Innehållsförteckning.

Chicago, 1976 - 1977.

När jag våren 1976 berättade för Sixten att jag fått erbjudande om jobb hos Swedish Trade Commissioner, Chicago, så blev han mycket bekymrad. Han försökte få mig att avstå från detta uppdrag. Han menade att det var ett allt för stort risktagande att jobba i Chicago. Staden var ju känd som gangsterstad nr. 1 i USA! Jag avfärdade detta som nonsens eftersom jag satt på helt andra informationer. Jag hade fått tag på nummer och namn på en person som nyligen jobbat på Swedish Trade, Chicago. Jag gjorde en djupintervju av denna person över telefon. De lugnande svar som jag fick beträffande säkerheten gjorde att jag inte upplevde några problem med att tacka ja. Jag informerade Sixten om detta och hörde därefter ingen ytterligare argumentering. Jag har rekapitulerat denna händelse. Det har dokumenterats att CIA varit mycket aktiva i Sverige på 70-talet. Anledningen var givetvis Vietnamkriget. Man ville ha full kontroll över alla vänsterradikala motståndare. Sixten, som vanligtvis var välunderrättad, ville naturligtvis inte säga att han var registrerad hos CIA – men det var det verkliga skälet till att han ville att jag skulle avstå Chicago.

Under min vistelse bodde jag i en lägenhetsbyggnad på 65 East Scott Street. Området klassades som säkert. Som vanligt var i sådana byggnader så fanns alltid en ”doorman” på plats dygnet runt. ”Building-manager” var en parant dam i 40-årsåldern. När jag träffade henne första gången för visning av lägenheten så fick jag genast klart för mig att det behövdes starka referenser för att få hyra i denna byggnad. Jag lämnade mina referenser och efter ca en vecka var allt klart. Redan dag 1 fick jag klara besked om vilket reglemente som gällde. Kunde man inte följa det så fanns det endast en väg att gå, d.v.s. UT. Jag hade en bra relation till de ”doormen” som jobbade där. Managern såg jag inte till så ofta men då och då stötte vi ihop vid entrén. Oftast ville hon då få en bekräftelse på att jag trivdes med mitt boende. Allt fungerade bra och jag hade inget att anmärka på. En natt i april -77 vaknade jag av att det luktade brandrök inne i lägenheten. När jag kollade närmare så såg jag kraftig rökutveckling från en mindre byggnad belägen ca 50 meter från min lägenhet (se bild nedan). Min luftkonditionering sög in rök i lägenheten. Jag slog av konditioneringen och kunde se att brandkåren redan var på plats. Jag hade tidigare noterat att byggnaden verkade utrangerad och obebodd. Jag funderade inte närmare omkring denna händelse eftersom bränder var vardagsmat i denna stad.


Fullt utvecklad brand på 55 East Scott St, Chicago. Foto: Per Westerlund

Ungefär två veckor senare vaknade jag en natt av att brandlarmet utlöstes i min byggnad. Jag gick ned till entrén för att kolla med vår doorman. Han gav genast beskedet att det rörde sig om falskt alarm. Det fanns inget att oroa sig för så det var bara att lägga sig igen. På morgonen när jag tog trapporna ned råkade jag se att en vägg var brandskadad ett par plan under min lägenhet. Skadan var inte stor, högst 3 kvadratdecimeter. Jag rapporterade detta till vår doorman omgående. Till min förvåning så fick jag ingen feedback från managern på denna anmälan. Plötsligt verkade det som jag var ”persona non grata” i byggnaden. Ingen av våra doormen hälsade på mig längre. Managern visade upp sin suraste min. Vid ett tillfälle, när jag stod i begrepp att flytta hem, hade jag parkerat min bil vid en lastbrygga på byggnadens bakgård. Jag visste att parkeringsförbud gällde på denna plats. Eftersom jag hade en ansenlig mängd flyttkartonger som jag skulle ta upp i lägenheten så valde jag att parkera ändå. När jag kom ned till lastbryggan igen, efter ca 20 minuter, så var bilen borta. Jag kontaktade managern omgående. Hon bekräftade att hon beställt bortbogsering.

Redan första veckan i Chicago fick jag höra en hel del historier från mina kollegor om medarbetare som råkat illa ut på andra Swedish Trade-kontor runt om i USA. Detta var naturligtvis tänkt som den klassiska uppmaningen ”watch your back”. Jag kände mig ändå trygg i tillvaron redan från start. På Scott Street undvek jag konsekvent att bekanta mig med andra hyresgäster. Jag märkte att andra uppträdde på ungefär samma sätt. Våren -77, gissningsvis någon gång i mars, hörde jag att någon knackade på min dörr sent på eftermiddagen. När jag öppnade så stod två tjejer i 25-årsåldern utanför. De sa att de bodde i en lägenhet lite längre bort på våningsplanet. De verkade uppspelta – men absolut nyktra. De hade med sig en kopp och sa att de ville låna socker. Jag gav OK till detta och fyllde på koppen medan de väntade vid dörren. De tackade, men innan de gick så fick jag deras lägenhetsnummer och de sa att jag kunde knacka på ”om det var något jag ville”. Efteråt tyckte jag att det var märkligt att de knackat på hos just mig eftersom jag aldrig sett tjejerna tidigare. Efter denna händelse såg jag aldrig till dem igen. Jag återvände till Stockholm i juni -77.

Sommaren 1978 fick jag ett brev från min kollega och efterträdare på Swedish Trade – LH (civilekonom). Jag hade hjälpt LH att komma igång i Chicago. Bl.a. hjälpte jag till när han sökte lägenhet. Hans val föll på en lägenhetsbyggnad på 2 East Oak Street. Byggnaden tillhörde de större i området – ca 40 våningar hög.


2 East Oak St, Chicago. Foto: Google

Med gemensamma krafter kollade vi att vi hade att göra med en ”safe area”. LH fick en lägenhet ganska precis i mitten av byggnaden. Han meddelade nu att byggnaden drabbats av en stor brand. Han menade att det var enbart tur att ingen omkommit i branden. Polisen indikerade misstänkt mordbrand. Många hyresgäster, däribland LH, tvingades flytta p.g.a. omfattande rökskador i byggnaden. LH var skakad men valde att fortsätta i Chicago. Självklart kände jag obehag över denna händelse men i det läget gjorde jag ingen direkt koppling till det som jag själv varit med om. När LH återvänt till Stockholm träffade jag honom i ett kort möte. Han var fortfarande upprörd över branden men tacksam över att ha överlevt. Han gav mig en känsla av förebråelse. Jag hade en viss förståelse för denna hållning eftersom jag hjälpt till i valet av lägenhet. Dock påminde jag LH om att vi gått grundligt tillväga när vi kollat upp säkerheten. Efter detta möte skiljdes våra vägar. LH är avliden under 2010 (61 år). Han blev ett offer i spermakriget.

Under hela min vistelse hade jag aldrig någon känsla av att vara övervakad. Visst märkte jag att våra doormen noggrant noterade vilka personer som följde med mig till lägenheten. Jag såg detta som en naturlig del av deras arbetsuppgifter och lät mig inte störas. På jobbet blev jag då och då uppringd av olika telefonbolag som erbjöd mig att testa deras service gratis under en kortare period. Eftersom jag visste att det fanns en risk för avlyssning så tackade jag alltid nej till dessa erbjudanden. I princip jobbade vi som en svensk beskickning vilket innebar att den operatör som vi anlitade var godkänd av konsulatet.

Mina efterforskningar har givit mig starka belägg för att CIA noggrant planerat min rekrytering till Chicago. Av hänsyn till tredje part avstår jag från att redovisa de närmare omständigheterna. Min uppfattning är att CIA planerade att mörda Palme redan under 70-talet. Att det skulle dröja ända fram till 1986 kan delvis förklaras av den politiska utvecklingen i Sverige under perioden 1976 – 1986.


YouTube video:
Sade - Smooth Operator