p;
  RÄTTSSKANDALER
 
 

Innehållsförteckning.

Attentatet mot Norrskensflamman 1940.

Litteratur: Attentatet mot Norrskensflamman. Författare: Ulf Oldberg. Förlag: Bonniers, 1972.

Oldberg har genomfört ett stort antal intervjuer med personer som varit direkta vittnen till attentatet eller som på annat sätt berörts. För att få grepp om den politiska temperaturen både före och efter attentatet har han gått igenom ett omfattande tidningsmaterial. Många kända krönikörer refereras. Hans huvudsyfte har varit att förklara hur förbrytelsen kunde hända. Boken blir på så sätt en uppgörelse med fascismen.

För att kontrollera Oldbergs uppgifter har jag tagit del av den omfattande förundersökningen mot attentatsmännen. Den är offentlig och är tillgänglig hos Krigsarkivet, Stockholm. Jag bedömer att vittnesmålen från de som befunnit sig i närheten av brottsplatsen vid detonationen har hög trovärdighet. Som en separat del återges attentatsmännens vittnesmål. Denna del är bevisligen ett falsifikat tillverkat av Polisen.

Bakgrund
I september 1939 invaderade de tyska nazisterna Polen. Detta åtföljdes kort därefter med krigsförklaringar mot Frankrike och England. Prologen till det 2:a världskriget hade presenterats.

Sovjetunionen hade tidigare under 1939 noterat de tyska vapenskramlet. I augusti ingick man en icke-angreppspakt med Tyskland (Molotov-Ribbentrop-pakten). De sovjetiska ledarna med Josef Stalin i spetsen hade insett att det var dags att förbereda för krig. När man blickade västerut fann man att Finland mycket väl kunde bli ett uppmarschområde vid ett tyskt invasionsförsök. Man fann då att Leningrad skulle vara en av de städer som fanns i farozonen. Landområdet Karelska Näset mellan sjön Ladoga och Finska Viken tillhörde Finland och gränsade mot Sovjetunionen. Området skulle vara strategiskt viktigt för försvaret av Leningrad. I oktober 1939 krävde Stalin att Finland skulle flytta sin landgräns västerut vid detta gränsavsnitt. Han krävde även att få arrendera strategiskt viktiga Hangö för kontroll av inloppet till Finska Viken. Ytterligare krav på avträdelser fanns på listan. Den finska regeringen gjorde eftergifter men Stalin meddelade att de var otillräckliga. Finland noterade ryska truppsammandragningar vid Karelska Näset. Den 30 november startade Sovjetunionen sitt anfall. Det finska vinterkriget hade inletts.

Tidningarna
Den kommunistiska dagstidningen Norrskensflamman i Luleå hade under hela hösten 1939 följt händelseutvecklingen i de finsk-ryska relationerna. När nu Sovjetunionen anfallit Finland hamnade tidningen i ett dilemma. Dess uppfattning var att Sverige inte skulle gå in på Finlands sida i kriget. Man ville att neutralitet skulle gälla. Detta var också den svenska regeringens hållning. Bland ”Flammans” meningsmotståndare fanns lokalkonkurrenten Norrbottens-Kuriren, Luleå. Tidningen hade en inriktning till höger på den politiska skalan (gäller än idag). Den fungerade också som husorgan för de officerare som tjänstgjorde i den närbelägna garnisonsstaden Boden. Många av dessa hade uppfattningen att Sverige skulle gå in på Finlands sida i det pågående kriget. Parollen var: Finlands sak är vår. Generalmajor Archibald Douglas var stabschef för styrkorna i Norrbotten vid denna tidpunkt. Omkring 100 000 man var mobiliserade i Norrbotten.



Officerarna
Det fanns en stark vilja bland de svenska officerarna att få hjälpa sina finska bröder i kampen mot ”den sataniska kommunismen”. Eftersom regeringen gång på gång avvisat officerarnas propåer så fanns ingen annan utväg för dessa än att gå in i kriget på frivillig väg. Initiativ togs för att starta s.k. frivilligbyråer runt om i landet. Där skulle rekrytering till den finska fronten organiseras. Patriotism var ledstjärnan i organisationen. Till officerarnas stora förtret motarbetade Norrskensflamman frivilligbyråernas ansträngningar. ”Flamman” ansåg att verksamheten var olaglig. Man stämplade frivilligorganisatörerna som krigshetsare. Man såg också en risk i att Sverige inte längre skulle uppfattas som neutralt om verksamheten fick fortgå. Officerarna ansåg att journalisterna på ”Flamman” uppträdde som landsförrädare.

Frivilligkåren
Den svenska frivilligkåren i Finland beräknas ha uppgått till ca 8000 man. Den svenska entusiasmen för kriget var måttlig. En viktig orsak bedöms vara de fascistiska strömningar som fanns i det finska samhället under 30-talet. Den extrema Lappo-rörelsen i Österbotten hade uppmärksammats i den svenska pressen p.g.a. sina upprepade våldsaktioner. Rörelsens mål var att utplåna kommunismen i Finland.

De flesta svenskar som anslöt i kriget placerades i de bakre linjerna. Oftast var det frågan om uppgifter som underhåll till de trupper som befann sig i frontlinjen. De svenska förlusterna under kriget har beräknats till 33 man. Finland kunde räkna in ca 23000 stupade och Sovjetunionen ca 130 000.

6-mannakommittén
I januari-februari 1940 bildades en 6-mannakommité i Luleå. Det uttalade målet var att bekämpa kommunisterna. Man hade särskilt fokus på ”Flamman” i denna ambition. Kommitténs möten förlades till det s.k. pianorummet i Stadshotellet, Luleå. De personer som ingick i kommittén var:

Hedenström, journalist på Norrbottens-Kuriren, Luleå.
Ebbe Hallberg, stadsfiskal (polischef), Luleå. Medlem i stadens frimurarloge. Nazist.
Elof Rydberg, förste järnvägsbokhållare, Luleå.
Arvid Johansson, Norrbottens-Kurirens platsredaktör i Gällivare.
Ragnar Holmberg, Norrländska Socialdemokraten, platschef för Luleå-redaktionen.
Vilhelm Lindgren, redaktör på Norrbottens-Kuriren (var överordnad Hedenström)

Utanför kommittén fanns ett antal viktiga personer. Kapten Svanbom vid Ing 3, Boden, var en sådan. Kommittén leddes av Ebbe Hallberg. Till en början kom diskussionerna att koncentreras omkring vilka lagliga åtgärder som kunde vidtas för att stoppa ”Flammans” utgivning. Några exempel:

Kontakt skulle tas med det företag som levererade tidningspapper till ”Flamman”. Där skulle man övertalas att bryta leveranserna. Detta försök misslyckade. ”Flamman” hade ett kontrakt med leverantören. Man bedömde att ett kontraktsbrott skulle leda till skadeståndsanspråk från tidningen.

Ett arbetsläger hade byggts upp i Storsien, Norrbotten. Tanken var att subversiva element (läs: kommunister) som inte kunde inkallas för militär tjänstgöring skulle placeras där. Det fanns liknande läger på andra platser i Sverige. Det fanns ingen som helst laglig grund för dessa läger. Den socialdemokratiske statsministern Per Albin Hansson måste tilldelas ett tungt ansvar för tillkomsten av dessa koncentrationsläger. Storsien hade plats för ca 300 fångar. Kommittén framförde önskemål om vilka kommunister som man önskade internerade. Listor överlämnades till kapten Svanbom. En av de personer som internerades på detta sätt var ”Flammans” annonschef, Valdemar Granberg. Man hoppades att kunna strypa inflödet av annonsintäkter till ”Flamman” på detta sätt. Samtidigt bearbetades (hotades) annonsörerna för att avstå annonsering i ”Flamman”. Granbergs fru, deras 12-årige son och 8-åriga dotter hade sin bostad i tidningens fastighet. De omkom vid sprängningen den 3:e mars 1940. Granberg hade ersatts av en annan person under hans internering varför kommitténs åtgärd blev verkningslös. Sixten, som var aktuell för internering, menade att interneringslägren hade uppförts på tyskt initiativ. Vid den förmodade tyska invasionen skulle det då bli en enkel sak för nazisterna att ”ta hand om” de ledande svenska kommunister som satt i lägren.

Enligt allmänna förfoganderättslagen kunde svensk militär rekvirera annans egendom, utan att ersätta ägaren, om egendomen inte kunde anskaffas på annat sätt. En annan förutsättning var att egendomen var oundgänglig för landets försvar. Kommittén beslutade att framföra ett förslag om rekvisition av ”Flamman”. Tanken var att tidningens tryckeri skulle användas för produktion av en fronttidning för de svenska trupperna i Finland. Via general Douglas gick frågan vidare till regeringen. Där ansåg man att en rekvisition av tryckeriet var olämplig. Dessutom hade det framkommit att det redan fanns en fronttidning. Den kallades ”Förposten” och redigerades hos Norrbottens-Kuriren.

Vinterkriget
Till en början hade de finska trupperna stora framgångar. Man var underlägsna både i numerär och materiel men lyckades ändå fördröja de ryska truppernas framryckning. Man hade utplånat hela ryska divisioner. Tusentals ryska soldater stupade i enstaka sammandrabbningar. Norrbottens-Kurirens krigskorrespondenter var lyriska i sin skildring över de finska hjältedåden. Förklaringen till framgångarna fanns i de finska truppernas träning för vinterkrigföring. Man ansåg att de finska soldaterna helt enkelt var överlägsna de ryska under sådana förhållanden. Vintern 1939-40 var en av de kallaste vintrar som någonsin förekommit i Finland. Periodvis låg temperaturen omkring -40°.

När kriget kommit in i februari 1940 hade den finska krigslyckan vänt. Den 11: e och 12:e februari hade de ryska trupperna brutit igenom försvarslinjerna på Karelska Näset. General Mannerheim beordrade reträtt. Läget var kritiskt. Den finska regeringen vädjade om hjälp från Sverige men liksom tidigare förhöll sig den svenska regeringen kallsinnig till ett ingripande. Frankrike och England ville inte heller skicka trupper men skickade krigsmateriel. Desperationen började sprida sig inom den svenska officerskåren. Man ansåg att det var bara en tidsfråga innan de ryska trupperna skulle stå vid den svenska gränsen. Frivilligbyråernas rekrytering gick trögt. Norrskensflamman fortsatte med sin underminering av krigsaktivisternas verksamhet. Man tyckte nu att det fanns tendenser till krigspsykos hos vissa aktivister.

Attentatsplaner
(OBS!  Uppgifterna i de markerade avsnitten bygger på förhör med attentatsmännen. Jag kommenterar avsnittet längre fram under rubriken "Mina kommentarer till ovanstående")

Inom 6-mannakomittén hade man uttömt hela sin arsenal av tänkbara legala åtgärder för att stoppa ”Flamman”. Det som nu återstod var det illegala. Tanken på att spränga ”Flammans” tryckeri hade funnits under en längre tid. Hedenström var den som var drivande i denna fråga. Han hade tidigare varit bekant med en journalist som jobbat på ”Flamman”. Han hade besökt lokalerna på Kungsgatan 27 många gånger. Han hade därför god lokalkännedom. Stadsfiskal Hallberg hade beordrat en razzia mot ”Flamman” den 10:e februari. Polisen spenderade då en hel dag i lokalerna. Även de lägenheter som beboddes av ”Flammans” personal undersöktes. I samband med denna razzia lyckades Hallberg komma över en nyckel till tryckeriet. Hedenström var nu i besittning av nyckeln. Det blev nu hans uppgift att organisera sprängningen av ”Flammans” tryckeri.

Vinterkriget - slutet
Det finska vinterkriget led mot sitt slut. Det finska sammanbrottet på Karelska Näset gjorde att kriget i praktiken var över. Den 29:e februari hade den finska regeringen sagt ja till fredsförhandlingar med Sovjetunionen. Kriget kom ändå att förlängas en vecka eftersom Frankrike och England hade förklarat sig villiga att bistå Finland med trupper. Dessa kom aldrig att sändas eftersom Sovjetunionen klargjort att man inte hade för avsikt att ockupera Finland. Den 7:e mars anlände den finska förhandlingsdelegationen till Moskva.

Attentatsmännen
Hedenström hade organiserat den ”styrka” som skulle utföra attentatet. Följande personer skulle delta:

Hedenström.
Borgström, fänrik vid Ing 3, Boden. Utbildad i sprängningsteknik.
Krendel, fänrik vid Ing 3, Boden. Utbildad i sprängningsteknik.
Norström, fänrik vid Ing 3, Boden. Utbildad i sprängningsteknik.
Palmqvist, handelsbiträde i det civila men nu värnpliktig ordonnans.

Attentatet
(OBS!  Uppgifterna i de markerade avsnitten bygger på förhör med attentatsmännen. Jag kommenterar avsnittet längre fram under rubriken "Mina kommentarer till ovanstående")

Planeringen hade skett i kapten Svanboms bostad i Boden. Man beslutade att sprängningen skulle ske natten mot den 3:e mars. Beräknat klockslag sattes till kl 3:00. Hela ”styrkan” samlades hos kapten Svanbom under eftermiddagen den 2:a mars för en sista genomgång. Därefter begav man sig i bil till Luleå. Man medförde den nödvändiga materielen för sprängningen. När man kommit till Luleå gick man in på Stadshotellet. Under eftermiddagen hade Hedenström meddelat tiden för attentatet till stadsfiskal Hallberg. Man dansade och åt och drack gott på hotellet. Man uppehöll sig där fram till omkring klockan ett på natten. Därefter begav man sig till Norrbottens-Kurirens lokaler. Vid tidningens tryckpressar bestämde man hur arbetsfördelningen skulle se ut när man väl kommit in i ”Flammans” tryckeri. Aptering av trotylstavar, dragning av pentylstubin etc. bestämdes. Omkring kl 2:40 begav man sig i bil till ”Flamman”. Man parkerade på en sidogata till Kungsgatan inte långt bort från ”Flamman”. Hedenström och kapten Svanbom hade tidigare, natten till den 29:e februari, befunnit sig vid ”Flamman”. Svanbom väntade utanför medan Hedenström gick in för att kontrollera att den nyckel han fått från stadsfiskalen passade till tryckeriets dörr. När Hedenström nu åter befann sig vid dörren låste han upp. Fänrikarna startade omedelbart aptering av laddningarna. Palmqvist, som var välväxt, placerades i ingångens förstuga. Man hade försett honom med en gummiklubba som tagits från Norrbottens-Kurirens tryckeri. Klubban användes för att slå ned typerna vid sättningsarbetet. Övriga attentatsmän var beväpnade med pistoler.

Tekniken vid apteringen var följande:
Trotylstavarna placerades på rotationspressen på ett sätt så att maximal skada skulle uppstå. I stavarna sattes tändhattar (=en liten sprängladdning) som skulle få stavarna att detonera. Trotylstavarna måste detonera samtidigt. Om inte så sker finns risk för att en laddning som detonerar före en annan närbelägen skadar apteringen för den laddningen. Detonationen uteblir då för den laddningen. Problemet kan lösas med hjälp av pentylstubin. Denna stubintråd är egentligen en sprängladdning. Hela tråden detonerar momentant. Trådarna ansluts till de tändhattar som sätts in i trotylstavarna. Därefter förbinder man samtliga stubintrådar för de olika utplacerade laddningarna. Sista steget i apteringen består i att man ansluter en krutstubintråd till en tändhatt. Denna apteras därefter på pentylstubinen. När tändhatten detonerar mot pentylstubinen kommer hela kretsen att detonera momentant. Vid attentatet hade man apterat krutstubintråd med en brinntid av ca 6 minuter. För att vara helt säkra på att få detonation hade man apterat två separata tändhattar med var sin krutstubintråd. En av dessa krutstubintrådar återfanns i ”Flammans” ruiner av experter från Statens Kriminaltekniska Anstalt, Stockholm. Tråden var av ett speciellt tyskt fabrikat. Efter en tids sökande hade man funnit den handlare i Luleå som sålt tråden. Det visade sig att fänrik Borgström var den som rekvirerat tråden. Handlaren hade en kopia på Borgströms rekvisition där det med all önskvärd tydlighet framgick att det var just han som beställt samt att det gällde krutstubintråd (30 meter). Därmed var han bunden till brottet och övriga inblandade fann för gott att erkänna sin gärning.

När apteringsarbetet avslutats antändes de två krutstubintrådarna. Klockan var nu omkring 3:10. Attentatsmännen lämnade byggnaden. Man startade färden mot Boden utan att på något sätt avvakta detonationen på distans. Stadsfiskal Hallberg hade instruerat ”styrkan” att välja en omväg tillbaka till Boden. Denna väg gick på södra sidan av Luleåälven. Anledningen var att han såg sig tvungen att beordra vägspärrar på vissa positioner direkt efter sprängningen. Han skulle dock inte beordra avspärrning söder om älven.


Omkring kl 3:15 kom detonationen. Effekten blev fruktansvärd. Den hade hörts på flera kilometers avstånd. Boende i fastigheter nära ”Flamman” väcktes direkt. Några vittnen har sagt att de var framme vid sina fönster inom loppet av några sekunder. De kunde då se att ”Flamman” var helt övertänd. Vittnet Disa Rouna berättade att hon inom loppet av någon minut var ute på gatan för att se vad som hade hänt. Hon kände då en tydlig lukt av bensin.
Ett bevis för tryckvågens styrka var det glassplitter som man hittade ca 20 meter från byggnaden.

Tio personer befann sig i byggnaden. Den bestod av källarvåning, bottenvåning, övervåning samt högst upp en vindsvåning. Rotationspressen var placerad i källarvåningen. Där hade sprängladdningarna apterats. Tryckvågen hade raserat stora delar av bjälklaget mellan bottenvåningen och källarvåningen. I bottenvåningen fanns tidningens redaktionslokaler. Ingen uppehöll sig där vid detonationen. De fem som befann sig i övervåningen dödades praktiskt taget omedelbart. Obduktionen av deras kroppar visade att det fanns sot i deras lungor. Detta indikerade att det omkommit p.g.a. själva branden – inte tryckvågen. Detta faktum var av betydelse när dådets straffrättsliga aspekter diskuterades. Lagen var solklar beträffande mordbrand. Om någon dödas p.g.a. mordbrand så döms den skyldige till livstids straffarbete. Man konstaterade vidare att kropparna inte hade utsatts för yttre våld.

De omkomna i övervåningen var:

Arthur Hellberg, 37 år, partiombudsman, distriktsordförande, ledamot av centralkommittén och tidningens ekonomichef.

Alice Hellberg, 30 år, maka till Arthur.

Svea Granberg, 34 år, ungdomsdistriktets kassörska, tillfälligt arbetande som korrekturläserska på tidningen och inneboende där sedan maken, Valdemar Granberg, internerats i Storsien.

Makarna Granbergs barn:
Torgny Granberg, 12 år.
Maj Hellberg, 8 år.

I vindsvåningen befann sig fem personer:

Filip Forsberg, journalist. Han hade anslutit från Stockholm till ”Flamman” den 21:a februari.

Vivan Åström och hennes två söner, Gustav 14 år och Gunnar 17 år.

T. Hell, bageriarbetare.


"Flamman" - fasad mot Kungsgatan.


Modell över "Flammans" fastighet framtagen av Kriminaltekniska Anstalten.
Källarvåningen: Det svarta partiet längst ned är den del som ligger under markytan.
I bottenvåningen fanns kontors- och redaktionslokaler samt snällpressrum. Ingen uppehöll sig där vid sprängningen.
I övervåningen fanns de omkomna.
I vindsvåningen fanns de räddade. Högst upp på den vänstra gaveln syns det lilla fönstret som blev räddningen.


"Flamman" - kontorslokal i bottenplanet.


"Flamman" - snällpressrum i bottenplanet. Här trycktes enklare
publikationer som broschyrer, flygblad etc. Rotationspressen,
där tidningen trycktes, fanns i källarplanet.



"Flamman". Fullt utvecklad brand.


"Flamman". Endast skorstensstocken kvarstår.


"Flamman". Skorstensstocken.

De väcktes vid den våldsamma detonationen. Tavlor och speglar ramlade ned från väggarna. Forsberg har uppgett att han hörde ett kort skrik från Alice Hellberg i våningen nedanför. Därefter blev det tyst. De öppnade dörren som ledde till trappan ned till övervåningen. Eld och rök slog upp vilket gjorde denna väg oframkomlig. Därefter rusade de över till den norra gaveln där en brandstege fanns monterad på byggnadens fasad. Också denna väg var stängd. Eld slog ut genom fönsteröppningarna i våningarna nedanför. Det var helt uteslutet att klättra ned genom detta eldhav. Därefter rusade man över till den södra gaveln. Där fanns ett fönster. Det var placerat mitt emellan de fönsteröppningar som fanns i våningarna nedanför. Här fanns chans till räddning. Elden kastades vertikalt ut från de två fönstren i bottenvåningen men de båda eldslågorna närmade sig varandra hela tiden. Brandkåren hade larmats av omkringboende kl 3:17. Den var nu på plats – med berömvärd snabbhet. En stege restes för att rädda de nödställda i vindsvåningen. Stegen övertändes snabbt varför försöket fick avbrytas. En ny stege restes men hisslinan i den brann av. Chansen till räddning utifrån var borta. De instängda band nu ihop lakan som fick fungera som en räddningslina. Hell, Åström och hennes söner tog sig först ut. När Forsbergs tur kommit hade de båda eldslågorna i bottenvåningen förenats. När han närmade sig dessa lågor fattade ett lakan eld och brann av. Forsberg föll då de sista metrarna men klarade sig utan skador i fallet. Däremot fick han brännskador på händerna och i ansiktet.


En brännskadad Filip Forsberg vilar ut.

Brottsutredningen
Nyheten om att ”Flamman” sprängts slog ned som en bomb i det politiska Sverige. Fallet fick högsta prioritet. Redan den 3:e mars hade experter från Statens Kriminaltekniska Anstalt, Stockholm, infunnit sig på brottsplatsen. Förgrundsfigur i delegationen var Harry Söderman.


Harry Söderman, SKA.

Brandhärden hade ännu inte svalnat vilket medförde att inga undersökningar företogs denna dag. Undersökningen började måndag den 4:e mars. Mycket snart kunde man konstatera att höga halter av magnesium påträffats på vissa punkter i brandhärden. Magnesium finns naturligt i trä men inte i den höga halt som konstaterades här. Detta tydde på att branden var anlagd. Efter ytterligare en tid hittade man den tysktillverkade krutstubintråd som jag omnämnt under avsnittet ”Attentatet”. Man hittade även ett stycke detonerat tändrör.

Under rättegången i Rådhusrätten, Luleå, kallades Söderman som vittne. Hans vittnesmål skvallrade om att han fått instruktioner om att inte säga mer än nödvändigt. Han ansåg att minst två brandbomber hade utplacerats. Han kunde inte ange något närmare beträffande bombernas konstruktion men han höll det för troligt att magnesium hade blandats upp med någon form av brandfarlig vätska.

Avslöjandet
Den 14:e april meddelade Socialdepartementet att branden i Luleå den 3:e mars var anlagd. Samtidigt utfästes en belöning på 10 000 kr till den som kunde lämna sådana upplysningar att gärningsmännen kunde gripas. Den 16:e april greps fänrik Borgström. Efter ytterligare några dagar hade hela ”styrkan” gripits. Den 19:e april greps även kapten Svanbom och stadsfiskal Hallberg. Samtliga kom att begäras häktade. Indignationen var påtaglig hos samtliga större dagstidningar. Krönikörerna tävlade i finurliga analyser omkring hur det ”dåraktiga terrordådet” kunde ske. Redan nu spekulerade man omkring vilka påföljder som kunde tänkas utdelas till de inblandade.
Ingen kom att göra anspråk på belöningen, 10 000 kr.




Övre raden fr.v. Hallberg, Svanbom, Krendel, Norström.
Undre raden fr.v. Borgström, Hedenström, Palmqvist


Rättegångarna
Den 27:e april inleddes rättegångarna i Rådhusrätten, Luleå. Som ombud för Tryckeri AB Norrskenet infann sig riksdagsman (k) Hilding Hagberg och Filip Forsberg. Norrskenet var ägare till den nu nedbrunna fastigheten på Kungsgatan 27. Företaget var målsägare och framförde ett skadeståndsanspråk uppgående till 300 000 kr.

För attentatsmännen var det rättsliga läget bekymmersamt. Om de fälldes för mordbrand kunde de dömas till livstids straffarbete. Obduktionen av de omkomna hade ju visat att dödsorsaken var själva branden. Försvarsadvokaternas taktik blev nu att försöka påvisa att attentatsmännen inte haft för avsikt att orsaka eldsvåda. Branden var en olyckshändelse. Syftet var endast att förstöra rotationspressen. Det lagrum som man yrkade straffansvar för var skadegörelse på annans egendom. Man kalkylerade med ca 2 års straffarbete som påföljd samt skadestånd till Norrskenet för den förstörda rotationspressen. Man ansåg att det inte kunde bli tal om skadestånd för den nedbrunna byggnaden eftersom det inte bevisats att attentatsmännen orsakat branden.

Rätten ville utröna om de trotylstavar som fänrikarna apterat på rotationspressen kunde ha orsakat branden. Därför hördes ett antal experter. Dessa fann det osannolikt att trotylladdningarna orsakat branden. Experterna från Kriminaltekniska Anstalten hade fastslagit att minst två brandbomber detonerat i byggnaden. Det var alltså frågan om mordbrand. Eftersom fänrikarna ihärdigt nekade till att ha placerat ut brandbomber och inte heller kunde överbevisas om att faktiskt ha gjort det så hamnade målet i en återvändsgränd. Under den fortsatta rättegången framkastade försvaret en teori beträffande de utplacerade brandbomberna. Man menade att ett parallellattentat utförts. Brandbomberna skulle då ha utplacerats av gärningsmannen efter det att fänrikarna antänt krutstubintråden och lämnat byggnaden. Uppskattad brinntiden för krutstubintråden, ca 6 minuter, hade baserats på de fynd som gjorts i brandhärden. Försvaret ansåg att det skulle ha varit fullt möjligt för en gärningsman som väntade bakom ett av fastighetens hörn att hinna med aptering av brandbomberna under den tid som stod till buds. Man föreslog även stadsfiskal Hallberg som tänkbar gärningsman. Hallberg hördes av åklagaren beträffande denna anklagelse men han nekade kategoriskt. Hagberg och Forsberg avfärdade teorin om ett parallellattentat som orealistisk. Rätten hade beslutat om rättspsykiatrisk utredning för Hallberg, Hedenström och Svanbom. Utredningen företogs på psykiatriska kliniken, Långholmen. I början av september gav läkaren sina utlåtanden. Svanbom och Hedenström förklarades fullt tillräkneliga.

Den 10:e oktober lämnade läkaren sitt utlåtande över Hallberg. Han hade visat tecken på sinnessjukdom p.g.a. kronisk förgiftning, ”Korsakoffs sjukdom” (alkoholdemens). Sjukdomen hade gjort honom otillräknelig under åren 1939 – 40. Rätten beslutade att begära ett utlåtande från medicinalstyrelsens rättspsykiatriska nämnd. Den 10:e januari 1941 uttalade sig medicinalstyrelsen. Man ansåg att Hallberg var berövad förståndets bruk enligt vad som avsågs i strafflagen. Han var i behov av vård på sinnessjukhus. Hallberg var även åtalad för förskingring och bokföringsbrott. Några av dessa brott skulle då ha begåtts redan 1928. Hallbergs advokat försökte därför få honom sinnessjukförklarad från 1928. Detta misslyckades.

Den 21:a juni 1940 föll domarna mot Borgström, Norström, Krendel och Palmqvist:
Borgström, 2 års straffarbete
Norström, 1 år och 11 månaders straffarbete.
Krendel, 1 år och 10 månaders straffarbete.
Palmqvist, 1 år och 10 månaders straffarbete.
Domskäl: delaktighet i skadegörelse på annans egendom.
Fänrikarna förlorade sina militära grader samt avsattes från sina tjänster


Borgström (stående) vid rättegång, 1940.

Den 20:e september 1940 föll domarna över Hedenström och Svanbom:

Svanbom, 2 års straffarbete. Han förklarades avsatt från sin befattning som kapten.
Hedenström, 2 års straffarbete. (Foto nedan: vid rättegång, 1940).



Den 3:e februari 1941 föll domen över Hallberg. Han dömdes för förskingring och bokföringsbrott till 1 år och 6 månaders straffarbete. Han förklarades också avsatt från sin tjänst som stadsfiskal.
Rätten fann att Hallberg varit delaktig i attentatet mot ”Flamman”. Han belastades för delaktighet i skadegörelse på annans egendom. Något straffansvar kunde inte utdömas eftersom han sinnessjukförklarats för åren 1939-40.

Ytterligare två personer hade hade åtalats:

Gösta Magnus Lundqvist , Anställd vid Statens Informationsstyrelse.
Han hade arbetat tillsammans med Hedenström på Frivilligbyrån. Åklagaren ansåg att det fanns bevis för att Lundquist kände till attentatsplanerna. Underlåtenheten att informera Polisen om planerna var då ett brott.
Han frikändes av rätten.

Vilhelm Lindgren, redaktör på Norrbottens-Kuriren. Medlem i 6-mannakommitén.
Även Lindgren var åtalad för att ha underlåtit att informera Polisen om attentatsplanerna.
Han frikändes av rätten.

”Flamman” rasade över de milda domarna. Man överklagade till Kungl. Hovrätten för Övre Norrland, Umeå.

Förhandlingarna i Hovrätten leddes av hovrättspresident Elliot. Han meddelade att han funnit ett lagrum som tillät betydligt högre straffansvar för skadegörelse på annans egendom jämfört med det som tillämpades i Rådhusrätten.
Liksom i Rådhusrätten dryftades teorin om ett parallellattentat. ”Flammans” representanter avfärdade även nu teorin som orealistisk. Inget nytt av betydelse tillkom under förhandlingarna. Attentatsmännen hade fördömts av en enig svensk presskår efter domarna i Rådhusrätten. De kommunistiska tidningarna ansåg att de milda domarna inte var något annat än en rättsskandal. Attentatsmännen hade fått straffrihet för mord! Det skadestånd som tilldömts ”Flamman” var endast symboliskt, ca 17 000 kr. Några liberala tidningar var kritiska till de milda domarna, bland dem Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning. Tidningen leddes av chefredaktören och professorn Torgny Segerstedt.

Opinionstrycket på domstolen var hårt inför domsluten.  Alla som på något sätt trodde att man kunde påverka utgången av fallet lät sin stämma göras hörd. Elliot hade redan vid rättegångens början indikerat att det skulle bli straffskärpning – vilket det också blev.

Hovrättens dom den 17 maj 1941:


Hedenström, 7 års straffarbete.
Svanbom, 7 års straffarbete, avsatt från sin befattning som kapten.
Borgström, 6 års straffarbete, avsatt från sin befattning som fänrik.
Norström, 6 års straffarbete, avsatt från sin befattning som fänrik.
Krendel, 6 års straffarbete, avsatt från sin befattning som fänrik.
Palmqvist, 2 års straffarbete.

Hallberg hade avlidit den 6:e mars. P.g.a. skadeståndsanspråk bevakade hans dödsbo rättegången.

”Flamman” överklagade till Högsta Domstolen. Den 24:e oktober 1941 fastställde domstolen Hovrättens dom. Rättsfallet var avslutat.

De dömda gick in med ansökan om nåd 1943. Den då avsatte kaptenen, Svanbom, skrev i sin ansökan:

"Alla brunno av iver att till varje pris möta vår presumtive, historiske fiende, även då han sökte att inom landets gränser undergräva rikets försvar genom illegal propaganda
."

De dömda benådades i omgångar. De sista benådades efter krigsslutet, 1945.


Min kommentar till ovanstående:
Oldbergs bok omfattar 280 sidor. Den är förmodligen okänd för de flesta idag levande svenskar. Sixten har med all säkerhet läst boken när den utkom 1972. Personligen har jag varit helt ovetande om attentatets mörka hemligheter - ända fram tills nu. Sixten har omnämnt attentatet vid ett fåtal tillfällen. Det har då inte varit frågan om någon undervisning från hans sida. Han beskrev i korta ordalag de fakta som var kända hos de flesta politiskt initierade i Arjeplog. Att han tvingades leva med sanningen omkring attentaten under merparten av sitt liv var inget som märktes utåt. Jag inser nu att ingen som tagit del av sanningen omkring attentatet kan undgå att ta intryck. Precis som många andra kommunister i Norrbotten stärktes han i sitt motstånd beträffande nazism och fascism. Attentatet fick rakt motsatt effekt än den konspiratörerna på den högsta nivån hade räknat med. Många personer i Arjeplog gjorde under årens lopp ihärdiga försök för att få Sixten att bryta med kommunismen. Lock och pock. Hot och trakasserier. Inget hjälpte. Min uppfattning är att han förblev kommunist livet ut. Huvudanledningen var just sprängningen av "Flamman".

Sixten tog alltid avstånd från det politiska våldet – oavsett vilka ”ismer” som berördes. Stalin-terrorn blev känd hos de ledande kommunisterna i Sverige under 60-talet. Sixten var då en av de första i Norrbotten att distansera sig från de Moskva-trogna. Dessa fanns under ledning av riksdagsmannen och den tidigare chefredaktören på ”Flamman”, Hilding Hagberg. Sixten fann situationen ohållbar och avslutade därför sitt abonnemang på ”Flamman”.

Sixten var kommunist. Detta är ostridigt. Men han var i första hand en människa. Dessvärre kan jag inte säga detsamma om de personer som ligger bakom attentatet mot ”Flamman”.

När jag läser boken hittar jag detaljer som visar att de nazister som förföljt mig under snart 60 år haft för avsikt att visa att man haft full koll på mig. Som exempel kan jag nämna min militärtjänstgöring vid I 19, Boden, 1966-1967. Jag var placerad vid ett ingenjörsförband. Där fick jag lära mig en hel del om sprängningsteknik. Jag har haft stor nytta av denna kunskap när jag nu pluggat igenom Oldbergs bok. Tack!

Sixten brukade då och då skriva små inlägg som publicerades i ”Flamman”. Han skrev då under pseudonym. Inläggen var bitska och riktade sin udd mot nazism och fascism. Han kände Filip Forsberg, som också varit ordförande i Kommunistiska Ungdomsförbundet.  Våren 1949 hade Sixten sökt inträde i Arjeplogs Befälsutbildningsförening. Han nekades inträde p.g.a. sitt medlemskap i Kommunisterna. Sixten kontaktade "Flamman" som skrev en artikel i saken. Den publicerades den 29:e mars 1949. På nedanstående länk kan du ladda ned artikeln:

sixten_befal.pdf

Jag har forskat vidare omkring attentatsmännens öde efter deras frigivning. Samtliga kom att anställas av Försvarsstaben, Stockholm. Borgström arbetade i stabens lokaler på Östermalm. Han bodde i en lägenhet inte långt bort från stabens lokaler. Han hade ett intresse för ridning och brukade öva vid försvarets stall inte långt bort från bostaden. När jag kontrollerat i det svenska dödsregistret har jag funnit att Borgström avled den 29:e mars 1949. Han hade övat ridning den dagen. Han råkade då falla ned från hästryggen. I fallet fick han omfattande huvudskador. Dessa skador orsakade hans död. Inget finns publicerat omkring denna händelse.

Jag har utsatts för många mordförsök under årens lopp. Försöken har då utformats så att min eventuella död skulle se ut som en olyckshändelse. Vid två tillfällen har försöken gjorts i samband med ridning. Jag lyckades överleva tack vare min goda balans.

Forsberg hade jobbat som journalist för ”Flamman” redan under 20-talet. Under 30-talet engagerade han sig i kampen mot den Spanska fascismen. Han blev då välkänd agitator och skribent. 1932 dömdes han till två och ett halvt års fängelse för uppvigling. Givetvis var han en nagel i ögat på de svenska fascisterna redan då. Att han flyttats till ”Flamman” endast några veckor före attentatet väcker misstanken om att ”någon” ville att han skulle befinna sig på Kungsgatan 27, Luleå den 3:e mars 1940.

6-mannakommitén som jobbade för att stoppa ”Flammans” utgivning var konspiratörernas förlängda arm. Av brottsutredningen framgår att dessa finns att söka i de ordenbehängda sällskapens dunkla mötesrum. Deras lokaler präglas oftast av en unken doft av fascism. Det är där som det avgörs vilka som ska få leva och vilka som ska dö. Flammans utgivning hade inte kunna stoppas. Vinterkriget hade förlorats. Nu krävdes hämnd enligt Vendettans enkla principer.

Sprängningen av ”Flammans” rotationspress var endast fiktiv (jfr. False Flag under New World Order). När Borgström vallades på brottsplatsen visades han den sotiga rotationspressen. Han ombads att peka på de ställen där trotylstavarna apterats. Han misslyckades med denna uppgift. Det fanns helt enkelt inga ställen att peka på eftersom rotationspressen aldrig apterats. Tiden inne i ”Flammans” lokaler spenderades för helt andra saker. Minst fyra brandbomber apterades i bottenvåningen. Dessa hade stulits ur ett militärförråd. Sju trotylstavar hade utplacerats. Därefter avslutande man jobbet med att dränka in bottenvåningens golv i bensin. Minst 15 liter uppskattas ha använts. Kraftig brand i bottenvåningen skulle definitivt spärra utgångarna för de boende i våningarna ovanför. Eftersom målet för attentatet var de boende i de två översta våningarna fanns ingen anledning att aptera något i källarvåningen. När brandkåren anlände kunde man se att ingen brand fanns i källarvåningen. Med dessa åtgärder hade fänrikarna säkerställt den kraftiga sprängeffekten samtidigt som byggnaden skulle övertändas momentant. De som befann sig i byggnaden skulle vara chanslösa och förintas i branden. Huvudmålet bland de tio var Filip Forsberg.

Uppgiften om att stadsfiskal Hallberg skulle ha kommit över en nyckel till källarvåningen (där rotationspressen fanns) saknar tilltro. Den nyckel som behövdes var den som passade till bottenvåningens ingång och därmed tillträde till kontors- och redaktionslokalerna. Uppgiften om att Hedenström var den som hade lokalkännedom saknar tilltro. Min hypotes är att Valdemar Granberg var nyckelpersonen i dramat. Han satt internerad i Storsien och var därför ett lätt byte för konspiratörerna. Granberg uppges ha drabbats av depression och alkoholism tiden efter attentatet. Slutligen begick han självmord, 1960.

”Flammans” ledning var naturligtvis medvetna om de risker som fanns. Otaliga hot hade framförts. Man hade bevittnat de tyska nazisternas framfart. 1933 hade de anlagt en brand i riksdagshuset i Berlin. Första steget i den tyska demokratins avveckling hade tagits. Det är sannolikt att ”Flammans” ledning trodde att de boende i fastigheten skulle utgöra ett skydd mot eventuella attentat, men i deras föreställningsvärld fanns inte det vansinne som attentatsmännen demonstrerat. Konspiratörerna visste att sprängning av enbart rotationspressen skulle vara ett meningslöst tilltag. ”Flamman” kunde tryckas på andra platser i Sverige. Tidningen Ny Dag i Stockholm var en sådan plats. Syftet med attentatet var att utplåna tidningens personal. Maskiner kan alltid nyanskaffas men det är betydligt svårare att skaffa ny personal. Det politiska motivet är självklart. Att det fanns fyra barn i byggnaden var betydelselöst för konspiratörerna. Enligt fascisternas vridna uppfattning så är kommunisternas avkomma lika lovliga mål som alla andra kommunister. Avkommans ålder är betydelselös i sammanhanget eftersom även det minsta barn representerar ett kommande potentiellt hot. Presumtionen är alltså att kommunisternas barn per automatik blir kommunister. Var Maj Hellberg, 8 år, kommunist? Enligt fascismens synsätt blir svaret här obetingat ”ja”.



Apteringen av rotationspressen, ”general-repetitionen” på Norrbottens-Kuriren o.s.v. var endast dimridåer för att underlätta de milda domstolsutslagen. Dessa konstruktioner skapades av konspiratörerna i fullt samförstånd med de jurister som skulle figurera i det rättsliga efterspelet. Rättegångarna blev politiska skenprocesser. Sammantaget så talar vi här om en av de största rättsskandalerna i Sveriges historia.

Dådet var en fascistisk maktdemonstration. Ett viktigt inslag i fascisternas maktutövning går ut på att skrämma motståndarna till underkastelse. Sprängningen av "Flamman" blev på så sätt en varning till övriga kommunistiska tidningar i Sverige. Fascismens tillskyndare försöker än i denna dag mörklägga sanningen i rättsfallet. Det har snart gått en mansålder sedan attentatet inträffade men det ligger fortfarande kvar som ett öppet sår i det svenska samhället. När brottslingarna avslöjades blev det hela en enorm prestigeförlust för svensk polis och militär. Många som inte hade ett dugg att göra med brottet fick sina liv förstörda. För min egen del har jag haft anledning att då och då fundera över de ideologier som har våldet som den bärande idén. Vilka människor dras till dessa ideologier? Vilka är motiven? Om vi ser historiskt på de ideologier som orsakat mänsklighetens hittills största humanitära katastrofer d.v.s. nazismen och fascismen så borde det avskräcka även de mest våldsbejakande individer.

De människor som hamnar i nazismens eller fascismens våld kan hjärntvättas (mind control) till viljelösa vasaller. De kan då kommenderas till de mest avskyvärda handlingar. Jag vill inte påstå att de tre fänrikarna var hjärntvättade, mentalt störda etc. De var ju inte ens föremål för rättspsykiatrisk utredning, men de hade passerat alla de mentala spärrar som vanligtvis hindrar en människa från att begå ett våldsbrott. Det var krig. Som militär måste man lyda order. Fänrikarna stod under sitt befäl d.v.s. kapten Svanbom. Vad man än ansåg om det moraliska etc. i gärningen så var det av underordnad betydelse. I ett sådant läge lägger man ansvaret för sin gärning på den som är överordnad. blir det genast lättare att utföra det man kommenderas till. Vem som helst inser att "operationen" inte var ett påhitt från kapten Svanbom. I den strikta militära hierarkin var han endast ett befäl, visserligen kapten, men ändå en kugge på låg nivå. I Oldbergs bok exponeras General Archibald Douglas som det första "ord" som nämns i boken. Det brukar vanligtvis innebära att personen i fråga är viktig för bokens sammanhang. Douglas tvingades underkasta sig regelrätta polisförhör men ingenting kunde bevisas. Det är även orealistiskt att tänka sig att en general skulle lagföras i det militärstrategiska läge som gällde i april 1940. Det blev vasallernas plikt att ta "skiten". Enligt den auktoritetstro och strikta hierarki som gäller inom nazismen och fascismen var det endast Svanbom och fänrikarna som kunde komma ifråga då det gällde ett straffansvar för den militära delen i "operationen".

Bilden av kommunisterna som naiva försvarslösa idioter är en myt. De visste att kampen mot fascism och nazism var en kamp på liv och död. Precis som sina motståndare var de organiserade i hemliga nätverk. Som exempel kan nämnas hur de lyckats infiltrera Polisen i Luleå. Följande finns på sid. 14 i  Forsbergs "Fem döda – Luleådådet i processprotokollens belysning" (se längst ned i texten):

Om den roll Lindgren spelat vid Hedenströms sida talar poliskonstapel Erik Petter Westerlunds vittnesmål. Vittnet berättade bl.a.: Redan under hösten 1939 hade Westerlund märkt att journalisten Hedenström och redaktören Lindgren ofta besökt Hallberg å hans tjänsterum. Besöken hade brukat räcka omkring en timmes tid. Dörren mellan stadsfiskalens rum och det rum där W. befunnit sig hade alltid tillslutits och personerna i stadsfiskalens rum hade talat med låg röst. Efter ingången av 1940 hade........Hedenström också ganska ofta kommit i sällskap med redaktör Lindgren. W. hade aldrig sett Hedenström besöka Hallberg tillsammans med någon annan än Lindgren. Det må vara tillåtet av att detta vittnesmål dra slutsatsen, vem som det i själva verket är, som var mannen bakom stadsfiskalens sexmannakommitté.

Hitler och Mussolini var på frammarsch i Europa. Danmark och Norge ockuperades i april 1940. Konspiratörerna räknade kallt med ett nazistiskt maktövertagande i Sverige inom en snar framtid. Det skulle i princip vara riskfritt både för konspiratörerna och attentatsmännen att utföra attentatet. Som omvärlden utvecklade sig blev det politiskt omöjligt att döma de tre fänrikarna till det straff som de förtjänade d.v.s. livstids straffarbete. Även ledande socialdemokrater hade anledning att se om sitt hus i detta rättsfall. Om man medverkat till livstidsdomar kunde efterräkningarna blivit svåra när de förmodade nya makthavarna tagit över.

Den tragiska figuren Ebbe Hallberg tål att omnämnas särskilt. Precis som många andra polischefer i Sverige vid denna tidpunkt ingick han i ett nazistiskt nätverk. Han var medlem av Luleå Frimurarloge. Hans advokat under rättegångarna var öppet aktiv nazist. När han väl hamnat på de anklagades bänk var han inte längre användbar för konspiratörerna. Han blev snarare en belastning och samtidigt en mycket farlig sådan. Han var gravt alkoholiserad och labil. Att han avslöjats som kriminell blev en fruktansvärd chikan för nazisterna i Luleå. För att skydda konspiratörerna instruerades han om att neka till allt under rättegångarna. Den rättspsykiatriska utredningen blev ett sätt att desarmera denna vandrande bomb. Som väntat fann läkaren att Hallberg varit psykiskt sjuk under åren 1939-40. Han kunde därför inte dömas till fängelse för sin medverkan i attentatet. Informationen om att han också drabbats av cancer gick ut (jfr. Jack Ruby, mordet på JFK). Den 6:e mars 1941 avled Hallberg på Långholmens sjukavdelning. Stadsfiskalen var inte längre ett problem. (Bilden nedan: vid rättegång, 1940)



Jag vill ge förlaget Bonniers en eloge. Man har haft kurage att publicera boken. Den avslöjar på ett obönhörligt sätt de nazistiska och fascistiska krafter som ligger bakom det bestialiska dådet. När jag gör jämförelse med Palmemordet framträder ett mönster som i stort är identiskt med attentatet mot ”Flamman”. Det är samma korrumperade poliser och militärer som visar sig på styva linan – fast då 46 år senare. Korrumperade domare och åklagare ger sina bidrag i rättegångarna. Försök till mörkläggning beträffande det oerhörda i rättsfallet sker. Oldbergs bok är idag lika aktuell som när den utkom 1972. Det är ett dokument som är alltför viktigt för att begravas i tystnad.

Boken finns att låna inom Arbetarrörelsens arkiv: www.arbark.se

Ett viktigt komplement till Oldbergs bok är Filip Forsbergs lilla (A5-format) skrift ”Fem döda – Luleådådet i processprotokollens belysning”. Även detta dokument finns i Arbetarrörelsen arkiv.

Kort tid efter att attentatsmännen avslöjats skrev han om sina uppfattningar beträffande attentatet. Forsberg hade insett att han var attentatsmännens mål - även om han inte uttrycker det i skriften. Eftersom han blivit ett farligt vittne så var det troligt att konspiratörerna återigen skulle försöka eliminera honom. Skriften blev ett sätt att under alla förhållanden komma ut med sanningen omkring attentatet. Forsberg skräder inte orden. Det var mordbrand. Ingenting annat. Dokumentet är skakande läsning eftersom det avslöjar det brutala och vansinniga i attentatet. Här finns också sanningen och nyckeln till mordgåtans lösning. Jag vill postumt framföra mitt tack till Forsberg. Hans insats har haft stor betydelse i kampen mot fascismen. 




Forsbergs död.
Den 1944-10-28 skriver "Flamman":

"Forsberg insjuknade för tre veckor sedan och inlades på sjukhus. Kort efteråt opererades han för gallsten. Allt gick bra och tiden för hans hemresa var redan fastställd då febern plötsligt steg något. Själv kände han sig frisk, och så sent som vid middagstiden i går var hans hustru hos honom och han var då i bästa vigör och räknade med snar hemkomst. Kl 4 samma eftermiddag dog han av blodpropp. Han var 39 år gammal."


Arbetskompanier i Sverige 1939 – 1943

Litteratur: Hemmakriget.
Författare: Karl Molin,Tidens förlag, 1982.

Karl Molin är historiker och professor emeritus vid Stockholms Universitet. Han har främst skrivit om den svenska politikens historia under 1900-talet. Fram till 1982 hade han utkommit med ett antal publikationer som granskat den förda svenska politiken under 2:a världskriget samt delar av efterkrigstiden. Han har i första hand koncentrerat sig på den socialdemokratiska politiken.

Molins granskning av ”hemmakriget” sträcker sig över perioden 1939-1943. Boken omfattar 279 sidor. Den gör anspråk på att vara ett vetenskapligt dokument. Molin har gått grundligt tillväga. Inte mindre än 33 sidor upptas av källhänvisningar. Boken blir på så sätt en guldgruva för de som vill forska vidare i ämnet.

Några fakta ur boken:
”Arbetskompanier” var det arbetsnamn som den svenska militären använde för de läger där ”opålitliga” kommunister internerades under perioden 1939 - 43. Det saknades en legal grund för lägrens tillkomst. Efter lägrens avveckling var det meningen att de ansvariga militärer som stod bakom projektet skulle bränna alla dokument som på något sätt visade att lägren existerat. Av diverse praktiska orsaker blev det en omöjlig uppgift. Från de kvarlämnade dokumenten har Molin rekonstruerat händelseförloppet.

Finska Vinterkriget blev startskottet för en djupare form av antikommunism. Efter krigsutbrottet hösten 1939 restes krav från Högerpartiet på förbud mot Kommunistpartiet. Man ville att detta skulle skrivas in i den sittande samlingsregeringens program. Det uppstod ingen majoritet för förslaget eftersom Socialdemokraterna lade ett motförslag som riktade sig mot såväl kommunister som nazister. För det fortsatta agerandet enades man slutligen om formuleringen ”åtgärder mot landsskadlig verksamhet”.

Molin behandlar ett antal metoder som tillämpades av den militära ledningen i syfte att uppnå folkopinionen stöd. Denna del i ”hemmakriget” var ur militärt perspektiv viktig. Det fanns ju ingen majoritet för officerskårens politiska uppfattningar. Det medförde att okonventionella grepp ansågs nödvändiga. Författaren benämner en av metoderna som ”alarmism”. Här gällde det att kommunicera det militära hot som det kommunistiska Sovjetunionen utgjorde. Officerskårens uppfattning var att det ryska angreppet på Finland i förlängningen kunde bli ett angrepp på Sverige. Det var alarmerande. Som motiv för ett angrepp anfördes Sovjetunionens strategiska behov av isfri hamn mot Atlanten. Den svenska delen av Nordkalotten skulle då angripas. En sovjetstat skulle därefter etableras i området. I ett sådant tänkt scenario ansåg man att det från taktisk utgångspunkt var bättre att förlägga krigsskådeplatsen utanför svenskt territorium. Därför var det ”naturligt” att snarast gå in med trupper i Finland. Officerarnas propåer vann inget gehör hos Socialdemokraterna varför läget förblev oförändrat.

I det ”röda” Norrbotten hölls kommunalval 1939. Kommunisterna fick över 30% av rösterna i vissa distrikt. Det ska jämföras med riksgenomsnittet som låg omkring 4%. Socialdemokraterna var det klart största partiet. Man hade gott och väl över 40% av rösterna i Norrbotten. Den militära ledningen hade alltså svart på vitt att området befolkades av en ansenlig mängd ”opålitliga” kommunister. Detta fick långtgående konsekvenser för den fortsatta planeringen. I det scenario som skisserats ansåg man det fullt möjligt att beväpnade svenska kommunister skulle falla de svenska styrkorna i ryggen vid rysk konfrontation. Sabotage, sprängdåd etc. hölls också för troligt. Det förekom rykten bland civilbefolkningen om att radiosändare doldes i kommunisternas gårdar. Här fanns en direkt koppling till misstänkt spioneri. Allt detta sammantaget medförde att man ansåg det olämpligt att inkalla kommunister för militär tjänstgöring. Samtidigt insåg man att man inte kunde frikalla kommunisterna från tjänstgöring. Om så skedde skulle kommunisterna favorisera i förhållande till de som tvingades tjänstgöra. Det var utgångspunkten när ledningen för militärområdet Övre Norrland beslutade om att upprätta arbetskompaniet Storsien.

Den ensligt belägna byn Storsien ligger ca 20 km norr om Kalix. Vid denna tidpunkt fanns endast ett fåtal gårdar i byn. I december 1939 samlades ett 20-tal värnpliktiga från olika förband i Boden. Uppställningsplats var I 19:s kaserngård. De beordrades att lämna ifrån sig vapen och hjälm. Därefter transporterades de till byn Norra Bredåker för inkvartering i byskolan. Under de följande veckorna anslöt ytterligare värnpliktiga. När styrkan uppgick till ca 100 man startade man färden mot Storsien. Ytterligare värnpliktiga anslöt under resans gång. Styrkan uppgick till ca 120 man när man anlände till Storsien. Det förekom olika uppgifter om vilken kapacitet lägret hade. Försvarsminister Sköld uppgav som svar på en interpellation, i juni 1940, att ”cirka 300 värnpliktiga” fanns i lägret.


Lägerbaracker, Storsien.



Värnpliktige Conny Enbuske, Seskarö.
Han har fötterna inlindade i jutesäckar.

Det finns många vittnesmål från de värnpliktiga beträffande den standard som förläggningen hade. Det finns inget som tyder på att de tvingats frysa eller svälta. Tvärtom har man vittnat om att maten var god och barackerna var fullt beboeliga. Till en början fanns praktiskt taget ingen information som nådde utanför lägrets gränser men efterhand hade kommunisterna samlat tillräckligt med information för en artikelserie i ”Flamman”. Den publicerades i augusti 1940.

Det största bekymret som ledningen för lägret hade var att hitta lämpliga arbetsuppgifter för de värnpliktiga. ”Flamman” rapporterade om ett vägbygge som startats i närheten av lägret. Det fanns ingen militärstrategisk betydelse för bygget. Det saknades kompetens inom lägerledningen för byggets utförande. Efter 6 månader hade man åstadkommit 180 meter färdig väg. ”Flammans” reporter ansåg att Storsienvägen ”säkert var det dyraste vägprojekt som någonsin förekommit i landet”.

Även om vistelsen i lägret ur materiell synpunkt var uthärdlig så har ett flertal värnpliktiga vittnat om den psykiska belastning som ovissheten innebar. Till en början visste de inte ens orsaken till att de placerats i lägret. Läget klarnade efter hand och när informationen om sprängningen av ”Flamman”, den 3:e mars 1940, nått lägret insåg man allvaret i situationen. ”Flammans” annonschef, Valdemar Granberg, inkallades till kompanichefen och informerades om att ”Flamman” brunnit ned. Han beviljades därefter permission för hemresa. De värnpliktiga misstänkte att attentatsmännen var i maskopi med lägerledningen och fruktade därför ett nytt tillslag. Man organiserade vaktstyrkor som utrustade med käppar eller yxor patrullerade lägret nattetid. Man upprättade också en plan för utbrytning om hoten skulle bli verklighet. De ”förtroendemän” som de värnpliktiga utsett meddelade att man inte skulle låta sig skjutas som hundar.

Under sin vistelse i lägret hade de värnpliktiga efter hand insett att de inte var helt rättslösa. Därför framförde de skriftliga klagomål i egenskap av enskilda personer eller i grupp. Klagomålen kunde vara av vitt skilda slag. De påpekade ofta att de särbehandlades i jämförelse med de som var placerade på de stridande förbanden. Ett ofta återkommande klagomål var bristen på permissioner. Några ansåg att deras placering i lägret var fel eftersom de inte var kommunister. Mottagare av klagomålen kunde vara kompanichefen eller ansvariga inom militärområdets stab. Några klagomål adresserades till den svenska regeringen. (min anm.: dessa klagomål som hamnade hos de olika myndigheterna finns bevarade i statens arkiv. De har tjänat som underlag för de undersökande journalister och författare som kartlagt arbetskompanierna). Vissa klagomål blev offentliga handlingar och kom därför att publiceras i de kommunistiska tidningarna. I de allra flesta fall lämnades klagomålen utan åtgärd men de hade ändå en effekt eftersom arbetskompanier som företeelse blev känd. Det var främst Socialdemokraterna som insett att frågan var känslig och var till partiets nackdel.

I och med Finska Vinterkrigets slut fanns inte längre ett rekryteringsunderlag för Storsien. Lägret avvecklades i april 1940. Det hade fungerat som ett militärt pilotprojekt och de lärdomar som dragits kom att tillämpas vid uppbyggnaden av andra arbetskompanier senare under kriget.

Militärens främsta informationskällan beträffande ”opålitliga” kommunister var ett kortregister. Uppbyggnaden av registret hade pågått sedan 1928. Den ansvariga myndigheten var upplysnings- och underrättelsebyrån, UB. Organisationen sorterade under generalstaben. Syftet med registret var att förhindra eller försvåra spioneri. Informationsinhämtningen skedde främst med hjälp av s.k. övervakningsofficerare som fanns utplacerade på regementena. Man hade också ett samarbete med polismyndigheten. 1934 uppskattas registret ha innehållit över 100 000 kommunister. Vid en jämförelse med kommunisternas röstetal 1932 motsvarades registret av ungefär hälften av röstetalet. Inga nazister förekom i registret.

Under 1938 hade man byggt upp en ny organisation för säkerhetstjänsten. Det blev nu dennas uppgift att effektuera de tvångsmedel som stod till buds. Brevöppning, telefonavlyssning och spaning på misstänkta var några av metoderna för övervakning. En särskild enhet övervakade telegramtrafiken till utlandet. Åtgärderna kom att riktas nästan uteslutande mot kommunister. Den 10:e februari 1940 genomfördes en landsomfattande razzia mot kommunistiska organisationer och privatpersoner. (min anm.: i detta svep kom även ”Flamman” att ingå). Att det över huvud taget fanns en säkerhetstjänst blev mera allmänt känt först i januari 1943. Dess chef namngavs, överste Carlos Adlercreutz. Han ingick i försvarsstabens inrikesavdelning.



Antalet övervakningsofficerare som arbetade inom säkerhetstjänsten hade ökat under slutet av 30-talet. 1939 fanns 26 anställda. Anledningen var ett stadigt växande antal ärenden. Ett krav vid rekryteringen var att de sökande skulle vara generalstabsofficerare. Tanken var att en viss kvalitetssäkring skulle ske genom rekrytering av kompetenta personer. Likväl uppstod misstag i rekryteringen. Det hade uppdagats att en direkt olämplig person hade rekryterats. Han var framstående ”kulturbolsjevik” och medlem av ”Sovjetunionens vänner”. Generellt upplevde avdelningen att man hade svårt att hitta kvalificerade officerare.

Inom militärområdet Övre Norrland (där Norrbotten ingick) var övervakningsarbetet förlagt till två staber. Den ena var placerad i Boden och den andra i Södra Sunderbyn utanför Luleå. De informationskällor som användes för registrens uppbyggnad var:

1) Utdrag från polisens redan existerade register samt rapporter angående pågående spaningsverksamhet.

2) Information från Militärpolisen.

3) Information från myndigheter utan anknytning till säkerhetsfrågor.

4) Spontana anmälningar från privatpersoner.

I december 1939 överlämnade Landsfogden i Luleå en förteckning över 672 organiserade kommunister.

När man följer tidslinjen 1939 – 1943 kan man se hur ”konjunkturen” för arbetskompanierna påverkades av Tysklands med- eller motgångar under kriget. I början av kriget fanns indikationer på att en ny europeisk ordning, dikterad av Tyskland, var på väg. Den svenska militära ledningen framhöll vikten av att manifestera sitt ”antibolsjevikiska” sinnelag genom ingrepp mot kommunisterna. Regeringen hade då inga invändningar, av större betydelse, när kraven om arbetskompanierna restes.

Under 1941 fortsatte arbetet med att registrera ”opålitliga” kommunister. I maj gjorde överbefälhavaren bedömningen att nya arbetskompanier måste uppföras – enligt den modell som tillämpats i Storsien. Lägren kom att uppföras i orter som Sveg, Öxnered och Grytan. Planeringen tog sikte på internering av ca 2500 kommunister. Arbetsnamnet för dessa läger blev ”Barbarossalägren”. Avsikten var att markera sambandet med axelmakternas nästa stora projekt, Operation Barbarossa, d.v.s. invasionen av Sovjetunionen. Denna operation startade den 22:a juni 1941. Till en början var man framgångsrik men i november – december,1941, började de första rapporterna om tyska motgångar att komma in. Den sovjetiska motoffensiven hade startat. I april 1942 hade man slagit tillbaka de tyska styrkorna. Operation Barbarossa var över.

Det nya militärstrategiska läget på östfronten påverkade situationen för de internerade kommunisterna. Såväl politiker som militär hade insett att det nu var långt ifrån säkert att Tyskland skulle lyckas med att etablera ”Det Tredje Riket”. Dessutom hade USA anslutit på de allierades sida i december 1941, vilket betraktades som ett bakslag för axelmakterna. De internerade behandlades nu välvilligt av sina befäl. Vistelsen i lägren fick karaktären av ”semester”. De politiska förutsättningarna för interneringslägrens existens hade i praktiken upphört.

Den 27:e november 1941 hade försvarsminister Sköld kallat till ett möte. De som förväntades infinna sig var överbefälhavare Thörnell, överste Adlercreutz samt underrättelseavdelningens juridiske expert, kapten Leche. Inget officiellt mötesprotokoll fördes. Mötet har kunna rekonstrueras tack vare personliga anteckningar från Adlercreutz samt material från Skölds förberedelser inför mötet.

Anledningen till mötet var att ett antal upprörande fall av felrekrytering till arbetskompanierna hade upptäckts. Dessa hade nu kommit till regeringens kännedom. Två personer som av militären utpekats som kommunister var i själva verket fullt pålitliga medlemmar i det socialdemokratiska partiet. Sköld upplyste om att han själv företagit undersökningar, men även med hjälp från andra, beträffande de personuppgifter som låg till grund för rekrytering till arbetskompanierna. Han hade funnit att ”en stor del” av uppgifterna var ohållbara. En av de som hjälpt till med undersökningen var Torsten Nilsson, ordförande i SSU. Nilsson hade relaterat ytterligare ett fall där en värnpliktig för 10 år sedan varit tillfällig prenumerant på den kommunistiska dagstidningen Ny Dag. Anledningen till prenumerationen var att tidningen hade en prisnedsättningsperiod. Sköld betraktade fallen som ”groteska saker”. Han hade gjort en beräkning som visade att de felaktiga personuppgifterna snart kunde medföra att 30 000 – 40 000 värnpliktiga placerades på arbetskompani. Ytterligare ett antal felplaceringar relaterades. Därefter övergick Sköld till att förhöra sig om skälen till att inga nazister hade isolerats. Ett av de namn som diskuterades var S.O. Lindholm, ledare för Svensk Opposition. Adlercreutz framhöll att vissa ingripanden hade skett. Som exempel nämnde han organisationerna ”Blå Marin” och ”Pansarnäven”. Problemet här var att Adlercreutz verkade okunnig om att ”Pansarnäven” var en lokalavdelning till ”Förbundet Kämpande Demokrati”. Sköld konkluderade att för tillfället var nazisterna de farligaste. Hans direktiv var att framtida order skulle skrivas så att inte enbart kommunister omfattades. Slutligen begärde Sköld att underrättelseavdelningens register skulle lämnas ut till överstelöjtnant Nordqvist på Lantförsvarets Kommandoexpedition (LKE). Sköld förväntade sig att registret skulle granskas på LKE och att LO därvid skulle bistå.

Det konkreta utfallet av mötet blev att nya riktlinjer för rekrytering till arbetskompanierna upprättades. Kriterierna för rekrytering omformulerades för att minska risken för framtida misstag. Sammanfattningsvis kan sägas att den politiska kontrollen av verksamheten ökade samtidigt som det militära inflytandet minskade.

Mina kommentarer till ovanstående:
När man läser Molins bok måste man beakta att hans ämne, arbetskompanierna, endast är en begränsad del av de många skeenden som präglade svensk politik under krigsåren. Dock anser jag att boken har hög trovärdighet när jag projicerar innehållet på det jag känner till om kommunismen i Norrbotten under den aktuella perioden.
De forskare, förutom Molin, som grävt i de arkiv som förvaltas av staten har kunnat återskapa sanningen omkring detta mörka kapitel i Sveriges historia. För den som vill forska vidare kan jag särskilt rekommendera Krigsarkivet, Stockholm.

Molins bok är en enda lång uppgörelse med de militära missgrepp som skedde under lägrens tillkomst och administration. På så sätt ges en viss upprättelse för de värnpliktiga som utsattes för de militära övergreppen. Samtidigt är boken, av nödvändighet, svår läsning för de militärer som än i denna dag försvarar arbetskompaniernas tillkomst. Molin ger en särskild känga till de av nazism anfrätta marinofficerare som tjänstgjorde under den aktuella perioden. Osökt förs tanken till de ”ubåtskränkningar” (se avsnittet Palmemordet) som ”drabbade” Stockholms skärgård under hösten 1982 d.v.s. samma år som Molins bok publicerades. Att dessa två händelser sammanfaller i tiden kan vara en tillfällighet men ”ubåtskränkningarna” kan också ses som en motreaktion från CIA och de ”kränkta” marinofficerarna.

”Hemmakriget” ger en djupare förståelse för attentatet mot Norrskensflamman. Attentatet och arbetskompanierna hör intimt samman eftersom det ”tänk” som låg bakom i båda fallen var förankrat på högsta militära nivå.

Det svenska etablissemanget hade under den aktuella perioden en stark orientering såväl politiskt som ekonomiskt till det tyska samhället. Detta accentuerades av det svenska kungahusets goda relation till Tyskland. På 40-talet var kungahuset en maktfaktor på ett helt annat sätt än idag. Även konstitutionellt var denna makt befäst. Det var föga anmärkningsvärt att medlemmar ur kungahuset var direkt involverade i den svenska militära organisationen. Den som söker vidare i Krigsarkivet (Banérgatan 64, Stockholm) kan finna tidigare hemligstämplade dokument som verifierar detta förhållande. Här kan jag nämna att jag hittat dokument som visar att Folke Bernadotte var den högst administrativt ansvarige för arbetskompanierna. Mer om Bernadotte längre ned i texten. När Finska Vinterkriget utkämpades fanns det därför ingen tvekan om var det svenska kungahusets sympatier låg. Man hade i färskt minne den ryska revolutionen och det öde som drabbat den ryska tsar-familjen. När nu ”bolsjevikerna” börjat röra på sig ringde alarmklockorna.

Det är inget ”mysterium” som omger den svenska militära ledningens agerande under 2:a världskriget. Det fanns ingen neutralitet i dessa led – åtminstone inte på det sätt som den uttalades av statsministern. Här fanns orsaken till intressekonflikten mellan Socialdemokraterna och den svenska officerskåren. Det fick i sin tur konsekvenser för kommunisterna.

Danmark och Norge ockuperades i april 1940. Eftersom Storsien avvecklades ungefär vid samma tidpunkt kan knappast den svenska försvarsstaben bedömt att ett tyskt anfall mot Sverige var särskilt troligt. Denna enskilda händelse belyser att försvarsstaben fick kontinuerliga underrättelser från sina tyska kollegor. Det fanns inga motiv för ett anfall mot Sverige. Det fanns ingen anledning att hålla kvar de värnpliktiga i Storsien. Sverige tillmötesgick i stort sett alla tyska krav, allt från permittenttrafik på de svenska järnvägarna till leveranser av järnmalm.


Permitenttrafik. Tyska trupper i Järvsö den 15 april 1943.

Jag tillåter mig även att ha uppfattningen att arbetskompanierna var en av de saker som fanns på de tyska nazisternas önskelista. Senare under kriget kom arbetskompanierna att hos kommunisterna benämnas vid sitt rätta namn: koncentrationsläger. Att Sverige skulle gå in på den finska sidan i Vinterkriget var naturligtvis även det ett tyskt önskemål som vidarebefordrades av försvarsstaben till den svenska regeringen. De demokratiskt sinnade krafterna i Sverige lyckades stoppa galenskapen men de nazistiska framstötarna skulle fortsätta under de kommande åren.

Upplägget av övervakningen av kommunisterna bar alla de kännetecken som kan återfinnas i totalitära statsbildningar. Det är på inget sätt förvånande eftersom de ansvariga i ideologiskt hänseende var fast förankrade inom nazism eller fascism. Vidare har jag ingen acceptans för de drastiska åtgärder som vidtogs för att isolera de ”opålitliga” kommunisterna. Eftersom jag lärt känna åtskilliga kommunister (förutom min far) under mina uppväxtår i Arjeplog så blir den bild som tecknas av den militära underrättelsetjänsten, beträffande kommunism, för mig helt verklighetsfrämmande. Det fanns och finns fortfarande ett stort mått av lokalpatriotism i regionen. Man anser helt enkelt att man har samma rätt till överlevnad som övriga medborgare i Sverige. Jag är inte beredd att beteckna en enda kommunist om jag träffat som ”bolsjevik”. Det har aldrig funnits några planer på ”rysk revolution” i Norrbotten. Den kommunism som fanns hade få likheter med den ryska. Kulturellt och historiskt talar vi om skilda världar. Att ideologin fick fäste i regionen anser jag närmast bero på den underutveckling som fanns under den första hälften av 1900-talet. Fattigdom och dålig utbildning har alltid varit grogrund för kommunism. Att militären använde sig av uttrycket ”bolsjevik” ser jag endast som ett plumpt inslag i den psykologiska krigföringen. Det militära talet om att kommunisterna skulle ”falla de svenska trupperna i ryggen vid rysk konfrontation” är, för att använda Skölds uttryck, groteskt. Mitt antagande är att de militärer som deltog i kommunistjakten under 40-talet knappast själva kan ha trott på alla tarvligheter som prånglades ut. Det ligger nära till hands att tro att den svenska försvarsstaben, som fjärrstyrdes från Berlin, fick motta order och instruktioner som var illa genomtänkta av de tyska nazisterna. Det kan vara en bidragande orsak till fiaskot med interneringslägren.

Folke Bernadotte, 1895 - 1948.
Efter krigsslutet engagerade sig Bernadotte i fredens tjänst. Under 1948 hade han ett uppdrag från FN som medlare i konflikten mellan Israel och Palestina. Den 17 september mördades Folke Bernadotte i Jerusalem.

Wikipedia:
När Folke Bernadottes trebilskonvoj, utan israelisk eskort, passerade Palmachgatan i stadsdelen Old Katamon, blockerades följet av en israelisk arméjeep, vilken var ställd mitt i vägen för konvojen. Då bilarna stannade, sköt Yitzhak Ben Moshe och Avraham Steinberg sönder däcken på Bernadottes bil. Klockan 17:30 sköts Folke Bernadotte och den franske flygöversten André Sérot till döds med en tysk 9 mm kulsprutepistol av Yehoshua Cohen. Den fjärde medlemmen i gruppen var Meshulam Markover som körde mördarnas bil.



Folke Bernadottes farbror var Kung Gustaf V.




             Avraham Stern.


Mördarna anses vara medlemmar av den s.k. Sternligan.