Innehållsförteckning.

Johnson Matthey och ett raffinerat brott.

Under perioden 1980 – 1990 jobbade jag med försäljning / marknadsföring för den engelska ädelmetallkoncernen Johnson Matthey (JM). Vårt kontor låg på Rosenlundsgatan, Stockholm. Koncernen hade vid denna tidpunkt ca 10 000 anställda. I Stockholm var vi, 1985, ca 40 anställda.

Johnson Matthey, England, hade i början av 60-talet gått in som delägare i guldhandeln AB Gösta Nyström, Stockholm. VD vid denna tidpunkt var Arvid Nyström. Bolaget antog då namnet Nyström Matthey AB. 1978 blev företaget helägt dotterbolag till Johnson Matthey, England och antog då namnet Johnson Matthey AB.

I mars 1980 började jag min anställning. Min chef var engelsmannen RW. I mina arbetsuppgifter ingick att ta hand om industriella kunder som köpte produkter baserade på olika typer av silverlegeringar. En av våra största kunder var Ericsson som köpte silverbaserat kontaktmaterial för sina telefonväxlar. JM AB hade en organisation som byggde på produktindelning. Grunden för denna indelning var kundkategori samt typ av ädelmetall som såldes i kundkategorin. En särskild produktgrupp skötte handeln med juvelerare. Guld och silver var där de vanligaste förekommande metallslagen. Inom denna avdelning skötte man även försäljning av guldtackor. Kunder där kunde vara privatpersoner som köpte tackor för investeringsändamål.

En stor del av världens ädelmetallhandel är beroende av de dagspriser som åsätts på Metallbörsen i London. Eftersom dagspriserna varierar från dag till dag så måste handlarna säkra värdet av de ädelmetaller som säljs under en och samma dag. Metoden är att inköpa, samma dag, exakt samma vikt ädelmetall som sålts under dagen. Mellanskillnaden i försäljningspris och inköpspris är handlarens vinst. För att bidra till finansieringen av ädelmetallhandeln så hade moderbolaget JM England ett system där dotterbolagen fick låna ädelmetaller (guld, silver, platina etc). Som exempel kan nämnas att JM AB hade ett lån på ca 350 kg guld. De olika metallslagen redovisades viktmässigt på speciella konton som dotterbolagen hade hos JM England. I fortsättningen benämner jag dessa konton som "viktkonton". De olika metallslagen redovisades som "kemiskt rena" till 99,95 % när de bokfördes på kontona. När JM England levererat produkter till JM AB så debiterades dessa viktkonton. JM AB:s skuld (viktmässigt) ökade då. De flesta produkter som levererades bestod av olika typer av ädelmetallegeringar. Det var administratörernas jobb att räkna ut det "rena" (99,95%) ädelmetallinnehållet för varje metallslag som ingick i de olika legeringarna. Det innehåll som räknats fram på detta sätt debiterades på viktkontona. Endast tillverkningskostnaden för produkterna fakturerades JM AB i detta läge. När JM AB sålde dessa produkter vidare så fakturerades kunden för ädelmetallinnehållet enligt dagspris + JM AB:s påslag + tillverkningspris. Varje säljare var skyldig att se till så att det sålda ädelmetallinnehållet bokades för inköp på metallbörsen i London samma dag som försäljningen till kunden inträffade. Detta skedde som regel via telex till JM England. Den bokade metallen krediterades sedan JM AB:s viktkonton. JM AB:s skuld på viktkonton minskade då. JM England fakturerade JM AB för den bokade metallen enligt gällande dagspris vid bokningsdagen. Denna fakturering skedde som regel inom 48 timmar. Exempel: Om JM AB sålde en guldtacka som vägde 100 g och som bestod av 99,95 % guld (s.k. finguld) så debiterades kunden för guldet enligt gällande dagspris + JM:s påslag + tillverkningspris. JM AB säkrade sin prissättning på guldet genom att köpa in 100 g finguld till sitt viktkonto hos JM England samma dag. Huvudprincipen var alltså att JM AB:s viktkonton (=metallånen) skulle vara konstanta om krediteringar och debiteringar skedde enligt stipulerade regler. JM AB kunde alltså inte köpa in ädelmetallprodukter för lagerhållning i Stockholm och samtidigt betala JM England metallpris enligt dagsnotering vid leverans från England. Anledningen var att metallpriserna kunde svänga kraftigt, både upp och ned, under korta tidsrymder. Ett parti guldtackor som köptes in till lager i Stockholm vid en viss tidpunkt kunde redan efter några dagar ha ett helt annat värde än när det kom in. Eftersom JM AB:s kunder krävde debitering enligt gällande dagspris så var systemet med viktkonton enda sättet att komma runt problemet med svängningarna i metallpriserna.

Innesäljaren UV hade jobbat för bolaget sedan 1961. Han hade under årens lopp jobbat med alla JM:s produktlinjer. Han jobbade nu (mars 1980) på JM AB:s kemisektion. Denna sektion handhade försäljning av ädelmetallbaserade kemikalier för industriellt bruk. En annan del av sektionens verksamhet var raffinering av ädelmetallskrot. Denna del av företagets verksamhet hade stadigt växt. Under 1979 växte marknaden kraftigt när metallhandlarna började köpa in s.k. byrålådsguld från privatpersoner. JM AB köpte in detta guld från handlarna för raffinering. I början av 1980 beslutades att UV skulle ta hand om även denna del av marknaden. UV hade en hög profil som betrodd medarbetare. Han kunde företagets administration på sina fem fingrar. Han hade ett omfattande kontaktnät bland kunder och leverantörer.

I UV:s arbetsuppgifter ingick att ta emot och kontrollväga ädelmetallskrotet. Det lades i påsar som märkets med ett kontrollnummer. Detta nummer motsvarades av löpnumret på ett dokument som upprättades av UV. Kunden fick alltid ett kvitto på invägd kvantitet. Därefter lade UV påsen i ett kassaskåp som var placerat i JM AB:s inbrottssäkra valv. UV disponerade nyckel till detta skåp. När tillräckligt stor mängd skrot (10 - 20 kg) samlats in från UV:s kunder var det hans uppgift att skicka skrotet för raffinering hos JM England.

I sin hantering av ädelmetallskrot hade UV att följa samma regler, beträffande metallernas administration, som gällde för innesäljare på övriga produktgrupper. När han köpt kundens skrotparti har han bedömt ädelmetallinnehållet genom okulär besiktning. UV ansågs skicklig i sin bedömning av ädelmetallskrot. Oftast var det frågan om guld. Han beordrade då JM England att sälja av guld från JM AB:s viktkonto med vikt som motsvarade det han skulle kreditera sin "skrotkund". Därefter upprättade han ett avräkningsunderlag där kundens villkor angavs. Beroende på vilken kvantitet skrot som kunden sålt kunde denne få krediterat mellan 90 - 95% av dagspriset på metallen. Underlaget för utbetalning överlämnades till ekonomiavdelningen som ombesörjde betalning till kundens bankkonto. Kunden fick som regel betalt inom 24 timmar. Det fanns regler beträffande attestering av avräkningsunderlagen. Dessa regler hade följts. De personer som hade attesträtt förväntades stickpovsvis kontrollera att den attesterade kvantiteten fanns fysiskt i kassaskåpet. Dessa kontroller hade endast skett sporadiskt.

Efter några veckor levererades resultatet av raffineringen dvs det verkliga ädelmetallinnehållet i skrotet. Detta innehåll krediterades JM AB:s viktkonton i England. UV kunde då se utfallet av raffineringen för varje kund. Han jämförde då det med den betalning han givit kunden när denne lämnade in skrotet. Det var givetvis omöjligt att veta det exakta ädelmetallinnehållet när skrotet togs emot. Därför blev kunden återbetalningsskyldig om innehållet var lägre än det förväntade. Omvänt fick JM AB göra ytterligare betalning till kunden om innehållet var högre än det förväntade.

Under mina första veckor hos JM AB introducerade UV mig i den administration som berörde den produktgrupp som jag jobbade på. Jag insåg snabbt att han hade ingående kunskap. Situationen komplicerades av att UV:s förhållande till företagsledningen föreföll ansträngt. UV hade tidigare jobbat på de två produktgrupper som min chef, RW, ansvarade för. Företaget verkade uppdelat i två läger. Det ena lägret var de gamla medarbetarna (där UV ingick) och det andra lägret var de som tillkommit under senare år. Efter några veckor föreslog UV att vi skulle gå ut och ta en öl tillsammans. Han föreslog samtidigt att vi skulle göra ett besök på Solvalla. Jag gav OK till detta. Vi träffades på företaget på avtalad tid och begav oss sedan iväg. Ytterligare en medarbetare, KS, hade anslutit. Han var facklig representant. Jag hade tidigare noterat att UV och KS verkade vara bra kompisar. Väl ute på Solvalla fick jag en del "stalltips" från UV. Han gav mig även en del undervisning beträffande startspår och annat som kunde ha betydelse för loppens utgång. Jag spelade för högst 100 kr under kvällen. UV noterade att jag inte direkt utstrålade någon entusiasm för totalisatorspel. När jag senare nämnde för en annan medarbetare att jag besökt Solvalla tillsammans med UV fick jag veta att UV var "manisk" spelare på Solvalla. Efter ytterligare en tid hade några medarbetare gjort klart för mig att det var bäst att hålla sig borta från UV.

En dag i slutet av augusti 1980 föreslog vår VD, SH, att vi skulle äta middag på restaurang. Jag hade träffat honom i samband med anställningsintervju hos RW men sedan dess inte haft någon kontakt. Under middagens gång förstod jag att SH ville att jag skulle sluta min anställning. Eftersom jag inte upptäckt någon sådan önskan från RW valde jag att inte sluta. Efter ytterligare några veckor avskedades SH hastigt. Den i koncernledningen ansvarige för JM AB samlade samma dag ihop oss som fanns på kontoret. Han meddelade att SH hade avskedats. Han meddelade även att JM AB och SH hade undertecknat en överenskommelse beträffande avskedet. Han betonade särskilt att anledningen till avskedet inte var oärlighet. RW tillträdde kort därefter som ny VD. Jag kom sedan att få en ny chef, DM, som rekryterats från JM England. Jag fortsatte därefter i huvudsak med samma arbetsuppgifter som tidigare.

Bland industrikunderna fanns ett antal stora företag som köpte platinaprodukter från JM AB. Efter att företagen "förbrukat" dessa produkter i sin produktion så skickades de tillbaka till JM England för raffinering. Dessa kunder hade inga egna viktkonton hos JM England. Metallen bokfördes därför på viktkonton hos JM AB. Bokföringen skedde manuellt i en särskild bok. När produkter levererades till kunderna så debiterades viktkontona. När skrotade produkter raffinerats så krediterades viktkontona. 1983 upptäckte jag av en slump att en tidigare anställd hade gjort grova fel i bokföringen av viktkonton. Jag hade inte på något sätt varit inblandad i den aktuella produktgruppens affärer. DM hade ansvaret för produktgruppen som han tagit över efter RW. Jag påtalade felen för DM som därefter gav mig i uppdrag att göra en utredning. Denna visade att merparten av felen kunde härledas till en kund. När utredningen var klar så kunde vi återvinna metaller till ett värde motsvarande 2,5 milj. kr. Jag vill betona att det inte fanns någon oärlighet i denna ”historia”. Det var enbart inkompetens som orsakat felen. Mitt förhållande till UV och "det gamla gardet" var frostigt vid denna tidpunkt. Det gick många historier om UV:s spelande på Solvalla. Det kändes olustigt och personligen hade jag svårt att skämta bort alla dråpliga historier. När jag jobbade med "platinautredningen" märkte jag en påtaglig nervositet hos UV. Via andra medarbetare försökte han få information om min utredning. Den fasansfulla upptäckt som jag gjort avslöjade svåra brister i koncernens administration av ädelmetaller. DM var upprörd och menade att det var nära att han avskedades p.g.a det inträffade. Han hade haft ansvar för den anställde som orsakade felen.

I början av 1984 fick jag en förfrågan från DM. Han undrade om jag kunde tänka mig att gå över till raffineringssidan. Det var i första hand det administrativa man behövde hjälp med. Jag tackade nej till detta med motiveringen att jag tyckte att det intressanta i jobbet var JM:s produkter. Några produkter i egentlig mening fanns inte på raffineringssidan.

JM AB hade bokföringsår som sträckte sig över perioden 1:a april - 31:a mars. Vid bokslutet den 31:a mars 1984 hade vår nye ekonomichef, AM, upptäckt saker som gjort honom bekymrad. I samband med en "personalkryssning" på Östersjön kontaktade han mig och meddelade att han hade svårigheter att få metallerna att stämma. Han undrade om jag hade några idéer om vad som kunde vara orsaken. Jag hade noterat att UV inte var med på kryssningen. Jag svarade att jag inte hade några idéer. Senare under våren anlände en controller från JM England. I ett möte på tu man hand med honom fick jag veta att man hade svårigheter med att få JM AB:s viktkonton att stämma. Mer än så fick jag inte veta. Jag sa då att om jag vore i hans kläder så skulle jag kontrollera raffineringssidan. Senare kunde jag se att han spenderade tid på kontoret tillsammans med UV. Denna tid var bortkastad eftersom UV effektivt blockerade alla ansträngningar från controllern.

Sommaren 1984 fick JM AB:s ledning tips från Polisen om att UV spelade stort på Solvalla. Han kunde satsa 10 000 kr i varje lopp. På en kväll kunde han spela bort 100 000 kr. Denna information nådde aldrig utanför JM AB:s ledningsgrupp. Jag var helt ovetande om förhållandet. Man anställde vid samma tidpunkt en administratör, RC, som skulle hjälpa UV i hanteringen av ädelmetallskrotet. Den officiella förklaringen var att UV skulle få mer tid över för försäljningsarbetet vid denna avlastning.

I april 1985 gjordes en omorganisation hos JM AB. Man inrättade en centralgrupp som skulle effektivisera företagets hantering av de metaller som fanns i omlopp. En ny tjänst inrättades för UV i denna grupp. Man kan säga att han fick ett helikopterperspektiv beträffande JM AB:s metaller i denna befattning. RC fick i samband med detta ta hand om allt jobb som rörde raffinering. Han hade nu fullt ansvar i och med att UV kopplats bort. RC hade tidigare gjort påstötningar hos UV beträffande raffineringsjobb som inte var avslutade. Han sökte anledningen till denna brist utan att få rimliga förklaringar.

I november 1985 avslöjades UV. En ung kvinnlig medarbetare på företaget, EM, såg när UV var på väg ut från vårt lager med en påse som hon visste innehöll ädelmetall. Därefter kunde historien rullas upp. Kort tid därefter placerades EM på koncernens kontor i Hong Kong. Man lät oss förstå att detta grundades på säkerhetsmässiga överväganden.

UV erkände omgående sina tillgrepp. I förhör har han uppgett att han stulit guld under perioden april 1980 till november 1985. I Tingsrättens dom uppges att UV stulit 314 kg guld fördelat på ca 200 tillfällen. Man har beräknat värdet av det stulna till 26 milj. kr. Merparten av det stulna värdet hade han spelat bort på Solvalla.

UV har i förhören i detalj berättat om hur tillgreppen gått till. Han hade också fullständigt duperat två medarbetare för att tillskansa sig ett stort antal guldtackor. Ett typiskt tillgrepp kunde gå till på följande sätt:

1) "Skrotkunden" lämnar in sitt skrot enligt den rutin som jag tidigare skisserat.

2) UV har god kontroll över vilka skrotpåsar som kan vara intressanta att tillgripa. När det kommit in ett parti som kan vara intressant för hans köpare så kontaktar han några av dem. UV har uppgett att han haft 12 - 15 köpare. Han har bekräftat namn på ett fåtal köpare. Övriga har han vägrat namnge.

3) När han fått tag på en intresserad köpare så tillgriper han den aktuella påsen från kassaskåpet. Oftast använde han sin ytterrock för att dölja påsen när han gick ut från valvet.

4) UV levererar till sin köpare och får kontant betalning. Inga dokument upprättas.

5) I samband med att UV:s ”skrotkund” lämnat in sitt skrotparti så har UV beordrat JM England att sälja av guld från JM AB:s viktkonto. JM England betalar sedan för den försålda kvantiteten till JM AB. Kunden får betalning från JM AB till sitt bankkonto. Eftersom UV stulit kundens skrotparti så kommer ingen raffinering att ske. UV har ändå upprättat falska dokument som fått kunden att tro att raffinering skett. Det raffineringsresultat som UV presenterat för kunden har baserats på verkliga raffineringsjobb som skett tidigare för samma kund.

6) Eftersom ingen raffinering skett så krediteras inte heller något guld till JM AB:s viktkonto i England. Eftersom UV ändå sålt guld från JM AB:s viktkonto så uppstår en brist på kontot. Denna brist har UV dolt vid de årliga revisionerna på JM AB. Han har förfalskat dokument som visat att guldskrot skulle ligga hos JM England för raffinering. Denna skrotmängd balanserade mot hans tillgrepp. JM AB:s revisorer godtog de förfalskade dokumenten. Det lån av guld som JM AB haft på sitt viktkonto hos JM England hade när UV avslöjades till största delen förskingrats.

När jag rekapitulerar omständigheterna de närmaste månaderna innan UV greps så har jag anledning att anta att någon försökte att kompromettera mig för den pågående brottsligheten. Företagsledningen visste att det fattades metaller, innan UV greps, men man visste inte vad som låg bakom.

CIA ligger bakom denna operation. Att man valt just JM AB som lämplig tummelplats med syftet att tillverka en "patsy" inför det kommande mordet på Olof Palme kan ha flera förklaringar. Min hypotes är att valet styrts till stor del av UV:s närvaro i företaget. Man kände till hans spelberoende och trassliga ekonomi. Han har därefter tubbats att utföra tillgreppen. UV har i förhör sagt att han gjorde sitt första tillgrepp i april 1980. Anledningen var att bokföringsåret var nytt fr.o.m. 1:a april. Han ville ha "rent bord" administrativt när han väl startat tillgreppen. Det skulle också dröja minst 12 månader till nästa revision av företagets bokslut. CIA har koordinerat min anställning i mars. På så sätt fick man det att se ut som att stölderna började i och med min anställning. En viss person uppmanade mig dessutom att söka jobbet som innesäljare på JM AB våren 1980. Jag har identifierat denna person som nazist. Att JM AB:s VD, SH, ville att jag skulle sluta redan efter några månaders anställning kan bero på att CIA fått informationen att jag distanserat mig från UV. Det skulle knappast bli några fler besök för mig på Solvalla. Operationen hade misslyckats redan i detta läge. När jag valde att fortsätta hos JM AB tvingades man fortsätta på den inslagna vägen. UV fick fortsätta med sina tillgrepp. På så sätt hoppades man på att kunna kompromettera mig i ett senare läge.
Jag har gått igenom det persongalleri som fanns på JM AB vid denna tidpunkt. Det formligen vimlar av nazister och agenter. Ingen nämnd ingen glömd. UV ingick i JM AB:s bolagsstyrelse när han greps.

CIA hade redan stämplat mig som kommunist (eftersom jag besökt öststaterna) vilket innebar att jag passade väl in i Palmemordets politiska scenario – som CIA önskade att det skulle uppfattas. Man kunde också peka på de misstänkta bränderna i Chicago. Genom att misstänkliggöra mig för stölder av ädelmetaller kunde man då komplettera bilden av mig som en förhärdad brottsling.

Jag lärde aldrig känna UV närmare under min tid på företaget. Inget i den påföljande brottsutredningen tydde på att han hade någon medbrottsling inom JM AB. I samband med att stölderna uppdagats kritiserade jag ledningen för företaget. Jag hävdade att tillgreppen, som pågick under nästan 6 år, kunde ha upptäckts tidigare om företagets administrativa rutiner hade fungerat. Jag hade ju redan 1983 pekat på svagheter i administrationen. Koncernledningen kände till detta så därför blev "domen" hård.

UV dömdes till 7 års fängelse. Under hösten 2017 har jag gjort en slagning i det officiella svenska dödsregistret. Här framgår att UV avled i Malmköping våren 1990 (ålder: 47 år).

Något år efter stölden fick vi som arbetade kvar veta att utredarna inte fick UV:s erkända stulna kvantiteter att överensstämma med det som faktiskt saknades. I och med detta var det underförstått att det kunde finnas flera misstänkta. Jag fortsatte min anställning fram till 1990. Vi denna tidpunkt var vårt kontor i Stockholm i det närmaste helt avvecklat. Ganska omgående efter att jag hade slutat min anställning märkte jag att det började knäppa i min bostadstelefon. Jag uppmanades av en rad myndigheter att inkomma med svar på diverse granskande frågor. Jag var något undrande inför detta eftersom de som utredde stölden hade haft gott om tid på sig att kolla upp både mig och andra anställda. Jag hade vid denna tidpunkt kontakt med en arbetsförmedlare i Tyresö. När jag ringde honom så bekräftade han att det var Polisen som låg bakom denna spaning. Jag kunde dock inte få bekräftat från något håll att jag skulle vara misstänkt för stölder av ädelmetaller. Jag kände en viss irritation över att vara övervakad men tog det hela med jämnmod. Eftersom jag hade rent mjöl i påsen hade jag inget att vara orolig för. Åren gick och övervakningen fortsatte. Jag började misstänka att Polisen försökte att kompromettera mig för grov brottslighet. Jag tillskrev dåvarande justitieminister Laila Freivalds om saken i juni 1999. Hon svarade brevledes och hänvisade till regeringsformen som ju i princip hindrar ett statsråd från att på något sätt agera då det gäller en privatperson. Fortfarande, vid denna tidpunkt, gjorde jag ingen som helst koppling till Palmemordet.