Legal Scandal

	RÄTTSSKANDALER
	Innehållsförteckning. Attentatet mot Norrskensflamman 1940. Litteratur: Attentatet mot Norrskensflamman. Författare: Ulf Oldberg. Förlag: Bonniers, 1972. Oldberg har genomfört ett stort antal intervjuer med personer som varit direkta vittnen till attentatet eller som på annat sätt berörts. För att få grepp om den politiska temperaturen både före och efter attentatet har han gått igenom ett omfattande tidningsmaterial. Många kända krönikörer refereras. Hans huvudsyfte har varit att förklara hur förbrytelsen kunde hända. Boken blir på så sätt en uppgörelse med fascismen. För att kontrollera Oldbergs uppgifter har jag tagit del av den omfattande förundersökningen mot attentatsmännen. Den är offentlig och är tillgänglig hos Krigsarkivet, Stockholm. Jag bedömer att vittnesmålen från de som befunnit sig i närheten av brottsplatsen vid detonationen har hög trovärdighet. Som en separat del återges attentatsmännens vittnesmål. Denna del är bevisligen ett falsifikat tillverkat av Polisen. Bakgrund I september 1939 invaderade de tyska nazisterna Polen. Detta åtföljdes kort därefter med krigsförklaringar mot Frankrike och England. Prologen till det 2:a världskriget hade presenterats. Sovjetunionen hade tidigare under 1939 noterat de tyska vapenskramlet. I augusti ingick man en icke-angreppspakt med Tyskland (Molotov-Ribbentrop-pakten). De sovjetiska ledarna med Josef Stalin i spetsen hade insett att det var dags att förbereda för krig. När man blickade västerut fann man att Finland mycket väl kunde bli ett uppmarschområde vid ett tyskt invasionsförsök. Karelska Näset, 1939. Man fann då att Leningrad skulle vara en av de städer som fanns i farozonen. Landområdet Karelska Näset mellan sjön Ladoga och Finska Viken tillhörde Finland och gränsade mot Sovjetunionen. Området skulle vara strategiskt viktigt för försvaret av Leningrad. I oktober 1939 krävde Stalin att Finland skulle flytta sin landgräns västerut vid detta gränsavsnitt. Han krävde även att få arrendera strategiskt viktiga Hangö för kontroll av inloppet till Finska Viken. Ytterligare krav på avträdelser fanns på listan. Den finska regeringen gjorde eftergifter men Stalin meddelade att de var otillräckliga. Finland noterade ryska truppsammandragningar vid Karelska Näset. Den 30 november startade Sovjetunionen sitt anfall. Det finska vinterkriget hade inletts. Tidningarna Den kommunistiska dagstidningen Norrskensflamman i Luleå hade under hela hösten 1939 följt händelseutvecklingen i de finsk-ryska relationerna. När nu Sovjetunionen anfallit Finland hamnade tidningen i ett dilemma. Dess uppfattning var att Sverige inte skulle gå in på Finlands sida i kriget. Man ville att neutralitet skulle gälla. Detta var också den svenska regeringens hållning. Bland ”Flammans” meningsmotståndare fanns lokalkonkurrenten Norrbottens-Kuriren, Luleå. Tidningen hade en inriktning till höger på den politiska skalan (gäller än idag). Den fungerade också som husorgan för de officerare som tjänstgjorde i den närbelägna garnisonsstaden Boden. Många av dessa hade uppfattningen att Sverige skulle gå in på Finlands sida i det pågående kriget. Parollen var: Finlands sak är vår. Generalmajor Archibald Douglas var stabschef för styrkorna i Norrbotten vid denna tidpunkt. Omkring 100 000 man var mobiliserade i Norrbotten. Archibald Douglas King Gustaf V (1883 - 1960) (1858 - 1950) Officerarna Det fanns en stark vilja bland de svenska officerarna att få hjälpa sina finska bröder i kampen mot ”den sataniska kommunismen”. Eftersom regeringen gång på gång avvisat officerarnas propåer så fanns ingen annan utväg för dessa än att gå in i kriget på frivillig väg. Initiativ togs för att starta s.k. frivilligbyråer runt om i landet. Där skulle rekrytering till den finska fronten organiseras. Patriotism var ledstjärnan i organisationen. Till officerarnas stora förtret motarbetade Norrskensflamman frivilligbyråernas ansträngningar. ”Flamman” ansåg att verksamheten var olaglig. Man stämplade frivilligorganisatörerna som krigshetsare. Man såg också en risk i att Sverige inte längre skulle uppfattas som neutralt om verksamheten fick fortgå. Officerarna ansåg att journalisterna på ”Flamman” uppträdde som landsförrädare. Frivilligkåren Den svenska frivilligkåren i Finland beräknas ha uppgått till ca 8000 man. Den svenska entusiasmen för kriget var måttlig. En viktig orsak bedöms vara de fascistiska strömningar som fanns i det finska samhället under 30-talet. Den extrema Lappo-rörelsen i Österbotten hade uppmärksammats i den svenska pressen p.g.a. sina upprepade våldsaktioner. Rörelsens mål var att utplåna kommunismen i Finland. De flesta svenskar som anslöt i kriget placerades i de bakre linjerna. Oftast var det frågan om uppgifter som underhåll till de trupper som befann sig i frontlinjen. De svenska förlusterna under kriget har beräknats till 33 man. Finland kunde räkna in ca 23000 stupade och Sovjetunionen ca 130 000. 6-mannakommittén I januari-februari 1940 bildades en 6-mannakommité i Luleå. Det uttalade målet var att bekämpa kommunisterna. Man hade särskilt fokus på ”Flamman” i denna ambition. Kommitténs möten förlades till det s.k. pianorummet i Stadshotellet, Luleå. De personer som ingick i kommittén var: Hedenström, journalist på Norrbottens-Kuriren, Luleå. Ebbe Hallberg, stadsfiskal (polischef), Luleå. Medlem i stadens frimurarloge. Nazist. Elof Rydberg, förste järnvägsbokhållare, Luleå. Arvid Johansson, Norrbottens-Kurirens platsredaktör i Gällivare. Ragnar Holmberg, Norrländska Socialdemokraten, platschef för Luleå-redaktionen. Vilhelm Lindgren, redaktör på Norrbottens-Kuriren (var överordnad Hedenström) Utanför kommittén fanns ett antal viktiga personer. Kapten Svanbom vid Ing 3, Boden, var en sådan. Kommittén leddes av Ebbe Hallberg. Till en början kom diskussionerna att koncentreras omkring vilka lagliga åtgärder som kunde vidtas för att stoppa ”Flammans” utgivning. Några exempel: Kontakt skulle tas med det företag som levererade tidningspapper till ”Flamman”. Där skulle man övertalas att bryta leveranserna. Detta försök misslyckade. ”Flamman” hade ett kontrakt med leverantören. Man bedömde att ett kontraktsbrott skulle leda till skadeståndsanspråk från tidningen. Ett arbetsläger hade byggts upp i Storsien, Norrbotten. Tanken var att subversiva element (läs: kommunister) som inte kunde inkallas för militär tjänstgöring skulle placeras där. Det fanns liknande läger på andra platser i Sverige. Det fanns ingen som helst laglig grund för dessa läger. Den socialdemokratiske statsministern Per Albin Hansson måste tilldelas ett tungt ansvar för tillkomsten av dessa koncentrationsläger. Storsien hade plats för ca 300 fångar. Kommittén framförde önskemål om vilka kommunister som man önskade internerade. Listor överlämnades till kapten Svanbom. En av de personer som internerades på detta sätt var ”Flammans” annonschef, Valdemar Granberg. Man hoppades att kunna strypa inflödet av annonsintäkter till ”Flamman” på detta sätt. Samtidigt bearbetades (hotades) annonsörerna för att avstå annonsering i ”Flamman”. Granbergs fru, deras 12-årige son och 8-åriga dotter hade sin bostad i tidningens fastighet. De omkom vid sprängningen den 3:e mars 1940. Granberg hade ersatts av en annan person under hans internering varför kommitténs åtgärd blev verkningslös. Sixten, som var aktuell för internering, menade att interneringslägren hade uppförts på tyskt initiativ. Vid den förmodade tyska invasionen skulle det då bli en enkel sak för nazisterna att ”ta hand om” de ledande svenska kommunister som satt i lägren. Enligt allmänna förfoganderättslagen kunde svensk militär rekvirera annans egendom, utan att ersätta ägaren, om egendomen inte kunde anskaffas på annat sätt. En annan förutsättning var att egendomen var oundgänglig för landets försvar. Kommittén beslutade att framföra ett förslag om rekvisition av ”Flamman”. Tanken var att tidningens tryckeri skulle användas för produktion av en fronttidning för de svenska trupperna i Finland. Via general Douglas gick frågan vidare till regeringen. Där ansåg man att en rekvisition av tryckeriet var olämplig. Dessutom hade det framkommit att det redan fanns en fronttidning. Den kallades ”Förposten” och redigerades hos Norrbottens-Kuriren. Vinterkriget Till en början hade de finska trupperna stora framgångar. Man var underlägsna både i numerär och materiel men lyckades ändå fördröja de ryska truppernas framryckning. Man hade utplånat hela ryska divisioner. Tusentals ryska soldater stupade i enstaka sammandrabbningar. Norrbottens-Kurirens krigskorrespondenter var lyriska i sin skildring över de finska hjältedåden. Förklaringen till framgångarna fanns i de finska truppernas träning för vinterkrigföring. Man ansåg att de finska soldaterna helt enkelt var överlägsna de ryska under sådana förhållanden. Vintern 1939-40 var en av de kallaste vintrar som någonsin förekommit i Finland. Periodvis låg temperaturen omkring -40°. Finska soldater vid en kulspruta av typen M-32. När kriget kommit in i februari 1940 hade den finska krigslyckan vänt. Den 11: e och 12:e februari hade de ryska trupperna brutit igenom försvarslinjerna på Karelska Näset. General Mannerheim beordrade reträtt. Läget var kritiskt. Den finska regeringen vädjade om hjälp från Sverige men liksom tidigare förhöll sig den svenska regeringen kallsinnig till ett ingripande. Frankrike och England ville inte heller skicka trupper men skickade krigsmateriel. Desperationen började sprida sig inom den svenska officerskåren. Man ansåg att det var bara en tidsfråga innan de ryska trupperna skulle stå vid den svenska gränsen. Frivilligbyråernas rekrytering gick trögt. Norrskensflamman fortsatte med sin underminering av krigsaktivisternas verksamhet. Man tyckte nu att det fanns tendenser till krigspsykos hos vissa aktivister. Attentatsplaner (OBS! Uppgifterna i de markerade avsnitten bygger på förhör med attentatsmännen. Jag kommenterar avsnittet längre fram under rubriken "Mina kommentarer till ovanstående") Inom 6-mannakomittén hade man uttömt hela sin arsenal av tänkbara legala åtgärder för att stoppa ”Flamman”. Det som nu återstod var det illegala. Tanken på att spränga ”Flammans” tryckeri hade funnits under en längre tid. Hedenström var den som var drivande i denna fråga. Han hade tidigare varit bekant med en journalist som jobbat på ”Flamman”. Han hade besökt lokalerna på Kungsgatan 27 många gånger. Han hade därför god lokalkännedom. Stadsfiskal Hallberg hade beordrat en razzia mot ”Flamman” den 10:e februari. Polisen spenderade då en hel dag i lokalerna. Även de lägenheter som beboddes av ”Flammans” personal undersöktes. I samband med denna razzia lyckades Hallberg komma över en nyckel till tryckeriet. Hedenström var nu i besittning av nyckeln. Det blev nu hans uppgift att organisera sprängningen av ”Flammans” tryckeri. Vinterkriget - slutet Det finska vinterkriget led mot sitt slut. Det finska sammanbrottet på Karelska Näset gjorde att kriget i praktiken var över. Den 29:e februari hade den finska regeringen sagt ja till fredsförhandlingar med Sovjetunionen. Kriget kom ändå att förlängas en vecka eftersom Frankrike och England hade förklarat sig villiga att bistå Finland med trupper. Dessa kom aldrig att sändas eftersom Sovjetunionen klargjort att man inte hade för avsikt att ockupera Finland. Den 7:e mars anlände den finska förhandlingsdelegationen till Moskva. Attentatsmännen Hedenström hade organiserat den ”styrka” som skulle utföra attentatet. Följande personer skulle delta: Hedenström. Borgström, fänrik vid Ing 3, Boden. Utbildad i sprängningsteknik. Krendel, fänrik vid Ing 3, Boden. Utbildad i sprängningsteknik. Norström, fänrik vid Ing 3, Boden. Utbildad i sprängningsteknik. Palmqvist, handelsbiträde i det civila men nu värnpliktig ordonnans. Attentatet (OBS! Uppgifterna i de markerade avsnitten bygger på förhör med attentatsmännen. Jag kommenterar avsnittet längre fram under rubriken "Mina kommentarer till ovanstående") Planeringen hade skett i kapten Svanboms bostad i Boden. Man beslutade att sprängningen skulle ske natten mot den 3:e mars. Beräknat klockslag sattes till kl 3:00. Hela ”styrkan” samlades hos kapten Svanbom under eftermiddagen den 2:a mars för en sista genomgång. Därefter begav man sig i bil till Luleå. Man medförde den nödvändiga materielen för sprängningen. När man kommit till Luleå gick man in på Stadshotellet. Under eftermiddagen hade Hedenström meddelat tiden för attentatet till stadsfiskal Hallberg. Man dansade och åt och drack gott på hotellet. Man uppehöll sig där fram till omkring klockan ett på natten. Därefter begav man sig till Norrbottens-Kurirens lokaler. Vid tidningens tryckpressar bestämde man hur arbetsfördelningen skulle se ut när man väl kommit in i ”Flammans” tryckeri. Aptering av trotylstavar, dragning av pentylstubin etc. bestämdes. Omkring kl 2:40 begav man sig i bil till ”Flamman”. Man parkerade på en sidogata till Kungsgatan inte långt bort från ”Flamman”. Hedenström och kapten Svanbom hade tidigare, natten till den 29:e februari, befunnit sig vid ”Flamman”. Svanbom väntade utanför medan Hedenström gick in för att kontrollera att den nyckel han fått från stadsfiskalen passade till tryckeriets dörr. När Hedenström nu åter befann sig vid dörren låste han upp. Fänrikarna startade omedelbart aptering av laddningarna. Palmqvist, som var välväxt, placerades i ingångens förstuga. Man hade försett honom med en gummiklubba som tagits från Norrbottens-Kurirens tryckeri. Klubban användes för att slå ned typerna vid sättningsarbetet. Övriga attentatsmän var beväpnade med pistoler. Tekniken vid apteringen var följande: Trotylstavarna placerades på rotationspressen på ett sätt så att maximal skada skulle uppstå. I stavarna sattes tändhattar (=en liten sprängladdning) som skulle få stavarna att detonera. Trotylstavarna måste detonera samtidigt. Om inte så sker finns risk för att en laddning som detonerar före en annan närbelägen skadar apteringen för den laddningen. Detonationen uteblir då för den laddningen. Problemet kan lösas med hjälp av pentylstubin. Denna stubintråd är egentligen en sprängladdning. Hela tråden detonerar momentant. Trådarna ansluts till de tändhattar som sätts in i trotylstavarna. Därefter förbinder man samtliga stubintrådar för de olika utplacerade laddningarna. Sista steget i apteringen består i att man ansluter en krutstubintråd till en tändhatt. Denna apteras därefter på pentylstubinen. När tändhatten detonerar mot pentylstubinen kommer hela kretsen att detonera momentant. Vid attentatet hade man apterat krutstubintråd med en brinntid av ca 6 minuter. För att vara helt säkra på att få detonation hade man apterat två separata tändhattar med var sin krutstubintråd. En av dessa krutstubintrådar återfanns i ”Flammans” ruiner av experter från Statens Kriminaltekniska Anstalt, Stockholm. Tråden var av ett speciellt tyskt fabrikat. Efter en tids sökande hade man funnit den handlare i Luleå som sålt tråden. Det visade sig att fänrik Borgström var den som rekvirerat tråden. Handlaren hade en kopia på Borgströms rekvisition där det med all önskvärd tydlighet framgick att det var just han som beställt samt att det gällde krutstubintråd (30 meter). Därmed var han bunden till brottet och övriga inblandade fann för gott att erkänna sin gärning. När apteringsarbetet avslutats antändes de två krutstubintrådarna. Klockan var nu omkring 3:10. Attentatsmännen lämnade byggnaden. Man startade färden mot Boden utan att på något sätt avvakta detonationen på distans. Stadsfiskal Hallberg hade instruerat ”styrkan” att välja en omväg tillbaka till Boden. Denna väg gick på södra sidan av Luleåälven. Anledningen var att han såg sig tvungen att beordra vägspärrar på vissa positioner direkt efter sprängningen. Han skulle dock inte beordra avspärrning söder om älven. Omkring kl 3:15 kom detonationen. Effekten blev fruktansvärd. Den hade hörts på flera kilometers avstånd. Boende i fastigheter nära ”Flamman” väcktes direkt. Några vittnen har sagt att de var framme vid sina fönster inom loppet av några sekunder. De kunde då se att ”Flamman” var helt övertänd. Vittnet Disa Rouna berättade att hon inom loppet av någon minut var ute på gatan för att se vad som hade hänt. Hon kände då en tydlig lukt av bensin. Ett bevis för tryckvågens styrka var det glassplitter som man hittade ca 20 meter från byggnaden. Tio personer befann sig i byggnaden. Den bestod av källarvåning, bottenvåning, övervåning samt högst upp en vindsvåning. Rotationspressen var placerad i källarvåningen. Där hade sprängladdningarna apterats. Tryckvågen hade raserat stora delar av bjälklaget mellan bottenvåningen och källarvåningen. I bottenvåningen fanns tidningens redaktionslokaler. Ingen uppehöll sig där vid detonationen. De fem som befann sig i övervåningen dödades praktiskt taget omedelbart. Obduktionen av deras kroppar visade att det fanns sot i deras lungor. Detta indikerade att det omkommit p.g.a. själva branden – inte tryckvågen. Detta faktum var av betydelse när dådets straffrättsliga aspekter diskuterades. Lagen var solklar beträffande mordbrand. Om någon dödas p.g.a. mordbrand så döms den skyldige till livstids straffarbete. Man konstaterade vidare att kropparna inte hade utsatts för yttre våld. De fem omkomna i övervåningen var: Arthur Hellberg, 37 år, partiombudsman, distriktsordförande, ledamot av centralkommittén och tidningens ekonomichef. Alice Hellberg, 30 år, maka till Arthur. Maj Hellberg, 8 år, makarna Hellbergs dotter. Svea Granberg, 34 år, ungdomsdistriktets kassörska, tillfälligt arbetande som korrekturläserska på tidningen och inneboende där sedan maken, Valdemar Granberg, internerats i Storsien. Torgny Granberg, 12 år, makarna Granbergs son. . De fem räddade i vindsvåningen var: Filip Forsberg, journalist. Han hade anslutit från Stockholm till ”Flamman” den 21:a februari. Ellen Olivia Åström och hennes två söner, Sven Olof, 14 år, och Karl Gunnar, 17 år. Erik Inge Ambjörn Hell, bageriarbetare. "Flamman" - fasad mot Kungsgatan. Modell över "Flammans" fastighet framtagen av Kriminaltekniska Anstalten. Källarvåningen: Det svarta partiet längst ned är den del som ligger under markytan. I bottenvåningen fanns kontors- och redaktionslokaler samt snällpressrum. Ingen uppehöll sig där vid sprängningen. I övervåningen fanns de omkomna. I vindsvåningen fanns de räddade. Högst upp på den vänstra gaveln syns det lilla fönstret som blev räddningen. "Flamman" - kontorslokal i bottenplanet. "Flamman" - snällpressrum i bottenplanet. Här trycktes enklare publikationer som broschyrer, flygblad etc. Rotationspressen, där tidningen trycktes, fanns i källarplanet. "Flamman". Fullt utvecklad brand. "Flamman". Endast skorstensstocken kvarstår. "Flamman". Skorstensstocken. De väcktes vid den våldsamma detonationen. Tavlor och speglar ramlade ned från väggarna. Forsberg har uppgett att han hörde ett kort skrik från Alice Hellberg i våningen nedanför. Därefter blev det tyst. De öppnade dörren som ledde till trappan ned till övervåningen. Eld och rök slog upp vilket gjorde denna väg oframkomlig. Därefter rusade de över till den norra gaveln där en brandstege fanns monterad på byggnadens fasad. Också denna väg var stängd. Eld slog ut genom fönsteröppningarna i våningarna nedanför. Det var helt uteslutet att klättra ned genom detta eldhav. Därefter rusade man över till den södra gaveln. Där fanns ett fönster. Det var placerat mitt emellan de fönsteröppningar som fanns i våningarna nedanför. Här fanns chans till räddning. Elden kastades vertikalt ut från de två fönstren i bottenvåningen men de båda eldslågorna närmade sig varandra hela tiden. Brandkåren hade larmats av omkringboende kl 3:17. Den var nu på plats – med berömvärd snabbhet. En stege restes för att rädda de nödställda i vindsvåningen. Stegen övertändes snabbt varför försöket fick avbrytas. En ny stege restes men hisslinan i den brann av. Chansen till räddning utifrån var borta. De instängda band nu ihop lakan som fick fungera som en räddningslina. Hell, Åström och hennes söner tog sig först ut. När Forsbergs tur kommit hade de båda eldslågorna i bottenvåningen förenats. När han närmade sig dessa lågor fattade ett lakan eld och brann av. Forsberg föll då de sista metrarna men klarade sig utan skador i fallet. Däremot fick han brännskador på händerna och i ansiktet. En brännskadad Filip Forsberg vilar ut. Brottsutredningen Nyheten om att ”Flamman” sprängts slog ned som en bomb i det politiska Sverige. Fallet fick högsta prioritet. Redan den 3:e mars hade experter från Statens Kriminaltekniska Anstalt, Stockholm, infunnit sig på brottsplatsen. Förgrundsfigur i delegationen var Harry Söderman. Harry Söderman, SKA. Brandhärden hade ännu inte svalnat vilket medförde att inga undersökningar företogs denna dag. Undersökningen började måndag den 4:e mars. Mycket snart kunde man konstatera att höga halter av magnesium påträffats på vissa punkter i brandhärden. Magnesium finns naturligt i trä men inte i den höga halt som konstaterades här. Detta tydde på att branden var anlagd. Efter ytterligare en tid hittade man den tysktillverkade krutstubintråd som jag omnämnt under avsnittet ”Attentatet”. Man hittade även ett stycke detonerat tändrör. Under rättegången i Rådhusrätten, Luleå, kallades Söderman som vittne. Hans vittnesmål skvallrade om att han fått instruktioner om att inte säga mer än nödvändigt. Han ansåg att minst två brandbomber hade utplacerats. Han kunde inte ange något närmare beträffande bombernas konstruktion men han höll det för troligt att magnesium hade blandats upp med någon form av brandfarlig vätska. Avslöjandet Den 14:e april meddelade Socialdepartementet att branden i Luleå den 3:e mars var anlagd. Samtidigt utfästes en belöning på 10 000 kr till den som kunde lämna sådana upplysningar att gärningsmännen kunde gripas. Den 16:e april greps fänrik Borgström. Efter ytterligare några dagar hade hela ”styrkan” gripits. Den 19:e april greps även kapten Svanbom och stadsfiskal Hallberg. Samtliga kom att begäras häktade. Indignationen var påtaglig hos samtliga större dagstidningar. Krönikörerna tävlade i finurliga analyser omkring hur det ”dåraktiga terrordådet” kunde ske. Redan nu spekulerade man omkring vilka påföljder som kunde tänkas utdelas till de inblandade. Ingen kom att göra anspråk på belöningen, 10 000 kr. Övre raden fr.v. Hallberg, Svanbom, Krendel, Norström. Undre raden fr.v. Borgström, Hedenström, Palmqvist Rättegångarna Den 27:e april inleddes rättegångarna i Rådhusrätten, Luleå. Som ombud för Tryckeri AB Norrskenet infann sig riksdagsman (k) Hilding Hagberg och Filip Forsberg. Norrskenet var ägare till den nu nedbrunna fastigheten på Kungsgatan 27. Företaget var målsägare och framförde ett skadeståndsanspråk uppgående till 300 000 kr. För attentatsmännen var det rättsliga läget bekymmersamt. Om de fälldes för mordbrand kunde de dömas till livstids straffarbete. Obduktionen av de omkomna hade ju visat att dödsorsaken var själva branden. Försvarsadvokaternas taktik blev nu att försöka påvisa att attentatsmännen inte haft för avsikt att orsaka eldsvåda. Branden var en olyckshändelse. Syftet var endast att förstöra rotationspressen. Det lagrum som man yrkade straffansvar för var skadegörelse på annans egendom. Man kalkylerade med ca 2 års straffarbete som påföljd samt skadestånd till Norrskenet för den förstörda rotationspressen. Man ansåg att det inte kunde bli tal om skadestånd för den nedbrunna byggnaden eftersom det inte bevisats att attentatsmännen orsakat branden. Rätten ville utröna om de trotylstavar som fänrikarna apterat på rotationspressen kunde ha orsakat branden. Därför hördes ett antal experter. Dessa fann det osannolikt att trotylladdningarna orsakat branden. Experterna från Kriminaltekniska Anstalten hade fastslagit att minst två brandbomber detonerat i byggnaden. Det var alltså frågan om mordbrand. Eftersom fänrikarna ihärdigt nekade till att ha placerat ut brandbomber och inte heller kunde överbevisas om att faktiskt ha gjort det så hamnade målet i en återvändsgränd. Under den fortsatta rättegången framkastade försvaret en teori beträffande de utplacerade brandbomberna. Man menade att ett parallellattentat utförts. Brandbomberna skulle då ha utplacerats av gärningsmannen efter det att fänrikarna antänt krutstubintråden och lämnat byggnaden. Uppskattad brinntiden för krutstubintråden, ca 6 minuter, hade baserats på de fynd som gjorts i brandhärden. Försvaret ansåg att det skulle ha varit fullt möjligt för en gärningsman som väntade bakom ett av fastighetens hörn att hinna med aptering av brandbomberna under den tid som stod till buds. Man föreslog även stadsfiskal Hallberg som tänkbar gärningsman. Hallberg hördes av åklagaren beträffande denna anklagelse men han nekade kategoriskt. Hagberg och Forsberg avfärdade teorin om ett parallellattentat som orealistisk. Rätten hade beslutat om rättspsykiatrisk utredning för Hallberg, Hedenström och Svanbom. Utredningen företogs på psykiatriska kliniken, Långholmen. I början av september gav läkaren sina utlåtanden. Svanbom och Hedenström förklarades fullt tillräkneliga. Den 10:e oktober lämnade läkaren sitt utlåtande över Hallberg. Han hade visat tecken på sinnessjukdom p.g.a. kronisk förgiftning, ”Korsakoffs sjukdom” (alkoholdemens). Sjukdomen hade gjort honom otillräknelig under åren 1939 – 40. Rätten beslutade att begära ett utlåtande från medicinalstyrelsens rättspsykiatriska nämnd. Den 10:e januari 1941 uttalade sig medicinalstyrelsen. Man ansåg att Hallberg var berövad förståndets bruk enligt vad som avsågs i strafflagen. Han var i behov av vård på sinnessjukhus. Hallberg var även åtalad för förskingring och bokföringsbrott. Några av dessa brott skulle då ha begåtts redan 1928. Hallbergs advokat försökte därför få honom sinnessjukförklarad från 1928. Detta misslyckades. Den 21:a juni 1940 föll domarna mot Borgström, Norström, Krendel och Palmqvist: Borgström, 2 års straffarbete Norström, 1 år och 11 månaders straffarbete. Krendel, 1 år och 10 månaders straffarbete. Palmqvist, 1 år och 10 månaders straffarbete. Domskäl: delaktighet i skadegörelse på annans egendom. Fänrikarna förlorade sina militära grader samt avsattes från sina tjänster Borgström (stående) vid rättegång, 1940. Den 20:e september 1940 föll domarna över Hedenström och Svanbom: Svanbom, 2 års straffarbete. Han förklarades avsatt från sin befattning som kapten. Hedenström, 2 års straffarbete. (Foto nedan: vid rättegång, 1940). Den 3:e februari 1941 föll domen över Hallberg. Han dömdes för förskingring och bokföringsbrott till 1 år och 6 månaders straffarbete. Han förklarades också avsatt från sin tjänst som stadsfiskal. Rätten fann att Hallberg varit delaktig i attentatet mot ”Flamman”. Han belastades för delaktighet i skadegörelse på annans egendom. Något straffansvar kunde inte utdömas eftersom han sinnessjukförklarats för åren 1939-40. Ytterligare två personer hade hade åtalats: Gösta Magnus Lundqvist , Anställd vid Statens Informationsstyrelse. Han hade arbetat tillsammans med Hedenström på Frivilligbyrån. Åklagaren ansåg att det fanns bevis för att Lundquist kände till attentatsplanerna. Underlåtenheten att informera Polisen om planerna var då ett brott. Han frikändes av rätten. Vilhelm Lindgren, redaktör på Norrbottens-Kuriren. Medlem i 6-mannakommitén. Även Lindgren var åtalad för att ha underlåtit att informera Polisen om attentatsplanerna. Han frikändes av rätten. ”Flamman” rasade över de milda domarna. Man överklagade till Kungl. Hovrätten för Övre Norrland, Umeå. Förhandlingarna i Hovrätten leddes av hovrättspresident Elliot. Han meddelade att han funnit ett lagrum som tillät betydligt högre straffansvar för skadegörelse på annans egendom jämfört med det som tillämpades i Rådhusrätten. Liksom i Rådhusrätten dryftades teorin om ett parallellattentat. ”Flammans” representanter avfärdade även nu teorin som orealistisk. Inget nytt av betydelse tillkom under förhandlingarna. Attentatsmännen hade fördömts av en enig svensk presskår efter domarna i Rådhusrätten. De kommunistiska tidningarna ansåg att de milda domarna inte var något annat än en rättsskandal. Attentatsmännen hade fått straffrihet för mord! Det skadestånd som tilldömts ”Flamman” var endast symboliskt, ca 17 000 kr. Några liberala tidningar var kritiska till de milda domarna, bland dem Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning. Tidningen leddes av chefredaktören och professorn Torgny Segerstedt. Opinionstrycket på domstolen var hårt inför domsluten. Alla som på något sätt trodde att man kunde påverka utgången av fallet lät sin stämma göras hörd. Elliot hade redan vid rättegångens början indikerat att det skulle bli straffskärpning – vilket det också blev. Hovrättens dom den 17 maj 1941: Hedenström, 7 års straffarbete. Svanbom, 7 års straffarbete, avsatt från sin befattning som kapten. Borgström, 6 års straffarbete, avsatt från sin befattning som fänrik. Norström, 6 års straffarbete, avsatt från sin befattning som fänrik. Krendel, 6 års straffarbete, avsatt från sin befattning som fänrik. Palmqvist, 2 års straffarbete. Hallberg hade avlidit den 6:e mars. P.g.a. skadeståndsanspråk bevakade hans dödsbo rättegången. ”Flamman” överklagade till Högsta Domstolen. Den 24:e oktober 1941 fastställde domstolen Hovrättens dom. Rättsfallet var avslutat. De dömda gick in med ansökan om nåd 1943. Den då avsatte kaptenen, Svanbom, skrev i sin ansökan: "Alla brunno av iver att till varje pris möta vår presumtive, historiske fiende, även då han sökte att inom landets gränser undergräva rikets försvar genom illegal propaganda." De dömda benådades i omgångar. De sista benådades efter krigsslutet, 1945. Min kommentar till ovanstående: Oldbergs bok omfattar 280 sidor. Den är förmodligen okänd för de flesta idag levande svenskar. Sixten har med all säkerhet läst boken när den utkom 1972. Personligen har jag varit helt ovetande om attentatets mörka hemligheter - ända fram tills nu. Sixten har omnämnt attentatet vid ett fåtal tillfällen. Det har då inte varit frågan om någon undervisning från hans sida. Han beskrev i korta ordalag de fakta som var kända hos de flesta politiskt initierade i Arjeplog. Att han tvingades leva med sanningen omkring attentaten under merparten av sitt liv var inget som märktes utåt. Jag inser nu att ingen som tagit del av sanningen omkring attentatet kan undgå att ta intryck. Precis som många andra kommunister i Norrbotten stärktes han i sitt motstånd beträffande nazism och fascism. Attentatet fick rakt motsatt effekt än den konspiratörerna på den högsta nivån hade räknat med. Många personer i Arjeplog gjorde under årens lopp ihärdiga försök för att få Sixten att bryta med kommunismen. Lock och pock. Hot och trakasserier. Inget hjälpte. Min uppfattning är att han förblev kommunist livet ut. Huvudanledningen var just sprängningen av "Flamman". Sixten tog alltid avstånd från det politiska våldet – oavsett vilka ”ismer” som berördes. Stalin-terrorn blev känd hos de ledande kommunisterna i Sverige under 60-talet. Sixten var då en av de första i Norrbotten att distansera sig från de Moskva-trogna. Dessa fanns under ledning av riksdagsmannen och den tidigare chefredaktören på ”Flamman”, Hilding Hagberg. Sixten fann situationen ohållbar och avslutade därför sitt abonnemang på ”Flamman”. Sixten var kommunist. Detta är ostridigt. Men han var i första hand en människa. Dessvärre kan jag inte säga detsamma om de personer som ligger bakom attentatet mot ”Flamman”. När jag läser boken hittar jag detaljer som visar att de nazister som förföljt mig under snart 60 år haft för avsikt att visa att man haft full koll på mig. Som exempel kan jag nämna min militärtjänstgöring vid I 19, Boden, 1966-1967. Jag var placerad vid ett ingenjörsförband. Där fick jag lära mig en hel del om sprängningsteknik. Jag har haft stor nytta av denna kunskap när jag nu pluggat igenom Oldbergs bok. Tack! Sixten brukade då och då skriva små inlägg som publicerades i ”Flamman”. Han skrev då under pseudonym. Inläggen var bitska och riktade sin udd mot nazism och fascism. Han kände Filip Forsberg, som också varit ordförande i Kommunistiska Ungdomsförbundet. Våren 1949 hade Sixten sökt inträde i Arjeplogs Befälsutbildningsförening. Han nekades inträde p.g.a. sitt medlemskap i Kommunisterna. Sixten kontaktade "Flamman" som skrev en artikel i saken. Den publicerades den 29:e mars 1949. På nedanstående länk kan du ladda ned artikeln: sixten_befal.pdf Jag har forskat vidare omkring attentatsmännens öde efter deras frigivning. Samtliga kom att anställas av Försvarsstaben, Stockholm. Borgström arbetade i stabens lokaler på Östermalm. Han bodde i en lägenhet inte långt bort från stabens lokaler. Han hade ett intresse för ridning och brukade öva vid försvarets stall inte långt bort från bostaden. När jag kontrollerat i det svenska dödsregistret har jag funnit att Borgström avled den 29:e mars 1949. Han hade övat ridning den dagen. Han råkade då falla ned från hästryggen. I fallet fick han omfattande huvudskador. Dessa skador orsakade hans död. Inget finns publicerat omkring denna händelse. Jag har utsatts för många mordförsök under årens lopp. Försöken har då utformats så att min eventuella död skulle se ut som en olyckshändelse. Vid två tillfällen har försöken gjorts i samband med ridning. Jag lyckades överleva tack vare min goda balans. Forsberg hade jobbat som journalist för ”Flamman” redan under 20-talet. Under 30-talet engagerade han sig i kampen mot den Spanska fascismen. Han blev då välkänd agitator och skribent. 1932 dömdes han till två och ett halvt års fängelse för uppvigling. Givetvis var han en nagel i ögat på de svenska fascisterna redan då. Att han flyttats till ”Flamman” endast några veckor före attentatet väcker misstanken om att ”någon” ville att han skulle befinna sig på Kungsgatan 27, Luleå den 3:e mars 1940. 6-mannakommitén som jobbade för att stoppa ”Flammans” utgivning var konspiratörernas förlängda arm. Av brottsutredningen framgår att dessa finns att söka i de ordenbehängda sällskapens dunkla mötesrum. Deras lokaler präglas oftast av en unken doft av fascism. Det är där som det avgörs vilka som ska få leva och vilka som ska dö. Flammans utgivning hade inte kunna stoppas. Vinterkriget hade förlorats. Nu krävdes hämnd enligt Vendettans enkla principer. Sprängningen av ”Flammans” rotationspress var endast fiktiv (jfr. False Flag under New World Order). När Borgström vallades på brottsplatsen visades han den sotiga rotationspressen. Han ombads att peka på de ställen där trotylstavarna apterats. Han misslyckades med denna uppgift. Det fanns helt enkelt inga ställen att peka på eftersom rotationspressen aldrig apterats. Tiden inne i ”Flammans” lokaler spenderades för helt andra saker. Minst fyra brandbomber apterades i bottenvåningen. Dessa hade stulits ur ett militärförråd. Sju trotylstavar hade utplacerats. Därefter avslutande man jobbet med att dränka in bottenvåningens golv i bensin. Minst 15 liter uppskattas ha använts. Kraftig brand i bottenvåningen skulle definitivt spärra utgångarna för de boende i våningarna ovanför. Eftersom målet för attentatet var de boende i de två översta våningarna fanns ingen anledning att aptera något i källarvåningen. När brandkåren anlände kunde man se att ingen brand fanns i källarvåningen. Med dessa åtgärder hade fänrikarna säkerställt den kraftiga sprängeffekten samtidigt som byggnaden skulle övertändas momentant. De som befann sig i byggnaden skulle vara chanslösa och förintas i branden. Huvudmålet bland de tio var Filip Forsberg. Uppgiften om att stadsfiskal Hallberg skulle ha kommit över en nyckel till källarvåningen (där rotationspressen fanns) saknar tilltro. Den nyckel som behövdes var den som passade till bottenvåningens ingång och därmed tillträde till kontors- och redaktionslokalerna. Uppgiften om att Hedenström var den som hade lokalkännedom saknar tilltro. Min hypotes är att Valdemar Granberg var nyckelpersonen i dramat. Han satt internerad i Storsien och var därför ett lätt byte för konspiratörerna. Granberg uppges ha drabbats av depression och alkoholism tiden efter attentatet. Slutligen begick han självmord, 1960. ”Flammans” ledning var naturligtvis medvetna om de risker som fanns. Otaliga hot hade framförts. Man hade bevittnat de tyska nazisternas framfart. 1933 hade de anlagt en brand i riksdagshuset i Berlin. Första steget i den tyska demokratins avveckling hade tagits. Det är sannolikt att ”Flammans” ledning trodde att de boende i fastigheten skulle utgöra ett skydd mot eventuella attentat, men i deras föreställningsvärld fanns inte det vansinne som attentatsmännen demonstrerat. Konspiratörerna visste att sprängning av enbart rotationspressen skulle vara ett meningslöst tilltag. ”Flamman” kunde tryckas på andra platser i Sverige. Tidningen Ny Dag i Stockholm var en sådan plats. Syftet med attentatet var att utplåna tidningens personal. Maskiner kan alltid nyanskaffas men det är betydligt svårare att skaffa ny personal. Det politiska motivet är självklart. Att det fanns fyra barn i byggnaden var betydelselöst för konspiratörerna. Enligt fascisternas vridna uppfattning så är kommunisternas avkomma lika lovliga mål som alla andra kommunister. Avkommans ålder är betydelselös i sammanhanget eftersom även det minsta barn representerar ett kommande potentiellt hot. Presumtionen är alltså att kommunisternas barn per automatik blir kommunister. Var Maj Hellberg, 8 år, kommunist? Enligt fascismens synsätt blir svaret här obetingat ”ja”. Maj Hellberg Artur Hellberg (1932 - 1940) (1903 - 1940) Apteringen av rotationspressen, ”general-repetitionen” på Norrbottens-Kuriren o.s.v. var endast dimridåer för att underlätta de milda domstolsutslagen. Dessa konstruktioner skapades av konspiratörerna i fullt samförstånd med de jurister som skulle figurera i det rättsliga efterspelet. Rättegångarna blev politiska skenprocesser. Sammantaget så talar vi här om en av de största rättsskandalerna i Sveriges historia. Dådet var en fascistisk maktdemonstration. Ett viktigt inslag i fascisternas maktutövning går ut på att skrämma motståndarna till underkastelse. Sprängningen av "Flamman" blev på så sätt en varning till övriga kommunistiska tidningar i Sverige. Fascismens tillskyndare försöker än i denna dag mörklägga sanningen i rättsfallet. Det har snart gått en mansålder sedan attentatet inträffade men det ligger fortfarande kvar som ett öppet sår i det svenska samhället. När brottslingarna avslöjades blev det hela en enorm prestigeförlust för svensk polis och militär. Många som inte hade ett dugg att göra med brottet fick sina liv förstörda. För min egen del har jag haft anledning att då och då fundera över de ideologier som har våldet som den bärande idén. Vilka människor dras till dessa ideologier? Vilka är motiven? Om vi ser historiskt på de ideologier som orsakat mänsklighetens hittills största humanitära katastrofer d.v.s. nazismen och fascismen så borde det avskräcka även de mest våldsbejakande individer. De människor som hamnar i nazismens eller fascismens våld kan hjärntvättas (mind control) till viljelösa vasaller. De kan då kommenderas till de mest avskyvärda handlingar. Jag vill inte påstå att de tre fänrikarna var hjärntvättade, mentalt störda etc. De var ju inte ens föremål för rättspsykiatrisk utredning, men de hade passerat alla de mentala spärrar som vanligtvis hindrar en människa från att begå ett våldsbrott. Det var krig. Som militär måste man lyda order. Fänrikarna stod under sitt befäl d.v.s. kapten Svanbom. Vad man än ansåg om det moraliska etc. i gärningen så var det av underordnad betydelse. I ett sådant läge lägger man ansvaret för sin gärning på den som är överordnad. Då blir det genast lättare att utföra det man kommenderas till. Vem som helst inser att "operationen" inte var ett påhitt från kapten Svanbom. I den strikta militära hierarkin var han endast ett befäl, visserligen kapten, men ändå en kugge på låg nivå. I Oldbergs bok exponeras General Archibald Douglas som det första "ord" som nämns i boken. Det brukar vanligtvis innebära att personen i fråga är viktig för bokens sammanhang. Douglas tvingades underkasta sig regelrätta polisförhör men ingenting kunde bevisas. Det är även orealistiskt att tänka sig att en general skulle lagföras i det militärstrategiska läge som gällde i april 1940. Det blev vasallernas plikt att ta "skiten". Enligt den auktoritetstro och strikta hierarki som gäller inom nazismen och fascismen var det endast Svanbom och fänrikarna som kunde komma ifråga då det gällde ett straffansvar för den militära delen i "operationen". Bilden av kommunisterna som naiva försvarslösa idioter är en myt. De visste att kampen mot fascism och nazism var en kamp på liv och död. Precis som sina motståndare var de organiserade i hemliga nätverk. Som exempel kan nämnas hur de lyckats infiltrera Polisen i Luleå. Följande finns på sid. 14 i Forsbergs "Fem döda – Luleådådet i processprotokollens belysning" (se längst ned i texten): Om den roll Lindgren spelat vid Hedenströms sida talar poliskonstapel Erik Petter Westerlunds vittnesmål. Vittnet berättade bl.a.: Redan under hösten 1939 hade Westerlund märkt att journalisten Hedenström och redaktören Lindgren ofta besökt Hallberg å hans tjänsterum. Besöken hade brukat räcka omkring en timmes tid. Dörren mellan stadsfiskalens rum och det rum där W. befunnit sig hade alltid tillslutits och personerna i stadsfiskalens rum hade talat med låg röst. Efter ingången av 1940 hade........Hedenström också ganska ofta kommit i sällskap med redaktör Lindgren. W. hade aldrig sett Hedenström besöka Hallberg tillsammans med någon annan än Lindgren. Det må vara tillåtet av att detta vittnesmål dra slutsatsen, vem som det i själva verket är, som var mannen bakom stadsfiskalens sexmannakommitté. Hitler och Mussolini var på frammarsch i Europa. Danmark och Norge ockuperades i april 1940. Konspiratörerna räknade kallt med ett nazistiskt maktövertagande i Sverige inom en snar framtid. Det skulle i princip vara riskfritt både för konspiratörerna och attentatsmännen att utföra attentatet. Som omvärlden utvecklade sig blev det politiskt omöjligt att döma de tre fänrikarna till det straff som de förtjänade d.v.s. livstids straffarbete. Även ledande socialdemokrater hade anledning att se om sitt hus i detta rättsfall. Om man medverkat till livstidsdomar kunde efterräkningarna blivit svåra när de förmodade nya makthavarna tagit över. Den tragiska figuren Ebbe Hallberg tål att omnämnas särskilt. Precis som många andra polischefer i Sverige vid denna tidpunkt ingick han i ett nazistiskt nätverk. Han var medlem av Luleå Frimurarloge. Hans advokat under rättegångarna var öppet aktiv nazist. När han väl hamnat på de anklagades bänk var han inte längre användbar för konspiratörerna. Han blev snarare en belastning och samtidigt en mycket farlig sådan. Han var gravt alkoholiserad och labil. Att han avslöjats som kriminell blev en fruktansvärd chikan för nazisterna i Luleå. För att skydda konspiratörerna instruerades han om att neka till allt under rättegångarna. Den rättspsykiatriska utredningen blev ett sätt att desarmera denna vandrande bomb. Som väntat fann läkaren att Hallberg varit psykiskt sjuk under åren 1939-40. Han kunde därför inte dömas till fängelse för sin medverkan i attentatet. Informationen om att han också drabbats av cancer gick ut (jfr. Jack Ruby, mordet på JFK). Den 6:e mars 1941 avled Hallberg på Långholmens sjukavdelning. Stadsfiskalen var inte längre ett problem. (Bilden nedan: vid rättegång, 1940) Jag vill ge förlaget Bonniers en eloge. Man har haft kurage att publicera boken. Den avslöjar på ett obönhörligt sätt de nazistiska och fascistiska krafter som ligger bakom det bestialiska dådet. När jag gör jämförelse med Palmemordet framträder ett mönster som i stort är identiskt med attentatet mot ”Flamman”. Det är samma korrumperade poliser och militärer som visar sig på styva linan – fast då 46 år senare. Korrumperade domare och åklagare ger sina bidrag i rättegångarna. Försök till mörkläggning beträffande det oerhörda i rättsfallet sker. Oldbergs bok är idag lika aktuell som när den utkom 1972. Det är ett dokument som är alltför viktigt för att begravas i tystnad. Boken finns att låna inom Arbetarrörelsens arkiv: www.arbark.se Ett viktigt komplement till Oldbergs bok är Filip Forsbergs lilla (A5-format) skrift ”Fem döda – Luleådådet i processprotokollens belysning”. Även detta dokument finns i Arbetarrörelsen arkiv. Kort tid efter att attentatsmännen avslöjats skrev han om sina uppfattningar beträffande attentatet. Forsberg hade insett att han var attentatsmännens mål - även om han inte uttrycker det i skriften. Eftersom han blivit ett farligt vittne så var det troligt att konspiratörerna återigen skulle försöka eliminera honom. Skriften blev ett sätt att under alla förhållanden komma ut med sanningen omkring attentatet. Forsberg skräder inte orden. Det var mordbrand. Ingenting annat. Dokumentet är skakande läsning eftersom det avslöjar det brutala och vansinniga i attentatet. Här finns också sanningen och nyckeln till mordgåtans lösning. Jag vill postumt framföra mitt tack till Forsberg. Hans insats har haft stor betydelse i kampen mot fascismen. Forsbergs död. Den 1944-10-28 skriver "Flamman": "Forsberg insjuknade för tre veckor sedan och inlades på sjukhus. Kort efteråt opererades han för gallsten. Allt gick bra och tiden för hans hemresa var redan fastställd då febern plötsligt steg något. Själv kände han sig frisk, och så sent som vid middagstiden i går var hans hustru hos honom och han var då i bästa vigör och räknade med snar hemkomst. Kl 4 samma eftermiddag dog han av blodpropp. Han var 39 år gammal."

RÄTTSSKANDALER

Innehållsförteckning.

Attentatet mot Norrskensflamman 1940.

Litteratur: Attentatet mot Norrskensflamman. Författare: Ulf Oldberg. Förlag: Bonniers, 1972.
Oldberg har genomfört ett stort antal intervjuer med personer som varit direkta vittnen till attentatet eller som på annat sätt berörts. För att få grepp om den politiska temperaturen både före och efter attentatet har han gått igenom ett omfattande tidningsmaterial. Många kända krönikörer refereras. Hans huvudsyfte har varit att förklara hur förbrytelsen kunde hända. Boken blir på så sätt en uppgörelse med fascismen.

För att kontrollera Oldbergs uppgifter har jag tagit del av den omfattande förundersökningen mot attentatsmännen. Den är offentlig och är tillgänglig hos Krigsarkivet, Stockholm. Jag bedömer att vittnesmålen från de som befunnit sig i närheten av brottsplatsen vid detonationen har hög trovärdighet. Som en separat del återges attentatsmännens vittnesmål. Denna del är bevisligen ett falsifikat tillverkat av Polisen.

Bakgrund
I september 1939 invaderade de tyska nazisterna Polen. Detta åtföljdes kort därefter med krigsförklaringar mot Frankrike och England. Prologen till det 2:a världskriget hade presenterats.

Sovjetunionen hade tidigare under 1939 noterat de tyska vapenskramlet. I augusti ingick man en icke-angreppspakt med Tyskland (Molotov-Ribbentrop-pakten). De sovjetiska ledarna med Josef Stalin i spetsen hade insett att det var dags att förbereda för krig. När man blickade västerut fann man att Finland mycket väl kunde bli ett uppmarschområde vid ett tyskt invasionsförsök.

Karelska Näset, 1939.

Man fann då att Leningrad skulle vara en av de städer som fanns i farozonen. Landområdet Karelska Näset mellan sjön Ladoga och Finska Viken tillhörde Finland och gränsade mot Sovjetunionen. Området skulle vara strategiskt viktigt för försvaret av Leningrad. I oktober 1939 krävde Stalin att Finland skulle flytta sin landgräns västerut vid detta gränsavsnitt. Han krävde även att få arrendera strategiskt viktiga Hangö för kontroll av inloppet till Finska Viken. Ytterligare krav på avträdelser fanns på listan. Den finska regeringen gjorde eftergifter men Stalin meddelade att de var otillräckliga. Finland noterade ryska truppsammandragningar vid Karelska Näset. Den 30 november startade Sovjetunionen sitt anfall. Det finska vinterkriget hade inletts.

Tidningarna
Den kommunistiska dagstidningen Norrskensflamman i Luleå hade under hela hösten 1939 följt händelseutvecklingen i de finsk-ryska relationerna. När nu Sovjetunionen anfallit Finland hamnade tidningen i ett dilemma. Dess uppfattning var att Sverige inte skulle gå in på Finlands sida i kriget. Man ville att neutralitet skulle gälla. Detta var också den svenska regeringens hållning. Bland ”Flammans” meningsmotståndare fanns lokalkonkurrenten Norrbottens-Kuriren, Luleå. Tidningen hade en inriktning till höger på den politiska skalan (gäller än idag). Den fungerade också som husorgan för de officerare som tjänstgjorde i den närbelägna garnisonsstaden Boden. Många av dessa hade uppfattningen att Sverige skulle gå in på Finlands sida i det pågående kriget. Parollen var: Finlands sak är vår. Generalmajor Archibald Douglas var stabschef för styrkorna i Norrbotten vid denna tidpunkt. Omkring 100 000 man var mobiliserade i Norrbotten.

Archibald Douglas King Gustaf V
(1883 - 1960) (1858 - 1950)

Officerarna
Det fanns en stark vilja bland de svenska officerarna att få hjälpa sina finska bröder i kampen mot ”den sataniska kommunismen”. Eftersom regeringen gång på gång avvisat officerarnas propåer så fanns ingen annan utväg för dessa än att gå in i kriget på frivillig väg. Initiativ togs för att starta s.k. frivilligbyråer runt om i landet. Där skulle rekrytering till den finska fronten organiseras. Patriotism var ledstjärnan i organisationen. Till officerarnas stora förtret motarbetade Norrskensflamman frivilligbyråernas ansträngningar. ”Flamman” ansåg att verksamheten var olaglig. Man stämplade frivilligorganisatörerna som krigshetsare. Man såg också en risk i att Sverige inte längre skulle uppfattas som neutralt om verksamheten fick fortgå. Officerarna ansåg att journalisterna på ”Flamman” uppträdde som landsförrädare.

Frivilligkåren
Den svenska frivilligkåren i Finland beräknas ha uppgått till ca 8000 man. Den svenska entusiasmen för kriget var måttlig. En viktig orsak bedöms vara de fascistiska strömningar som fanns i det finska samhället under 30-talet. Den extrema Lappo-rörelsen i Österbotten hade uppmärksammats i den svenska pressen p.g.a. sina upprepade våldsaktioner. Rörelsens mål var att utplåna kommunismen i Finland.

De flesta svenskar som anslöt i kriget placerades i de bakre linjerna. Oftast var det frågan om uppgifter som underhåll till de trupper som befann sig i frontlinjen. De svenska förlusterna under kriget har beräknats till 33 man. Finland kunde räkna in ca 23000 stupade och Sovjetunionen ca 130 000.

6-mannakommittén
I januari-februari 1940 bildades en 6-mannakommité i Luleå. Det uttalade målet var att bekämpa kommunisterna. Man hade särskilt fokus på ”Flamman” i denna ambition. Kommitténs möten förlades till det s.k. pianorummet i Stadshotellet, Luleå. De personer som ingick i kommittén var:

Hedenström, journalist på Norrbottens-Kuriren, Luleå.
Ebbe Hallberg, stadsfiskal (polischef), Luleå. Medlem i stadens frimurarloge. Nazist.
Elof Rydberg, förste järnvägsbokhållare, Luleå.
Arvid Johansson, Norrbottens-Kurirens platsredaktör i Gällivare.
Ragnar Holmberg, Norrländska Socialdemokraten, platschef för Luleå-redaktionen.
Vilhelm Lindgren, redaktör på Norrbottens-Kuriren (var överordnad Hedenström)

Utanför kommittén fanns ett antal viktiga personer. Kapten Svanbom vid Ing 3, Boden, var en sådan. Kommittén leddes av Ebbe Hallberg. Till en början kom diskussionerna att koncentreras omkring vilka lagliga åtgärder som kunde vidtas för att stoppa ”Flammans” utgivning. Några exempel:

Kontakt skulle tas med det företag som levererade tidningspapper till ”Flamman”. Där skulle man övertalas att bryta leveranserna. Detta försök misslyckade. ”Flamman” hade ett kontrakt med leverantören. Man bedömde att ett kontraktsbrott skulle leda till skadeståndsanspråk från tidningen.

Ett arbetsläger hade byggts upp i Storsien, Norrbotten. Tanken var att subversiva element (läs: kommunister) som inte kunde inkallas för militär tjänstgöring skulle placeras där. Det fanns liknande läger på andra platser i Sverige. Det fanns ingen som helst laglig grund för dessa läger. Den socialdemokratiske statsministern Per Albin Hansson måste tilldelas ett tungt ansvar för tillkomsten av dessa koncentrationsläger. Storsien hade plats för ca 300 fångar. Kommittén framförde önskemål om vilka kommunister som man önskade internerade. Listor överlämnades till kapten Svanbom. En av de personer som internerades på detta sätt var ”Flammans” annonschef, Valdemar Granberg. Man hoppades att kunna strypa inflödet av annonsintäkter till ”Flamman” på detta sätt. Samtidigt bearbetades (hotades) annonsörerna för att avstå annonsering i ”Flamman”. Granbergs fru, deras 12-årige son och 8-åriga dotter hade sin bostad i tidningens fastighet. De omkom vid sprängningen den 3:e mars 1940. Granberg hade ersatts av en annan person under hans internering varför kommitténs åtgärd blev verkningslös. Sixten, som var aktuell för internering, menade att interneringslägren hade uppförts på tyskt initiativ. Vid den förmodade tyska invasionen skulle det då bli en enkel sak för nazisterna att ”ta hand om” de ledande svenska kommunister som satt i lägren.

Enligt allmänna förfoganderättslagen kunde svensk militär rekvirera annans egendom, utan att ersätta ägaren, om egendomen inte kunde anskaffas på annat sätt. En annan förutsättning var att egendomen var oundgänglig för landets försvar. Kommittén beslutade att framföra ett förslag om rekvisition av ”Flamman”. Tanken var att tidningens tryckeri skulle användas för produktion av en fronttidning för de svenska trupperna i Finland. Via general Douglas gick frågan vidare till regeringen. Där ansåg man att en rekvisition av tryckeriet var olämplig. Dessutom hade det framkommit att det redan fanns en fronttidning. Den kallades ”Förposten” och redigerades hos Norrbottens-Kuriren.

Vinterkriget
Till en början hade de finska trupperna stora framgångar. Man var underlägsna både i numerär och materiel men lyckades ändå fördröja de ryska truppernas framryckning. Man hade utplånat hela ryska divisioner. Tusentals ryska soldater stupade i enstaka sammandrabbningar. Norrbottens-Kurirens krigskorrespondenter var lyriska i sin skildring över de finska hjältedåden. Förklaringen till framgångarna fanns i de finska truppernas träning för vinterkrigföring. Man ansåg att de finska soldaterna helt enkelt var överlägsna de ryska under sådana förhållanden. Vintern 1939-40 var en av de kallaste vintrar som någonsin förekommit i Finland. Periodvis låg temperaturen omkring -40°.

Finska soldater vid en kulspruta av typen M-32.

När kriget kommit in i februari 1940 hade den finska krigslyckan vänt. Den 11: e och 12:e februari hade de ryska trupperna brutit igenom försvarslinjerna på Karelska Näset. General Mannerheim beordrade reträtt. Läget var kritiskt. Den finska regeringen vädjade om hjälp från Sverige men liksom tidigare förhöll sig den svenska regeringen kallsinnig till ett ingripande. Frankrike och England ville inte heller skicka trupper men skickade krigsmateriel. Desperationen började sprida sig inom den svenska officerskåren. Man ansåg att det var bara en tidsfråga innan de ryska trupperna skulle stå vid den svenska gränsen. Frivilligbyråernas rekrytering gick trögt. Norrskensflamman fortsatte med sin underminering av krigsaktivisternas verksamhet. Man tyckte nu att det fanns tendenser till krigspsykos hos vissa aktivister.

Attentatsplaner
(OBS! Uppgifterna i de markerade avsnitten bygger på förhör med attentatsmännen. Jag kommenterar avsnittet längre fram under rubriken "Mina kommentarer till ovanstående")

Inom 6-mannakomittén hade man uttömt hela sin arsenal av tänkbara legala åtgärder för att stoppa ”Flamman”. Det som nu återstod var det illegala. Tanken på att spränga ”Flammans” tryckeri hade funnits under en längre tid. Hedenström var den som var drivande i denna fråga. Han hade tidigare varit bekant med en journalist som jobbat på ”Flamman”. Han hade besökt lokalerna på Kungsgatan 27 många gånger. Han hade därför god lokalkännedom. Stadsfiskal Hallberg hade beordrat en razzia mot ”Flamman” den 10:e februari. Polisen spenderade då en hel dag i lokalerna. Även de lägenheter som beboddes av ”Flammans” personal undersöktes. I samband med denna razzia lyckades Hallberg komma över en nyckel till tryckeriet. Hedenström var nu i besittning av nyckeln. Det blev nu hans uppgift att organisera sprängningen av ”Flammans” tryckeri.

Vinterkriget - slutet
Det finska vinterkriget led mot sitt slut. Det finska sammanbrottet på Karelska Näset gjorde att kriget i praktiken var över. Den 29:e februari hade den finska regeringen sagt ja till fredsförhandlingar med Sovjetunionen. Kriget kom ändå att förlängas en vecka eftersom Frankrike och England hade förklarat sig villiga att bistå Finland med trupper. Dessa kom aldrig att sändas eftersom Sovjetunionen klargjort att man inte hade för avsikt att ockupera Finland. Den 7:e mars anlände den finska förhandlingsdelegationen till Moskva.

Attentatsmännen
Hedenström hade organiserat den ”styrka” som skulle utföra attentatet. Följande personer skulle delta:

Hedenström.
Borgström, fänrik vid Ing 3, Boden. Utbildad i sprängningsteknik.
Krendel, fänrik vid Ing 3, Boden. Utbildad i sprängningsteknik.
Norström, fänrik vid Ing 3, Boden. Utbildad i sprängningsteknik.
Palmqvist, handelsbiträde i det civila men nu värnpliktig ordonnans.

Attentatet
(OBS! Uppgifterna i de markerade avsnitten bygger på förhör med attentatsmännen. Jag kommenterar avsnittet längre fram under rubriken "Mina kommentarer till ovanstående")

Planeringen hade skett i kapten Svanboms bostad i Boden. Man beslutade att sprängningen skulle ske natten mot den 3:e mars. Beräknat klockslag sattes till kl 3:00. Hela ”styrkan” samlades hos kapten Svanbom under eftermiddagen den 2:a mars för en sista genomgång. Därefter begav man sig i bil till Luleå. Man medförde den nödvändiga materielen för sprängningen. När man kommit till Luleå gick man in på Stadshotellet. Under eftermiddagen hade Hedenström meddelat tiden för attentatet till stadsfiskal Hallberg. Man dansade och åt och drack gott på hotellet. Man uppehöll sig där fram till omkring klockan ett på natten. Därefter begav man sig till Norrbottens-Kurirens lokaler. Vid tidningens tryckpressar bestämde man hur arbetsfördelningen skulle se ut när man väl kommit in i ”Flammans” tryckeri. Aptering av trotylstavar, dragning av pentylstubin etc. bestämdes. Omkring kl 2:40 begav man sig i bil till ”Flamman”. Man parkerade på en sidogata till Kungsgatan inte långt bort från ”Flamman”. Hedenström och kapten Svanbom hade tidigare, natten till den 29:e februari, befunnit sig vid ”Flamman”. Svanbom väntade utanför medan Hedenström gick in för att kontrollera att den nyckel han fått från stadsfiskalen passade till tryckeriets dörr. När Hedenström nu åter befann sig vid dörren låste han upp. Fänrikarna startade omedelbart aptering av laddningarna. Palmqvist, som var välväxt, placerades i ingångens förstuga. Man hade försett honom med en gummiklubba som tagits från Norrbottens-Kurirens tryckeri. Klubban användes för att slå ned typerna vid sättningsarbetet. Övriga attentatsmän var beväpnade med pistoler.

Tekniken vid apteringen var följande:
Trotylstavarna placerades på rotationspressen på ett sätt så att maximal skada skulle uppstå. I stavarna sattes tändhattar (=en liten sprängladdning) som skulle få stavarna att detonera. Trotylstavarna måste detonera samtidigt. Om inte så sker finns risk för att en laddning som detonerar före en annan närbelägen skadar apteringen för den laddningen. Detonationen uteblir då för den laddningen. Problemet kan lösas med hjälp av pentylstubin. Denna stubintråd är egentligen en sprängladdning. Hela tråden detonerar momentant. Trådarna ansluts till de tändhattar som sätts in i trotylstavarna. Därefter förbinder man samtliga stubintrådar för de olika utplacerade laddningarna. Sista steget i apteringen består i att man ansluter en krutstubintråd till en tändhatt. Denna apteras därefter på pentylstubinen. När tändhatten detonerar mot pentylstubinen kommer hela kretsen att detonera momentant. Vid attentatet hade man apterat krutstubintråd med en brinntid av ca 6 minuter. För att vara helt säkra på att få detonation hade man apterat två separata tändhattar med var sin krutstubintråd. En av dessa krutstubintrådar återfanns i ”Flammans” ruiner av experter från Statens Kriminaltekniska Anstalt, Stockholm. Tråden var av ett speciellt tyskt fabrikat. Efter en tids sökande hade man funnit den handlare i Luleå som sålt tråden. Det visade sig att fänrik Borgström var den som rekvirerat tråden. Handlaren hade en kopia på Borgströms rekvisition där det med all önskvärd tydlighet framgick att det var just han som beställt samt att det gällde krutstubintråd (30 meter). Därmed var han bunden till brottet och övriga inblandade fann för gott att erkänna sin gärning.

När apteringsarbetet avslutats antändes de två krutstubintrådarna. Klockan var nu omkring 3:10. Attentatsmännen lämnade byggnaden. Man startade färden mot Boden utan att på något sätt avvakta detonationen på distans. Stadsfiskal Hallberg hade instruerat ”styrkan” att välja en omväg tillbaka till Boden. Denna väg gick på södra sidan av Luleåälven. Anledningen var att han såg sig tvungen att beordra vägspärrar på vissa positioner direkt efter sprängningen. Han skulle dock inte beordra avspärrning söder om älven.

Omkring kl 3:15 kom detonationen. Effekten blev fruktansvärd. Den hade hörts på flera kilometers avstånd. Boende i fastigheter nära ”Flamman” väcktes direkt. Några vittnen har sagt att de var framme vid sina fönster inom loppet av några sekunder. De kunde då se att ”Flamman” var helt övertänd. Vittnet Disa Rouna berättade att hon inom loppet av någon minut var ute på gatan för att se vad som hade hänt. Hon kände då en tydlig lukt av bensin.
Ett bevis för tryckvågens styrka var det glassplitter som man hittade ca 20 meter från byggnaden.

Tio personer befann sig i byggnaden. Den bestod av källarvåning, bottenvåning, övervåning samt högst upp en vindsvåning. Rotationspressen var placerad i källarvåningen. Där hade sprängladdningarna apterats. Tryckvågen hade raserat stora delar av bjälklaget mellan bottenvåningen och källarvåningen. I bottenvåningen fanns tidningens redaktionslokaler. Ingen uppehöll sig där vid detonationen. De fem som befann sig i övervåningen dödades praktiskt taget omedelbart. Obduktionen av deras kroppar visade att det fanns sot i deras lungor. Detta indikerade att det omkommit p.g.a. själva branden – inte tryckvågen. Detta faktum var av betydelse när dådets straffrättsliga aspekter diskuterades. Lagen var solklar beträffande mordbrand. Om någon dödas p.g.a. mordbrand så döms den skyldige till livstids straffarbete. Man konstaterade vidare att kropparna inte hade utsatts för yttre våld.

De fem omkomna i övervåningen var:
Arthur Hellberg, 37 år, partiombudsman, distriktsordförande, ledamot av centralkommittén och tidningens ekonomichef.
Alice Hellberg, 30 år, maka till Arthur.
Maj Hellberg, 8 år, makarna Hellbergs dotter.
Svea Granberg, 34 år, ungdomsdistriktets kassörska, tillfälligt arbetande som korrekturläserska på tidningen och inneboende där sedan maken, Valdemar Granberg, internerats i Storsien.
Torgny Granberg, 12 år, makarna Granbergs son.
.
De fem räddade i vindsvåningen var:
Filip Forsberg, journalist. Han hade anslutit från Stockholm till ”Flamman” den 21:a februari.
Ellen Olivia Åström och hennes två söner, Sven Olof, 14 år, och Karl Gunnar, 17 år.
Erik Inge Ambjörn Hell, bageriarbetare.

"Flamman" - fasad mot Kungsgatan.

Modell över "Flammans" fastighet framtagen av Kriminaltekniska Anstalten.
Källarvåningen: Det svarta partiet längst ned är den del som ligger under markytan.
I bottenvåningen fanns kontors- och redaktionslokaler samt snällpressrum. Ingen uppehöll sig där vid sprängningen.
I övervåningen fanns de omkomna.
I vindsvåningen fanns de räddade. Högst upp på den vänstra gaveln syns det lilla fönstret som blev räddningen.

"Flamman" - kontorslokal i bottenplanet.

"Flamman" - snällpressrum i bottenplanet. Här trycktes enklare
publikationer som broschyrer, flygblad etc. Rotationspressen,
där tidningen trycktes, fanns i källarplanet.

"Flamman". Fullt utvecklad brand.

"Flamman". Endast skorstensstocken kvarstår.

"Flamman". Skorstensstocken.

De väcktes vid den våldsamma detonationen. Tavlor och speglar ramlade ned från väggarna. Forsberg har uppgett att han hörde ett kort skrik från Alice Hellberg i våningen nedanför. Därefter blev det tyst. De öppnade dörren som ledde till trappan ned till övervåningen. Eld och rök slog upp vilket gjorde denna väg oframkomlig. Därefter rusade de över till den norra gaveln där en brandstege fanns monterad på byggnadens fasad. Också denna väg var stängd. Eld slog ut genom fönsteröppningarna i våningarna nedanför. Det var helt uteslutet att klättra ned genom detta eldhav. Därefter rusade man över till den södra gaveln. Där fanns ett fönster. Det var placerat mitt emellan de fönsteröppningar som fanns i våningarna nedanför. Här fanns chans till räddning. Elden kastades vertikalt ut från de två fönstren i bottenvåningen men de båda eldslågorna närmade sig varandra hela tiden. Brandkåren hade larmats av omkringboende kl 3:17. Den var nu på plats – med berömvärd snabbhet. En stege restes för att rädda de nödställda i vindsvåningen. Stegen övertändes snabbt varför försöket fick avbrytas. En ny stege restes men hisslinan i den brann av. Chansen till räddning utifrån var borta. De instängda band nu ihop lakan som fick fungera som en räddningslina. Hell, Åström och hennes söner tog sig först ut. När Forsbergs tur kommit hade de båda eldslågorna i bottenvåningen förenats. När han närmade sig dessa lågor fattade ett lakan eld och brann av. Forsberg föll då de sista metrarna men klarade sig utan skador i fallet. Däremot fick han brännskador på händerna och i ansiktet.

En brännskadad Filip Forsberg vilar ut.

Brottsutredningen
Nyheten om att ”Flamman” sprängts slog ned som en bomb i det politiska Sverige. Fallet fick högsta prioritet. Redan den 3:e mars hade experter från Statens Kriminaltekniska Anstalt, Stockholm, infunnit sig på brottsplatsen. Förgrundsfigur i delegationen var Harry Söderman.

Harry Söderman, SKA.

Brandhärden hade ännu inte svalnat vilket medförde att inga undersökningar företogs denna dag. Undersökningen började måndag den 4:e mars. Mycket snart kunde man konstatera att höga halter av magnesium påträffats på vissa punkter i brandhärden. Magnesium finns naturligt i trä men inte i den höga halt som konstaterades här. Detta tydde på att branden var anlagd. Efter ytterligare en tid hittade man den tysktillverkade krutstubintråd som jag omnämnt under avsnittet ”Attentatet”. Man hittade även ett stycke detonerat tändrör.

Under rättegången i Rådhusrätten, Luleå, kallades Söderman som vittne. Hans vittnesmål skvallrade om att han fått instruktioner om att inte säga mer än nödvändigt. Han ansåg att minst två brandbomber hade utplacerats. Han kunde inte ange något närmare beträffande bombernas konstruktion men han höll det för troligt att magnesium hade blandats upp med någon form av brandfarlig vätska.

Avslöjandet
Den 14:e april meddelade Socialdepartementet att branden i Luleå den 3:e mars var anlagd. Samtidigt utfästes en belöning på 10 000 kr till den som kunde lämna sådana upplysningar att gärningsmännen kunde gripas. Den 16:e april greps fänrik Borgström. Efter ytterligare några dagar hade hela ”styrkan” gripits. Den 19:e april greps även kapten Svanbom och stadsfiskal Hallberg. Samtliga kom att begäras häktade. Indignationen var påtaglig hos samtliga större dagstidningar. Krönikörerna tävlade i finurliga analyser omkring hur det ”dåraktiga terrordådet” kunde ske. Redan nu spekulerade man omkring vilka påföljder som kunde tänkas utdelas till de inblandade.
Ingen kom att göra anspråk på belöningen, 10 000 kr.

Övre raden fr.v. Hallberg, Svanbom, Krendel, Norström.
Undre raden fr.v. Borgström, Hedenström, Palmqvist

Rättegångarna
Den 27:e april inleddes rättegångarna i Rådhusrätten, Luleå. Som ombud för Tryckeri AB Norrskenet infann sig riksdagsman (k) Hilding Hagberg och Filip Forsberg. Norrskenet var ägare till den nu nedbrunna fastigheten på Kungsgatan 27. Företaget var målsägare och framförde ett skadeståndsanspråk uppgående till 300 000 kr.

För attentatsmännen var det rättsliga läget bekymmersamt. Om de fälldes för mordbrand kunde de dömas till livstids straffarbete. Obduktionen av de omkomna hade ju visat att dödsorsaken var själva branden. Försvarsadvokaternas taktik blev nu att försöka påvisa att attentatsmännen inte haft för avsikt att orsaka eldsvåda. Branden var en olyckshändelse. Syftet var endast att förstöra rotationspressen. Det lagrum som man yrkade straffansvar för var skadegörelse på annans egendom. Man kalkylerade med ca 2 års straffarbete som påföljd samt skadestånd till Norrskenet för den förstörda rotationspressen. Man ansåg att det inte kunde bli tal om skadestånd för den nedbrunna byggnaden eftersom det inte bevisats att attentatsmännen orsakat branden.

Rätten ville utröna om de trotylstavar som fänrikarna apterat på rotationspressen kunde ha orsakat branden. Därför hördes ett antal experter. Dessa fann det osannolikt att trotylladdningarna orsakat branden. Experterna från Kriminaltekniska Anstalten hade fastslagit att minst två brandbomber detonerat i byggnaden. Det var alltså frågan om mordbrand. Eftersom fänrikarna ihärdigt nekade till att ha placerat ut brandbomber och inte heller kunde överbevisas om att faktiskt ha gjort det så hamnade målet i en återvändsgränd. Under den fortsatta rättegången framkastade försvaret en teori beträffande de utplacerade brandbomberna. Man menade att ett parallellattentat utförts. Brandbomberna skulle då ha utplacerats av gärningsmannen efter det att fänrikarna antänt krutstubintråden och lämnat byggnaden. Uppskattad brinntiden för krutstubintråden, ca 6 minuter, hade baserats på de fynd som gjorts i brandhärden. Försvaret ansåg att det skulle ha varit fullt möjligt för en gärningsman som väntade bakom ett av fastighetens hörn att hinna med aptering av brandbomberna under den tid som stod till buds. Man föreslog även stadsfiskal Hallberg som tänkbar gärningsman. Hallberg hördes av åklagaren beträffande denna anklagelse men han nekade kategoriskt. Hagberg och Forsberg avfärdade teorin om ett parallellattentat som orealistisk. Rätten hade beslutat om rättspsykiatrisk utredning för Hallberg, Hedenström och Svanbom. Utredningen företogs på psykiatriska kliniken, Långholmen. I början av september gav läkaren sina utlåtanden. Svanbom och Hedenström förklarades fullt tillräkneliga.

Den 10:e oktober lämnade läkaren sitt utlåtande över Hallberg. Han hade visat tecken på sinnessjukdom p.g.a. kronisk förgiftning, ”Korsakoffs sjukdom” (alkoholdemens). Sjukdomen hade gjort honom otillräknelig under åren 1939 – 40. Rätten beslutade att begära ett utlåtande från medicinalstyrelsens rättspsykiatriska nämnd. Den 10:e januari 1941 uttalade sig medicinalstyrelsen. Man ansåg att Hallberg var berövad förståndets bruk enligt vad som avsågs i strafflagen. Han var i behov av vård på sinnessjukhus. Hallberg var även åtalad för förskingring och bokföringsbrott. Några av dessa brott skulle då ha begåtts redan 1928. Hallbergs advokat försökte därför få honom sinnessjukförklarad från 1928. Detta misslyckades.

Den 21:a juni 1940 föll domarna mot Borgström, Norström, Krendel och Palmqvist:
Borgström, 2 års straffarbete
Norström, 1 år och 11 månaders straffarbete.
Krendel, 1 år och 10 månaders straffarbete.
Palmqvist, 1 år och 10 månaders straffarbete.
Domskäl: delaktighet i skadegörelse på annans egendom.
Fänrikarna förlorade sina militära grader samt avsattes från sina tjänster

Borgström (stående) vid rättegång, 1940.

Den 20:e september 1940 föll domarna över Hedenström och Svanbom:
Svanbom, 2 års straffarbete. Han förklarades avsatt från sin befattning som kapten.
Hedenström, 2 års straffarbete. (Foto nedan: vid rättegång, 1940).

Den 3:e februari 1941 föll domen över Hallberg. Han dömdes för förskingring och bokföringsbrott till 1 år och 6 månaders straffarbete. Han förklarades också avsatt från sin tjänst som stadsfiskal.
Rätten fann att Hallberg varit delaktig i attentatet mot ”Flamman”. Han belastades för delaktighet i skadegörelse på annans egendom. Något straffansvar kunde inte utdömas eftersom han sinnessjukförklarats för åren 1939-40.

Ytterligare två personer hade hade åtalats:

Gösta Magnus Lundqvist , Anställd vid Statens Informationsstyrelse.
Han hade arbetat tillsammans med Hedenström på Frivilligbyrån. Åklagaren ansåg att det fanns bevis för att Lundquist kände till attentatsplanerna. Underlåtenheten att informera Polisen om planerna var då ett brott.
Han frikändes av rätten.

Vilhelm Lindgren, redaktör på Norrbottens-Kuriren. Medlem i 6-mannakommitén.
Även Lindgren var åtalad för att ha underlåtit att informera Polisen om attentatsplanerna.
Han frikändes av rätten.

”Flamman” rasade över de milda domarna. Man överklagade till Kungl. Hovrätten för Övre Norrland, Umeå.

Förhandlingarna i Hovrätten leddes av hovrättspresident Elliot. Han meddelade att han funnit ett lagrum som tillät betydligt högre straffansvar för skadegörelse på annans egendom jämfört med det som tillämpades i Rådhusrätten.
Liksom i Rådhusrätten dryftades teorin om ett parallellattentat. ”Flammans” representanter avfärdade även nu teorin som orealistisk. Inget nytt av betydelse tillkom under förhandlingarna. Attentatsmännen hade fördömts av en enig svensk presskår efter domarna i Rådhusrätten. De kommunistiska tidningarna ansåg att de milda domarna inte var något annat än en rättsskandal. Attentatsmännen hade fått straffrihet för mord! Det skadestånd som tilldömts ”Flamman” var endast symboliskt, ca 17 000 kr. Några liberala tidningar var kritiska till de milda domarna, bland dem Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning. Tidningen leddes av chefredaktören och professorn Torgny Segerstedt.

Opinionstrycket på domstolen var hårt inför domsluten. Alla som på något sätt trodde att man kunde påverka utgången av fallet lät sin stämma göras hörd. Elliot hade redan vid rättegångens början indikerat att det skulle bli straffskärpning – vilket det också blev.

Hovrättens dom den 17 maj 1941:

Hedenström, 7 års straffarbete.
Svanbom, 7 års straffarbete, avsatt från sin befattning som kapten.
Borgström, 6 års straffarbete, avsatt från sin befattning som fänrik.
Norström, 6 års straffarbete, avsatt från sin befattning som fänrik.
Krendel, 6 års straffarbete, avsatt från sin befattning som fänrik.
Palmqvist, 2 års straffarbete.

Hallberg hade avlidit den 6:e mars. P.g.a. skadeståndsanspråk bevakade hans dödsbo rättegången.

”Flamman” överklagade till Högsta Domstolen. Den 24:e oktober 1941 fastställde domstolen Hovrättens dom. Rättsfallet var avslutat.

De dömda gick in med ansökan om nåd 1943. Den då avsatte kaptenen, Svanbom, skrev i sin ansökan:

"Alla brunno av iver att till varje pris möta vår presumtive, historiske fiende, även då han sökte att inom landets gränser undergräva rikets försvar genom illegal propaganda."

De dömda benådades i omgångar. De sista benådades efter krigsslutet, 1945.

Min kommentar till ovanstående:
Oldbergs bok omfattar 280 sidor. Den är förmodligen okänd för de flesta idag levande svenskar. Sixten har med all säkerhet läst boken när den utkom 1972. Personligen har jag varit helt ovetande om attentatets mörka hemligheter - ända fram tills nu. Sixten har omnämnt attentatet vid ett fåtal tillfällen. Det har då inte varit frågan om någon undervisning från hans sida. Han beskrev i korta ordalag de fakta som var kända hos de flesta politiskt initierade i Arjeplog. Att han tvingades leva med sanningen omkring attentaten under merparten av sitt liv var inget som märktes utåt. Jag inser nu att ingen som tagit del av sanningen omkring attentatet kan undgå att ta intryck. Precis som många andra kommunister i Norrbotten stärktes han i sitt motstånd beträffande nazism och fascism. Attentatet fick rakt motsatt effekt än den konspiratörerna på den högsta nivån hade räknat med. Många personer i Arjeplog gjorde under årens lopp ihärdiga försök för att få Sixten att bryta med kommunismen. Lock och pock. Hot och trakasserier. Inget hjälpte. Min uppfattning är att han förblev kommunist livet ut. Huvudanledningen var just sprängningen av "Flamman".

Sixten tog alltid avstånd från det politiska våldet – oavsett vilka ”ismer” som berördes. Stalin-terrorn blev känd hos de ledande kommunisterna i Sverige under 60-talet. Sixten var då en av de första i Norrbotten att distansera sig från de Moskva-trogna. Dessa fanns under ledning av riksdagsmannen och den tidigare chefredaktören på ”Flamman”, Hilding Hagberg. Sixten fann situationen ohållbar och avslutade därför sitt abonnemang på ”Flamman”.

Sixten var kommunist. Detta är ostridigt. Men han var i första hand en människa. Dessvärre kan jag inte säga detsamma om de personer som ligger bakom attentatet mot ”Flamman”.

När jag läser boken hittar jag detaljer som visar att de nazister som förföljt mig under snart 60 år haft för avsikt att visa att man haft full koll på mig. Som exempel kan jag nämna min militärtjänstgöring vid I 19, Boden, 1966-1967. Jag var placerad vid ett ingenjörsförband. Där fick jag lära mig en hel del om sprängningsteknik. Jag har haft stor nytta av denna kunskap när jag nu pluggat igenom Oldbergs bok. Tack!

Sixten brukade då och då skriva små inlägg som publicerades i ”Flamman”. Han skrev då under pseudonym. Inläggen var bitska och riktade sin udd mot nazism och fascism. Han kände Filip Forsberg, som också varit ordförande i Kommunistiska Ungdomsförbundet. Våren 1949 hade Sixten sökt inträde i Arjeplogs Befälsutbildningsförening. Han nekades inträde p.g.a. sitt medlemskap i Kommunisterna. Sixten kontaktade "Flamman" som skrev en artikel i saken. Den publicerades den 29:e mars 1949. På nedanstående länk kan du ladda ned artikeln:

sixten_befal.pdf

Jag har forskat vidare omkring attentatsmännens öde efter deras frigivning. Samtliga kom att anställas av Försvarsstaben, Stockholm. Borgström arbetade i stabens lokaler på Östermalm. Han bodde i en lägenhet inte långt bort från stabens lokaler. Han hade ett intresse för ridning och brukade öva vid försvarets stall inte långt bort från bostaden. När jag kontrollerat i det svenska dödsregistret har jag funnit att Borgström avled den 29:e mars 1949. Han hade övat ridning den dagen. Han råkade då falla ned från hästryggen. I fallet fick han omfattande huvudskador. Dessa skador orsakade hans död. Inget finns publicerat omkring denna händelse.

Jag har utsatts för många mordförsök under årens lopp. Försöken har då utformats så att min eventuella död skulle se ut som en olyckshändelse. Vid två tillfällen har försöken gjorts i samband med ridning. Jag lyckades överleva tack vare min goda balans.

Forsberg hade jobbat som journalist för ”Flamman” redan under 20-talet. Under 30-talet engagerade han sig i kampen mot den Spanska fascismen. Han blev då välkänd agitator och skribent. 1932 dömdes han till två och ett halvt års fängelse för uppvigling. Givetvis var han en nagel i ögat på de svenska fascisterna redan då. Att han flyttats till ”Flamman” endast några veckor före attentatet väcker misstanken om att ”någon” ville att han skulle befinna sig på Kungsgatan 27, Luleå den 3:e mars 1940.

6-mannakommitén som jobbade för att stoppa ”Flammans” utgivning var konspiratörernas förlängda arm. Av brottsutredningen framgår att dessa finns att söka i de ordenbehängda sällskapens dunkla mötesrum. Deras lokaler präglas oftast av en unken doft av fascism. Det är där som det avgörs vilka som ska få leva och vilka som ska dö. Flammans utgivning hade inte kunna stoppas. Vinterkriget hade förlorats. Nu krävdes hämnd enligt Vendettans enkla principer.

Sprängningen av ”Flammans” rotationspress var endast fiktiv (jfr. False Flag under New World Order). När Borgström vallades på brottsplatsen visades han den sotiga rotationspressen. Han ombads att peka på de ställen där trotylstavarna apterats. Han misslyckades med denna uppgift. Det fanns helt enkelt inga ställen att peka på eftersom rotationspressen aldrig apterats. Tiden inne i ”Flammans” lokaler spenderades för helt andra saker. Minst fyra brandbomber apterades i bottenvåningen. Dessa hade stulits ur ett militärförråd. Sju trotylstavar hade utplacerats. Därefter avslutande man jobbet med att dränka in bottenvåningens golv i bensin. Minst 15 liter uppskattas ha använts. Kraftig brand i bottenvåningen skulle definitivt spärra utgångarna för de boende i våningarna ovanför. Eftersom målet för attentatet var de boende i de två översta våningarna fanns ingen anledning att aptera något i källarvåningen. När brandkåren anlände kunde man se att ingen brand fanns i källarvåningen. Med dessa åtgärder hade fänrikarna säkerställt den kraftiga sprängeffekten samtidigt som byggnaden skulle övertändas momentant. De som befann sig i byggnaden skulle vara chanslösa och förintas i branden. Huvudmålet bland de tio var Filip Forsberg.

Uppgiften om att stadsfiskal Hallberg skulle ha kommit över en nyckel till källarvåningen (där rotationspressen fanns) saknar tilltro. Den nyckel som behövdes var den som passade till bottenvåningens ingång och därmed tillträde till kontors- och redaktionslokalerna. Uppgiften om att Hedenström var den som hade lokalkännedom saknar tilltro. Min hypotes är att Valdemar Granberg var nyckelpersonen i dramat. Han satt internerad i Storsien och var därför ett lätt byte för konspiratörerna. Granberg uppges ha drabbats av depression och alkoholism tiden efter attentatet. Slutligen begick han självmord, 1960.

”Flammans” ledning var naturligtvis medvetna om de risker som fanns. Otaliga hot hade framförts. Man hade bevittnat de tyska nazisternas framfart. 1933 hade de anlagt en brand i riksdagshuset i Berlin. Första steget i den tyska demokratins avveckling hade tagits. Det är sannolikt att ”Flammans” ledning trodde att de boende i fastigheten skulle utgöra ett skydd mot eventuella attentat, men i deras föreställningsvärld fanns inte det vansinne som attentatsmännen demonstrerat. Konspiratörerna visste att sprängning av enbart rotationspressen skulle vara ett meningslöst tilltag. ”Flamman” kunde tryckas på andra platser i Sverige. Tidningen Ny Dag i Stockholm var en sådan plats. Syftet med attentatet var att utplåna tidningens personal. Maskiner kan alltid nyanskaffas men det är betydligt svårare att skaffa ny personal. Det politiska motivet är självklart. Att det fanns fyra barn i byggnaden var betydelselöst för konspiratörerna. Enligt fascisternas vridna uppfattning så är kommunisternas avkomma lika lovliga mål som alla andra kommunister. Avkommans ålder är betydelselös i sammanhanget eftersom även det minsta barn representerar ett kommande potentiellt hot. Presumtionen är alltså att kommunisternas barn per automatik blir kommunister. Var Maj Hellberg, 8 år, kommunist? Enligt fascismens synsätt blir svaret här obetingat ”ja”.

Maj Hellberg Artur Hellberg
(1932 - 1940) (1903 - 1940)

Apteringen av rotationspressen, ”general-repetitionen” på Norrbottens-Kuriren o.s.v. var endast dimridåer för att underlätta de milda domstolsutslagen. Dessa konstruktioner skapades av konspiratörerna i fullt samförstånd med de jurister som skulle figurera i det rättsliga efterspelet. Rättegångarna blev politiska skenprocesser. Sammantaget så talar vi här om en av de största rättsskandalerna i Sveriges historia.

Dådet var en fascistisk maktdemonstration. Ett viktigt inslag i fascisternas maktutövning går ut på att skrämma motståndarna till underkastelse. Sprängningen av "Flamman" blev på så sätt en varning till övriga kommunistiska tidningar i Sverige. Fascismens tillskyndare försöker än i denna dag mörklägga sanningen i rättsfallet. Det har snart gått en mansålder sedan attentatet inträffade men det ligger fortfarande kvar som ett öppet sår i det svenska samhället. När brottslingarna avslöjades blev det hela en enorm prestigeförlust för svensk polis och militär. Många som inte hade ett dugg att göra med brottet fick sina liv förstörda. För min egen del har jag haft anledning att då och då fundera över de ideologier som har våldet som den bärande idén. Vilka människor dras till dessa ideologier? Vilka är motiven? Om vi ser historiskt på de ideologier som orsakat mänsklighetens hittills största humanitära katastrofer d.v.s. nazismen och fascismen så borde det avskräcka även de mest våldsbejakande individer.

De människor som hamnar i nazismens eller fascismens våld kan hjärntvättas (mind control) till viljelösa vasaller. De kan då kommenderas till de mest avskyvärda handlingar. Jag vill inte påstå att de tre fänrikarna var hjärntvättade, mentalt störda etc. De var ju inte ens föremål för rättspsykiatrisk utredning, men de hade passerat alla de mentala spärrar som vanligtvis hindrar en människa från att begå ett våldsbrott. Det var krig. Som militär måste man lyda order. Fänrikarna stod under sitt befäl d.v.s. kapten Svanbom. Vad man än ansåg om det moraliska etc. i gärningen så var det av underordnad betydelse. I ett sådant läge lägger man ansvaret för sin gärning på den som är överordnad. Då blir det genast lättare att utföra det man kommenderas till. Vem som helst inser att "operationen" inte var ett påhitt från kapten Svanbom. I den strikta militära hierarkin var han endast ett befäl, visserligen kapten, men ändå en kugge på låg nivå. I Oldbergs bok exponeras General Archibald Douglas som det första "ord" som nämns i boken. Det brukar vanligtvis innebära att personen i fråga är viktig för bokens sammanhang. Douglas tvingades underkasta sig regelrätta polisförhör men ingenting kunde bevisas. Det är även orealistiskt att tänka sig att en general skulle lagföras i det militärstrategiska läge som gällde i april 1940. Det blev vasallernas plikt att ta "skiten". Enligt den auktoritetstro och strikta hierarki som gäller inom nazismen och fascismen var det endast Svanbom och fänrikarna som kunde komma ifråga då det gällde ett straffansvar för den militära delen i "operationen".

Bilden av kommunisterna som naiva försvarslösa idioter är en myt. De visste att kampen mot fascism och nazism var en kamp på liv och död. Precis som sina motståndare var de organiserade i hemliga nätverk. Som exempel kan nämnas hur de lyckats infiltrera Polisen i Luleå. Följande finns på sid. 14 i Forsbergs "Fem döda – Luleådådet i processprotokollens belysning" (se längst ned i texten):

Om den roll Lindgren spelat vid Hedenströms sida talar poliskonstapel Erik Petter Westerlunds vittnesmål. Vittnet berättade bl.a.: Redan under hösten 1939 hade Westerlund märkt att journalisten Hedenström och redaktören Lindgren ofta besökt Hallberg å hans tjänsterum. Besöken hade brukat räcka omkring en timmes tid. Dörren mellan stadsfiskalens rum och det rum där W. befunnit sig hade alltid tillslutits och personerna i stadsfiskalens rum hade talat med låg röst. Efter ingången av 1940 hade........Hedenström också ganska ofta kommit i sällskap med redaktör Lindgren. W. hade aldrig sett Hedenström besöka Hallberg tillsammans med någon annan än Lindgren. Det må vara tillåtet av att detta vittnesmål dra slutsatsen, vem som det i själva verket är, som var mannen bakom stadsfiskalens sexmannakommitté.

Hitler och Mussolini var på frammarsch i Europa. Danmark och Norge ockuperades i april 1940. Konspiratörerna räknade kallt med ett nazistiskt maktövertagande i Sverige inom en snar framtid. Det skulle i princip vara riskfritt både för konspiratörerna och attentatsmännen att utföra attentatet. Som omvärlden utvecklade sig blev det politiskt omöjligt att döma de tre fänrikarna till det straff som de förtjänade d.v.s. livstids straffarbete. Även ledande socialdemokrater hade anledning att se om sitt hus i detta rättsfall. Om man medverkat till livstidsdomar kunde efterräkningarna blivit svåra när de förmodade nya makthavarna tagit över.

Den tragiska figuren Ebbe Hallberg tål att omnämnas särskilt. Precis som många andra polischefer i Sverige vid denna tidpunkt ingick han i ett nazistiskt nätverk. Han var medlem av Luleå Frimurarloge. Hans advokat under rättegångarna var öppet aktiv nazist. När han väl hamnat på de anklagades bänk var han inte längre användbar för konspiratörerna. Han blev snarare en belastning och samtidigt en mycket farlig sådan. Han var gravt alkoholiserad och labil. Att han avslöjats som kriminell blev en fruktansvärd chikan för nazisterna i Luleå. För att skydda konspiratörerna instruerades han om att neka till allt under rättegångarna. Den rättspsykiatriska utredningen blev ett sätt att desarmera denna vandrande bomb. Som väntat fann läkaren att Hallberg varit psykiskt sjuk under åren 1939-40. Han kunde därför inte dömas till fängelse för sin medverkan i attentatet. Informationen om att han också drabbats av cancer gick ut (jfr. Jack Ruby, mordet på JFK). Den 6:e mars 1941 avled Hallberg på Långholmens sjukavdelning. Stadsfiskalen var inte längre ett problem. (Bilden nedan: vid rättegång, 1940)

Jag vill ge förlaget Bonniers en eloge. Man har haft kurage att publicera boken. Den avslöjar på ett obönhörligt sätt de nazistiska och fascistiska krafter som ligger bakom det bestialiska dådet. När jag gör jämförelse med Palmemordet framträder ett mönster som i stort är identiskt med attentatet mot ”Flamman”. Det är samma korrumperade poliser och militärer som visar sig på styva linan – fast då 46 år senare. Korrumperade domare och åklagare ger sina bidrag i rättegångarna. Försök till mörkläggning beträffande det oerhörda i rättsfallet sker. Oldbergs bok är idag lika aktuell som när den utkom 1972. Det är ett dokument som är alltför viktigt för att begravas i tystnad.

Boken finns att låna inom Arbetarrörelsens arkiv: www.arbark.se

Ett viktigt komplement till Oldbergs bok är Filip Forsbergs lilla (A5-format) skrift ”Fem döda – Luleådådet i processprotokollens belysning”. Även detta dokument finns i Arbetarrörelsen arkiv.

Kort tid efter att attentatsmännen avslöjats skrev han om sina uppfattningar beträffande attentatet. Forsberg hade insett att han var attentatsmännens mål - även om han inte uttrycker det i skriften. Eftersom han blivit ett farligt vittne så var det troligt att konspiratörerna återigen skulle försöka eliminera honom. Skriften blev ett sätt att under alla förhållanden komma ut med sanningen omkring attentatet. Forsberg skräder inte orden. Det var mordbrand. Ingenting annat. Dokumentet är skakande läsning eftersom det avslöjar det brutala och vansinniga i attentatet. Här finns också sanningen och nyckeln till mordgåtans lösning. Jag vill postumt framföra mitt tack till Forsberg. Hans insats har haft stor betydelse i kampen mot fascismen.

Forsbergs död.
Den 1944-10-28 skriver "Flamman":

"Forsberg insjuknade för tre veckor sedan och inlades på sjukhus. Kort efteråt opererades han för gallsten. Allt gick bra och tiden för hans hemresa var redan fastställd då febern plötsligt steg något. Själv kände han sig frisk, och så sent som vid middagstiden i går var hans hustru hos honom och han var då i bästa vigör och räknade med snar hemkomst. Kl 4 samma eftermiddag dog han av blodpropp. Han var 39 år gammal."