubåtsskyddskommission tillsattes för att utreda kränkningarna. 1983 fastslog kommissionen att Sovjetunionen måste hållas ansvarig för Hårsfjärden-incidenten. Regeringen överlämnade en protestnot till Sovjetunionen.

Lars Borgnäs skriver i Nationens intresse att USA:s tidigare försvarsminister, Caspar Weinberger och Englands tidigare marinminister Keith Speed långt senare bekräftat att det var NATO som låg bakom ”kränkningarna”. Det hela var helt enkelt ett militärt utbyte som NATO hade i fullt samförstånd med den svenska marinen. 1994 blev det känt att de propellerljud som marinen spelat in i själva verket var ljud från simmande minkar.

Kränkningarna skapade en bestående spricka mellan regeringen och ledande marinofficerare. De ansåg att regeringen visat flathet gentemot Sovjetunionen. Läget blev akut inför Palmes planerade besök i Moskva i april 1986. Officerarna misstänkte att Palme skulle sälja ut Sveriges intressen till de sovjetiska makthavarna. Man skrev på ett upprop mot Palme som senare fick beteckningen ”marinofficersupproret”. Det fanns officerare som öppet betecknade Palme som landsförrädare och att han därför ”måste bort”.

När man betraktar motivbilden, med CIA som huvudaktör, så måste man ha i åtanke att det under hela efterkrigstiden gjorts ihärdiga försök från USA att ansluta Sverige till NATO. Tanken var att NATO definitivt skulle säkra nordflanken genom Sveriges anslutning. CIA betraktade Palme som den person som blockerade en anslutning. Andra ledande socialdemokrater var inte ett problem. Att CIA och NATO har ett nära samarbete är välkänt. Det är sannolikt att CIA orkestrerat en händelseutveckling, med utgångspunkt i ubåtskränkningarna, som skulle destabilisera Palmes position i Sverige och på den världspolitiska arenan. När man ser på CIA:s metoder för att avlägsna oönskade politiska ledare, i andra regioner, så stämmer tillvägagångssättet väl in. När ledaren väl är destabiliserad så underlättas operationen i påföljande faser. Det handlar då om anskaffning av medhjälpare, logistik etc. för att utföra elimineringen. Det finns många teorier beträffande hur många personer som ingått i konspirationen. De mest initierade bedömarna anser att ett fåtal personer ingått i den innersta kretsen. Detta är sannolikt eftersom operationens risker ökar när antalet medlemmar i konspirationen ökar. Risk för läckage avhopp o.s.v. finns alltid. Hur många som indirekt medverkat på ett eller annat sätt är omöjligt att veta. Man kan medverka i en konspiration även genom att förhålla sig passiv. Jag återkommer till detta längre fram.

Mordet
När man ser William Blums ”dödslista” inser man att CIA har ett omfattande kunnande då det gäller denna typ av operationer. Det finns avhoppare från CIA som bekräftat att man har speciella personer som författar huvuddragen för varje enskild operation. Därefter har man specialister som tar vid i varje enskild fas. Ett antal svenska privatspanare har namngett den person som planlagt elimineringen av Palme.

De flesta privatspanare som utrett mordet är samstämmiga beträffande den professionalitet som gärningsmannen visat vid Dekorima
i centrala Stockholm den 28:e februari 1986, kl 23:21 ( 59°20'11.78" 18° 3'45.99" ):


Mordplatsen: korsningen Sveavägen-Tunnelgatan, Stockholm.

Det första skottet placerades på ett direkt dödande sätt. Palme var i praktiken kliniskt död när han fallit till marken. Den påföljande obduktionen har säkerställt detta faktum.

Polisen bedömer att det funnits 22 relevanta vittnen i närheten av mordplatsen. Inget vittne har kunnat lämna ett användbart signalement beträffande gärningsmannens ansikte. Gärningsmannen har lyckats dölja sitt ansikte på ett professionellt sätt – utan att vara maskerad.

De vittnen som beskrivit gärningsmannens agerande på mordplatsen tyder på att han utförde sitt uppdrag på ett kyligt sätt. Han agerade lugnt.

Den kula som genomborrade Palmes kropp var av typ ”metal piercing”. En sådan kula kan genomtränga en skottsäker väst. Vapnet var av typ ”magnum” vilket ger möjlighet att använda en extra kraftig krutladdning i patronen.

Två vittnen anses ha sett hela händelseförloppet vid mordplatsen. Deras vittnesmål tyder på att gärningsmannen intog sin position kort innan makarna Palme kom till Dekorima. Att gärningsmannen exponerat sig minimalt vid mordplatsen faller väl in i det professionella mönster som han i övrigt visat.


Mordplatsen hade valts med omsorg. Flyktvägen via Tunnelgatan och
trapporna upp till Malmskillnadsgatan gjorde det omöjligt att förfölja
gärningsmannen med bil. Det fanns också alternativa flyktvägar till väntande
bilar i närheten av mordplatsen.


Mörkläggning
I den professionella handläggningen av den operation som Palmemordet utgör ingår även planering för den förmodade händelseutvecklingen efter mordet. En viktig del i strategin avser utplacering av villospår - eller desinformation som är benämningen på fackspråk. CIA har en uppsjö av beteendevetare i sina led eftersom underrättelseverksamhet i mångt och mycket är en disciplin som anknyter till psykologi. Dessa personers uppgift är att skissera strategier för att hantera de massmediala effekterna som följer i spåren av olika typer av operationer. Grundtanken är att desinformation ska sysselsätta media och utredare i en sådan omfattning att de relevanta spåren får låg prioritet. Granskningskomissionen (GK) ger ett exempel på hur desinformation kan utformas. På sid. 434 finns följande:

I detta ärende lämnade han vad Roland S kallade” trestegsinformation”. Det innebär att informatören först lämnar en sann uppgift som är lätt att kontrollera. Därefter lämnas en sann uppgift som är svår att kontrollera. Slutligen lämnas en osann uppgift som är omöjlig att kontrollera.”

http://www.legalscandal.info/FUP/Granskningskommissionen.pdf

Den ”informatör” som syftas på är en s.k. informationssvindlare som arbetat för CIA och ytterligare ett antal andra organisationer med underrättelseverksamhet på programmet. Privatspanarna har lyckats identifiera ett flertal informationssvindlare som dykt upp i Palmeutredningen. Svindlarnas uppgift har varit att fabricera villospår som skulle leda utredningen bort från misstankar om en konspiration. Till en början blev media ett lätt offer för deras verksamhet. Vissa villospår exponerades hårt i media vilket medförde att Polisen kände sig pressad att göra uppföljningar. Detta blev ett tidsödande arbete vilket gav konspiratörerna den tidsfrist som de önskade. Det första villospår som Polisen bearbetade var det s.k. PKK-spåret. Detta spår slutade som bekant i ett misslyckande. Hans Holmér som var ansvarig för beslutet att bearbeta spåret tvingades avgå. Som ytterligare ett led i desinformation ingick utplantering av spår som skulle leda till ensamma galningar. Enligt min inledande hypotes så är det här jag har figurerat i utredningen. Här misslyckades CIA rejält både med mig och ett antal andra personer. När man till sist bestämde sig för Christer Pettersson kom det fullständiga fiaskot att fullbordas.

 

CIA har hela tiden haft ett fast grepp om Palmeutredningen. Redan på mordnatten förhörde Polisen ett antal vittnen om deras iakttagelser. Ett flertal förhörsprotokoll har offentliggjorts. När man jämför vad vissa vittnen sagt i sina första förhör med vad de sagt i senare så är det tydligt att vissa utsatts för påtryckningar. Man ändrar sina vittnesmål på väsentliga punkter. Särskilt tydligt blir det för de ”farliga” vittnen som kan leda tanken till en konspiration.

Den s.k. Grandmannen är ett villospår. Syftet med spåret är att stärka Polisens hypotes om den ensamme galningen. Grandmannen är den förmodade gärningsmannen i samband med att han visade sig vid biografen Grand - den biograf som makarna Palme besökte mordkvällen. Grandmannen skulle då ha väntat vid biografen för att se i vilken riktning makarna skulle gå efter föreställningens slut. Därefter har han förflyttat sig till fots på Sveavägens västra trottoar ned till Dekorima. Grandmannen är Polisens konstruktion för att få Christer Pettersson att passa in i rollen som den ensamme galningen. Sven Anér har visat att Polisen ägnat sig åt misstänkt bevisförfalskning för att få vittnesmålen mot Grandmannen (= Christer Pettersson) att stämma.

Sju år efter mordet presenterades teorierna om den s.k. Dekorimamannen. De finska kvinnorna ”Katja” och ”Pirjo” har vittnat angående Dekorimamannen. Mannen stod vid hörnet av Dekorima. De har uppgett att de frågat honom om vad klockan var – eftersom ingen av dem hade en egen klocka vid tillfället. Just då fick han ett meddelande över den walkie-talkie som han bar. Han besvarade meddelandet. De såg även att han hade en revolver under armen. Kort efter att de lämnat platsen hörde de en smäll men valde ändå att fortsätta hemåt. Dagen efter tog de del av nyheten om mordet. De förstod då att de kunde ha sett den förmodade gärningsmannen. De överenskom om att inte nämna det inträffade för någon.

Detta spår saknar trovärdighet. Inte ens en amatörmässig mördare skulle exponera sig på det sätt som kvinnorna beskriver. De flesta vittnesmål pekar på att mördaren var ett proffs. Inget vittnesmål, förutom de båda kvinnornas, pekar på att gärningsmannen skulle ha väntat vid Dekorima under någon längre tid. Om Dekorimamannen bar på en walkie-talkie och därmed fick kontinuerlig information om Palmes position på Sveavägen så fanns ingen anledning att exponera sig. Han kunde ha intagit sin position i absolut sista stund. Vid den tidpunkt då teorierna om Dekorimamannen lanserades fanns ett stort intresse i media angående det s.k. ”Polisspåret”. Eftersom Dekorimamannen även utpekats som polisman och medlem i den ökända polisgruppen ”Baseball-ligan” så kan man misstänka att spåret utplanterats som en hämnd för Polisens behandling av Christer Pettersson. CIA har alltså ingen inblandning i detta villospår.

Privatspanarna har dokumenterat en mängd fall där tips till Polisen ”kommit bort” eller ”glömts bort”. De har helt enkelt inte bearbetats. Som exempel kan nämnas tips om de walkie-talkie-observationer som gjorts i närheten av mordplatsen timmarna innan mordet. Gemensamt för dessa tips är att de pekat mot en konspiration. Framträdande socialdemokrater har blivit
"förvånade" när de fått denna information. Man har ”tagit för givet” att tipsen skulle bearbetas osv. Även Granskningskommissionen (GK) har påtalat missförhållandet. Att Polisen förhållit sig passiv till vissa tips är en indikation på att man ingått i konspirationen. Jag vill här betona att det naturligtvis inte är så att alla poliser som arbetat med utredningen ingått i konspirationen. Däremot är det alltid så att när en polisman beordrats att agera på ett visst sätt så följer han den givna instruktionen. Alternativet d.v.s. att inte följa ordern kan vara liktydigt med avsked, omplacering, trakasserier osv. Polisens passivitet utgör en aktiv del av mörkläggningen kring mordet. Huruvida passiviteten kan utgöra föremål för brottsmisstanke (tjänstefel) är en juridisk fråga som jag inte tänker behandla här. Dock är det få saker i utredningen som upprört lika mycket som Polisens passivitet i dessa fall.

Granskningskommissionen (GK) behandlar CIA-spåret på 17 sidor i sin rapport (s. 428 – 445). 1988 sände utredningens biträdande spaningschef, Ingemar Krusell, en skrivelse till Utrikesdepartementet (UD). Tanken var att skrivelsen skulle vidarebefordras till den svenska ambassaden i Washington. Wilhelm Wachtmeister var ambassadör vid denna tidpunkt. Krusell önskade ökad kunskap om CIA för den ”kriminalistiska bedömningen” beträffande spaningsuppslag. Kabinettssekreteraren vid UD, Pierre Schori, bedömde ”beställningen” som tveksam varför den aldrig skickades till ambassaden. Krusell hade sammanställt följande frågor:

1) Vilken status intager CIA idag i relation till regering och parlament?

2) Har CIA genom konstitution eller eljest tilldelats någon fristående status i exekutivt hänseende i säkerhetsfrågor eller vid utformandet av sin policy i politiska frågor?

3) Vilken är CIA:s främsta uppgift idag, och hur är dess verksamhet organiserad?

4) Hur såg USA på Sverige och svensk politik vid tidpunkten för mordet på statsminister Olof Palme? (Frågan ställes mot bakgrund av de markeringar som gjorts från USA:s sida under Vietnam-krigets dagar, hemkallande av ambassadören m.m.)

5) Vilken inriktning kan man presumera att CIA hade för sin verksamhet i Sverige vid mitten av 1980-talet?

6) Fanns det i början av år 1986 någon anledning för USA och dess underrättelseorgan CIA – utifrån en objektiv bedömning – att i personen och politikern Olof Palme se en sådan fara för de egna intressena, att ett undanröjande av honom låg nära till hands?

7) Är det i det utrikespolitiska perspektivet frekvent såsom företeelse att stormakternas underrättelseorganisationer undanröjt resp. låtit undanröja för dem politiskt obekväma personer i statsledande funktion? (Frågan ställes utifrån den idag ofta förekommande invändningen, att ifrågavarande stormakts goodwillförluster vid uppdagandet av dess underrättelseorganisations gärningsmannaskap är betydligt större än de eventuella fördelarna av att personen ifråga undanröjts.)

8) Följdfråga till frågorna 6. och 7.: Skulle enligt UD:s bedömning någon stormakt – exempelvis USA genom CIA – vid svaret ”Ja” på fråga 6. Vara beredd att undanröja en statsledande politiker, oaktat risken för en stor goodwill-förlust?

9) Har utrikesdepartementet och dess tjänstemän vid svenska ambassaden i Washington erhållit eller erfarit någon form av reaktion från icke officiellt amerikanskt håll efter mordet på Olof Palme, av vilken slutsatser skulle kunna dragas om t.ex. CIA-inblandning vid mordet?

Min kommentar till ovanstående:
Det är intressant att se att Krusells ”beställning” består av relevanta frågeställningar. Man kan ana att han vid denna tidpunkt, två år efter mordet, söker bekräftelse på att mordgåtans lösning fanns i ett sammanhang där den blir oåtkomlig. Jag tror inte Krusell hade förväntat sig några svar – men ändå tjänade skrivelsen sitt syfte som en markering från utredningens sida.


Gunnar Wall.
Gunnar Wall är författare till boken Mörkläggning – Statsmakten och Palmemordet, Bokförlaget Kärret, 1996. Boken har belönats med journalistpriset Guldspaden.

Wall blottlägger Polisens kriminalitet i utredningen på ett skakande sätt. Det finns ett stort mått av stringens i det han relaterar. Jag vill tipsa alla läsare om möjligheten att ta upp mordplatsen i Google Earth och med hjälp av de verktyg som finns kontrollera Walls uppgifter. Man kan, exempelvis, enkelt mäta upp de gångsträckor som olika vittnen haft i det tidsschema som gäller fr.o.m. kl 23.21 , dvs. då skotten avlossades. Man kan också få en uppfattning om hur väl de olika vittnena kan ha uppfattat detaljer från sina respektive positioner, genom att gå ned på marknivå.

Ett centralt avsnitt i Walls bok är hans beskrivning av det s.k. Mötesscenariot.
Scenariot tar sikte på att Olof Palme skulle ha avtalat ett möte med någon på sin promenad från Grand mot Gamla Stan. Att mötet skulle ske just vid Dekorima anses sannolikt eftersom ett flertal walkie-talkie-observationer gjorts i närheten av butiken timmarna innan mordet. Walls uppbyggnad av scenariot har trovärdighet och befäster konspirationsteorin. Om man som läsare accepterar mötesscenariot så måste man i nästa steg också acceptera att någon på hög nivå är inblandad i konspirationen.

Den ensamme galningen.
Jag har tidigare redogjort för hur det kommer sig att CIA placerat in mig i rollen som den ensamme galningen. Jag har rekapitulerat vissa händelser:

Eftersom den ensamme galningen är Grandmannen så har de vittnen som befunnit sig på/vid biografen Grand varit intressanta för Polisen. Jag bedömer att ett 20-tal vittnen har konfronterats mig under årens lopp. Eftersom jag varit avlyssnad så har Polisen kunnat dirigera vittnen till olika platser som jag planerat att besöka. Det har varit frågan om allmänna platser som butiker, möteslokaler etc. Även de olika arbetsplatser som jag haft har använts för konfrontation. I det offentliga material beträffande Palmemordet som jag tagit del av har jag kunnat identifiera åtminstone ett vittne eftersom personen i fråga har presenterats med sitt fullständiga namn. När jag konfronterats har jag naturligtvis inte känt till att personen var ett vittne i Palmeutredningen men situationen krävde att vittnet presenterade sig för mig. Ytterligare ett vittne har jag kunnat identifiera när jag bjöds hem på ”fika” hos RF. Jag har rekapitulerat denna händelse. Förutom RF och jag fanns ytterligare en person vid kaffebordet. Jag hade aldrig träffat denna person tidigare. Efter en stund kom samtalet in på mitt intresse för bio. Vittnet ville veta om jag någonsin hade besökt Grand. Jag tyckte att frågan var märklig eftersom jag snarare hade förväntat mig frågor om eventuella filmer som jag sett. Efter att ha plöjt igenom mitt fotografiska minne kunde jag konstatera att jag besökt biografen en gång i mitten av 70-talet då jag var ny i Stockholm. När vittnet fick denna information uppstod besvikelse hos såväl vittnet som RF. Kaffet avslutades abrupt.

Lars Borgnäs skriver i Nationens intresse att spaningsledaren Hans Ölvebro, i mitten av 90-talet, tagit fram en lista på ett 80-tal personer som kunde vara intressanta i utredningen. Jag betraktar samtliga av dessa som ”Grandmän” eftersom Polisen vid denna tidpunkt endast var intresserad av hypotesen om den ensamme galningen. Fiaskot med Christer Pettersson var över. Nya Grandmän behövdes. Hur många av dessa som Polisen försökt att kompromettera kan man bara spekulera om. Jag anser att det vore på sin plats att ansvarskännande myndighet granskar hur det förhåller sig med dessa Grandmän. Har de fått en rättssäker behandling?

Ytterligare försök från CIA.
1997 ertappades nazisten Mats Hinze när han var på väg för att aptera en bomb vid Milles-gården, Lidingö. Jag var inbokad, f.m. den 5:e september, för en synundersökning av min då 8-åriga dotter, på en klinik belägen i närheten av Milles-gården. Jag tvingades dock avboka besöket sent på eftermiddagen den 4:e eftersom min dotter blev sjuk. Det var med viss förvåning som jag läste i Dagens Nyheter, dagen efter, att Hinze gripits.



I juni 1999 genomfördes ett bankrån mot Föreningssparbanken (Swedbank) i Trollbäcken. Rånarna gick brutalt tillväga vilket gjorde att brottet fick stor uppmärksamhet. Eftersom jag bor i närområdet så brukade jag besöka det köpcentrum där banken låg flera gånger i veckan. Till min förvåning så tittade de människor som jag mötte misstänksamt på mig. Senare fick jag veta att Polisen spritt ryktet att jag skulle ha deltagit i rånet.

Senare under sommaren, 1999, inträffade ett antal skogsbränder i södra Stockholm. Även här fick jag veta att Polisen spritt ryktet om att jag var gärningsman.

Den 28:e juni 1999, omkring kl 9 på förmiddagen, kom en av mina grannar, SF, över till mig tillsammans med sin 7-åriga dotter. Jag var ensam hemma med min dotter. Då och då brukade min dotter leka tillsammans med hans. Han erbjöd sig att åka ut på en utflykt med flickorna. Jag blev förvånad över detta erbjudande eftersom han aldrig tidigare varit ute med dem på detta sätt. Jag tackade genast ja till erbjudandet eftersom jag hade ett läkarbesök inbokat kl 11 på Trollbäckens Vårdcentral (jag behandlades för diskbråck). När jag satt i väntrummet på Vårdcentralen kom flera sköterskor in och tittade misstänksamt på mig. När jag så kom in till tjänstgörande (sommarvikarierande) läkare så undersökte hon min rygg. Därefter började hon ställda frågor som relaterade till min psykiska hälsa. Hon insinuerade att jag var psykiskt sjuk. Jag avfärdade detta och lämnade Vårdcentralen tämligen omgående. Senare på dagen hörde jag på radion att journalisten Peter Karlsson och hans son utsatts för ett sprängattentat i Nacka. Attentatet inträffade vid 10.30-tiden. Adress: Lasarettsvägen 7, Nacka.


Bilbomb mot Peter Karlsson och hans son.

Dessa händelser, 1999, inträffade kort tid efter att Granskningskommissionen (GK) offentliggjort sin rapport.

Under perioden 1978 - 1982 var jag bosatt på Lövsätragränd i Sätra (nära Skärholmen). Jag brukade hjälpa min granne, VB, med hans årliga inkomstdeklaration. Jag fortsatte med detta uppdrag även sedan jag flyttat till Tyresö. Den 12:e oktober 1999 mördades syndikalisten Björn Söderberg i en uppgång helt nära VB. Jag har läst igenom Hovrättens dom mot de som utförde mordet. Domen finns på nätet.



Söderberg hade jobbat som sommarvikarie på Esselte-Svanströms lager i Skärholmen. På samma arbetsplats fanns även Robert Vesterlund - känd nazist på Info 14.



Vesterlund uppträdde i T-shirts med nazistiska symboler och spelade vit-makt-musik.
Han var facklig representant för Handels. Söderberg avslöjade Vesterlund för företagsledningen vilket medförde att Vesterlund sparkades. Söderberg kontaktade även “Arbetaren” som skrev en artikel om saken. Hovrätten anser att mordet på Söderberg var en hämnd för hans avslöjande av Vesterlund. Det har kunnat styrkas att det fanns samband mellan de nazister som utförde mordet och Vesterlund - men Vesterlund frikändes från mordet. Säpo spanade på de tre som utförde mordet den aktuella kvällen. Tjugo minuter innan de dödande skotten föll avbröt Säpo sina spaningar. Dagen efter kontaktade Säpo kriminalpolisen vilket ledde till att gärningsmännen kunde gripas.

De frågor som man kan ställa med anledning av denna historia är:

Vem ordnade sommarvikariatet för Söderberg?
Vem på Handels hade ansvaret för att Vesterlund fick uppdraget som facklig representant?
Vem hos Säpo beordrade att spaningarna skulle avbrytas 20 minuter innan mordet?
Det är klarlagt att gärningsmännen hade tillgång till kommunikationsradio vid mordet.

2009 mördades Rikard Karlsson i en fastighet belägen ett par hundra meter från min dåvarande adress i Tyresö. Mördare: Pepe Berglund. Han försökte fly men greps kort tid efter mordet. Det har kunnat fastställas att Berglund var psykiskt sjuk. Jag kan inte utesluta att även detta var ett försök att kompromettera mig.

Under 2010 jobbade jag som ekonomilärare för utbildningsföretagen Mindful och Lernia. Jag brukar alltid börja kurserna med att presentera mig själv. Jag betonar då att jag är gift och har två barn. Likväl var det mycket tydligt att man, på båda dessa skolor, hade riggat upp kursdeltagare som skulle fungera som sexfällor.


Palmeutredningen idag.
Borgnäs anser att Palmeutredningen är ”mumifierad” och endast består av en brevlåda för inkommande tips. Palmemordet kommer inte att preskriberas vilket innebär att rättsväsendet fortsatt har kravet på sig att lösa det. Anledningen till att mordet inte preskriberas anses vara rädsla för att utredningsmaterialet blir offentligt om preskribering sker. Min bedömning är att rättsväsendet inte kan bedriva en
låtsas-utredning i all oändlighet. Anledningen är att löjets skimmer inträder. Det skadar tilltron till rättsväsendet och därmed tilltron till demokratin. Hela utredningen får en korrupt anstrykning som spär på misstron hos väljarna.

Landets största dagstidning, Aftonbladet (AB), väljer att även fortsättningsvis peka ut Christer Pettersson som gärningsman. På så sätt försöker man att kvälja dom. Pettersson är frikänd i Hovrätten och kan därför inte betraktas som gärningsman. Talet om att mordet skulle vara ”polisiärt uppklarat” är ytterligare ett patetiskt sätt att sätta sig över Hovrättens dom. Att AB försöker att begrava Palmemordet tillsammans med Christer Pettersson ger enbart intrycket att tidningen vill misskreditera Hovrätten. Förklaringen till tidningens hållning finns hos ägaren, Schibsted, baserad i NATO-landet Norge. Med denna länkning blir det otänkbart för AB att överhuvudtaget nämna CIA i Palmeutredningen. Kampen omkring rättvisan i fallet har då reducerats till vad väljarna ska uttrycka opinionsmässigt beträffande konspirationsteorin respektive teorin om den ensamme galningen. För något år sedan såg jag en mätning, dock inte i AB, som visade att 30% tror på galningen, 60% tror på konspiration och 10% vet inte. Folkets domstol har talat.

Idag är Palmemordets politiska influens marginell. Det känner våra politiker till. Det finns alltså litet eller inget hopp om att några politiska initiativ tas för att återuppliva utredningen. Trots det finns tungt vägande skäl för att utredningen ska tas upp på ett seriöst sätt igen. Det är viktigt att rättvisa skipas utifrån ett preventivt perspektiv. Det politiska våldet får inte segra i ett enda fall. Om våldsverkarna ser att vårt samhälle står upp mot våldet och låter rättvisan ha sin gång så kommer vår demokrati att stärkas. Omvänt så är det katastrof om våldsverkarna får intrycket att de kan påverka våra demokratiska villkor genom våld.