p;
  RÄTTSSKANDALER  
 

Innehållsförteckning.

Bordellhärvan (Geijer-affären), 1976.


Litteratur
: "Makten, männen, mörkläggningen. Historien om bordellhärvan 1976."
Författare
: Deanne Rauscher & Janne Mattsson, 2004
Förmodligen ett av de starkaste dokument som någonsin publicerats i Sverige.

Liksom många andra tog jag del av medias rapportering omkring bordellhärvan (Geijer-affären) på 70-talet. Det som jag då tyckte var mest anmärkningsvärt i denna historia var utpekandet av
Lennart Geijer. Kunde landets justitieminister vara sexköpare? När väl den socialdemokratiska dementimaskinen kommit upp i varv så övertygades jag om att hela historien var ett påhitt.
När Rauscher/Mattsson utkom med sin bok, 2004, så läste jag en del recensioner - som i huvudsak var negativa. Inget nytt under solen.




Bordellhärvan är en uppvisning i mänsklig förnedring. Utnyttjandet av den då 14-åriga flickan Eva Bengtsson är svårt att ta in för en normalt "funtad" person. Bengtsson var placerad på ett flickhem (Bromma) men kunde ändå ägna sig åt prostitution under lång tid. Hon betalades med narkotika för sina tjänster. Bordellmamman, Doris Hopp, har redan här kvalificerat sig för ett långt fängelsestraff. Att påföljden ändå blev mild måste betraktas som en rättsskandal.

 

Det är välgörande att Rauscher/Mattsson presenterat den nakna sanningen på det sätt som de gjort. Man kan alltid hoppas att boken haft en dämpande effekt på de värsta avarterna av prostitution. Att prostitutionen än i denna dag ligger på en hög nivå i Stockholm tycks de flesta bedömare vara överens om.

I bokens epilog låter författarna ett antal huvudpersoner komma till tals. Jag väljer att återge Säpos operative chef Olof Frånstedt:


"Tyvärr är det så att vissa har fått för sig att de står över lagar och normer som gäller för gemene man. När de ohejdat lyckas passera vissa spärrar kan de få för sig att de är oantastliga på de höjder de befinner sig. Att de kan säga och göra saker som de i stundens ingivelse känner för. Att de i sin självgodhet upplever att de är för smarta för att bli upptäckta. Vi vet av erfarenhet att det kan vara både ministrar - till och med statsministrar - och domare, åklagare, polismän, justitieombudsmän, generaler. På ett eller annat sätt riskerar man att förr eller senare tappa fotfästet och falla platt till marken. Men då är det i allmänhet för sent att komma till insikt och agera utifrån sitt ursprungliga ansvarskännande och goda förmåga."
(
Olof Frånstedt har under 2013 utkommit med boken Spionjägare – bland agenter, terrorister och affärer.)

Vid den tidpunkt då Bordellhärvan uppdagades var sexköp inte kriminaliserat i Sverige. Ganska snart upptäckte utredarna att Doris Hopp hade ett flertal mycket unga flickor i sitt stall. Några var endast 14 eller 15 år. Sexuellt utnyttjande av så unga personer faller under lagrummet "otukt med barn" - vilket var och fortfarande är ett allvarligt brott (kan ge 4 års fängelse). Det är detta brott som Frånstedt syftar på i sitt uttalande ovan.

Den unge kriminologen Leif GW Persson jobbade för Rikspolisstyrelsen (RPS) 1976. Han hade skapat sig ett namn i organisationen genom att introducera nytt "tänk" och nya arbetsmetoder. I Rauscher/Mattsons bok finns en bild där han sitter tillsammans med rikspolischefen Carl Persson.



GW fick kännedom om bodellhärvan och att Lennart Geijer misstänktes för köp av sexuella tjänster. Carl Persson kände sig föranledd att informera statsminister Olof Palme om misstankarna mot Geijer samt ytterligare ett antal personer.



De formella misstankarna mot de aktuella personerna grundade sig på farhågor beträffande rikets säkerhet. Säpo hade god
insyn i spaningarna mot Doris Hopps bordell och därför ett gott bevisläge. Givetvis tvingades man reagera eftersom man upptäckt att öststatsdiplomater utnyttjade samma bordell. Risken för att kunder, som Geijer, skulle kunna utpressas var uppenbar. Dessutom fanns spionöversten Stig Wennerström, från 60-talet, i färskt minne. Carl Persson författade en promemoria som utpekade de misstänkta bordellkunderna. Den överlämnades till Palme - som i sin tur valde att låsa in promemorian i ett kassaskåp. Efter den socialdemokratiska valförlusten, hösten 1976, överlämnade Palme promemorian till den nye statsministern,Torbjörn Fälldin.



I november 1977 hade historien nått den grävande DN-journalisten Peter Bratt. Han hade presenterat vad han kände till i fallet Geijer för redaktionsledningen. Skulle man eller skulle man inte publicera uppgifterna beträffande Geijer? Bratt visste att konkurrentkollegan, Expressen, också var nyheten på spåren. Det var alltså endast en tidsfråga innan nyheten skulle brisera. Bratt ville absolut vara först med detta scoop. Han söker nu den definitiva bekräftelsen på att Geijer-affären äger sin riktighet. Han lyfter telefonluren och ringer Leif GW Persson. Han frågar om GW kan bekräfta storyn. GW svarar "ja". Därefter kan DN:s tryckpressar rulla igång. DN:s förstasida konstaterar att Geijer är en säkerhetsrisk. Det osannolika inträffar nu. Palme och Geijer dementerar Bratts artikel. DN tvingas publicera en ursäkt. Geijer stämmer DN för förtal. Han vinner målet och tilldöms ett skadestånd på 50 000 kr. Bratt röjer sin källa, Leif GW Persson, viket medför att GW tvingas avsluta sitt uppdrag hos RPS. Bratt hamnar i journalistisk kyla under lång tid. Expressen lyckades senare, via rättsligt förfarande, få tillgång till den omtalade promemorian. Här framgick att Geijers namn fanns med. Inte nog med det. Den nye statsministern, Torbjörn Fälldin, fanns också med. Under en beramad presskonferens tvingades Fälldin dementera. Det faktum att hans eget namn fanns med i promemorian ansåg han vara bevis nog för att allt var en lögn. De dementier som presenterats av Palme, Geijer och Fälldin ska alltså ställas mot Olof Frånstedts uttalande. Jag anser att Frånstedts uttalande är trovärdigt av den enkla anledningen att han inte haft något att vinna på att leverera en lögn beträffande de nämnda herrarna.

Efter att ha avslutat RPS grep GW tillfället att ändra yrkesinriktning. Författarskapet lockade. Hans debutroman Grisfesten, 1978, blev en storsäljare. Jag har läst boken och lyfter gärna på hatten för detta verk. Underhållning garanteras. Utgångspunkten i boken är ett rån som inträffar den 13 maj 1977 på Posten 6, Dalagatan 13, Stockholm (märkligt nog så kände jag en person som jobbade på Posten 6 vid denna tidpunkt). Polisens spaningar leder, något oväntat, till den Säpoanställde Kjell Göran Hedberg (fiktiv person). Utredarna fann att Hedberg jobbat som livvakt för ministern Hederlige Harry vid tidpunkten för rånet. Hederlige Harry hade beordrat Hedberg att skjutsa honom till en prostituerad som hade sin verksamhet på en adress endast ett par kvarter bort från Posten 6. Utredarnas teori var att Hedberg utfört rånet under tiden som ministern fullgjorde sina plikter hos den prostituerade. När ministern senare konfronterades beträffande misstankarna mot Hedberg så svarade ministern upp med att ge Hedberg alibi för hela arbetsdagen. Enligt reglerna så skulle livvakten befinna sig på armlängds avstånd från ministern under hela arbetspasset. Ministern intygade att så hade varit fallet.
Det krävs ingen större fantasi hos läsaren för att förstå att romanfiguren Hederlige Harry är Lennart Geijer. Grisfesten blir GW:s gruvliga hämnd på Geijer efter den oförrätt han tvingats utstå i samband med avskedet från RPS. I och med Grisfesten hade GW etablerat sig som kombattant i den politiska Vendettan.

Jag betraktar fallet Catrin da Costa som en del av den fortsatta Vendettan.

Vendetta
Vendetta (av lat. vindicta, "hämnd"), en korsikansk term för blodshämnd. Förr vanligt i hela Italien och på Balkan och förekommer fortfarande idag på Korsika, Sicilien, Kalabrien, Serbien och Albanien (Källa Wikipedia).

När människor upplever att de blivit kränkta så söker de upprättelse. Om kränkningen innehåller brottsliga inslag så är det vanligaste att man söker upprättelse via vårt rättssystem. Det kan då inträffa att den som söker upprättelse förorättas av rättssystemet. Oftast har han/hon då avfärdats av systemet som lögnare, psykiskt sjuk osv. Det kan även inträffa att människor lagförs och döms på falska premisser (justitiemord). De som förorättas på detta sätt är oftast chanslösa när de söker upprättelse i vårt rättssystem. När rättssystemet kollapsat så ser de förorättade, i vissa fall, möjlighet att tillgripa Vendettan som en sista utväg för att få upprättelse. Jag vill här vara tydlig: Vendettan hör inte hemma i ett civiliserat samhälle. När människor söker denna medeltida form av rättsskipning så frångår man alla demokratiska principer. Man frånsäger sig allt som har att göra med mänskliga rättigheter. Kort sagt: man låter idiotin ersätta det sunda förnuftet. Vendetta i Sverige tar sig oftast i politiska uttryck. Metoden är då att kombattanterna manipulerar företrädare för rättssystemet för att uppnå sina syften. Jag definierar det som politisk Vendetta.