Innehållsförteckning.


Arbetskompanier i Sverige, 1939 – 1943.

Litteratur: Hemmakriget.
Författare: Karl Molin,Tidens förlag, 1982.

Karl Molin är historiker och professor emeritus vid Stockholms Universitet. Han har främst skrivit om den svenska politikens historia under 1900-talet. Fram till 1982 hade han utkommit med ett antal publikationer som granskat den förda svenska politiken under 2:a världskriget samt delar av efterkrigstiden. Han har i första hand koncentrerat sig på den socialdemokratiska politiken.

Molins granskning av ”hemmakriget” sträcker sig över perioden 1939-1943. Boken omfattar 279 sidor. Den gör anspråk på att vara ett vetenskapligt dokument. Molin har gått grundligt tillväga. Inte mindre än 33 sidor upptas av källhänvisningar. Boken blir på så sätt en guldgruva för de som vill forska vidare i ämnet.

Några fakta ur boken:
”Arbetskompanier” var det arbetsnamn som den svenska militären använde för de läger där ”opålitliga” kommunister internerades under perioden 1939 - 43. Det saknades en legal grund för lägrens tillkomst. Efter lägrens avveckling var det meningen att de ansvariga militärer som stod bakom projektet skulle bränna alla dokument som på något sätt visade att lägren existerat. Av diverse praktiska orsaker blev det en omöjlig uppgift. Från de kvarlämnade dokumenten har Molin rekonstruerat händelseförloppet.

Finska Vinterkriget blev startskottet för en djupare form av antikommunism. Efter krigsutbrottet hösten 1939 restes krav från Högerpartiet på förbud mot Kommunistpartiet. Man ville att detta skulle skrivas in i den sittande samlingsregeringens program. Det uppstod ingen majoritet för förslaget eftersom Socialdemokraterna lade ett motförslag som riktade sig mot såväl kommunister som nazister. För det fortsatta agerandet enades man slutligen om formuleringen ”åtgärder mot landsskadlig verksamhet”.

Molin behandlar ett antal metoder som tillämpades av den militära ledningen i syfte att uppnå folkopinionen stöd. Denna del i ”hemmakriget” var ur militärt perspektiv viktig. Det fanns ju ingen majoritet för officerskårens politiska uppfattningar. Det medförde att okonventionella grepp ansågs nödvändiga. Författaren benämner en av metoderna som ”alarmism”. Här gällde det att kommunicera det militära hot som det kommunistiska Sovjetunionen utgjorde. Officerskårens uppfattning var att det ryska angreppet på Finland i förlängningen kunde bli ett angrepp på Sverige. Det var alarmerande. Som motiv för ett angrepp anfördes Sovjetunionens strategiska behov av isfri hamn mot Atlanten. Den svenska delen av Nordkalotten skulle då angripas. En sovjetstat skulle därefter etableras i området. I ett sådant tänkt scenario ansåg man att det från taktisk utgångspunkt var bättre att förlägga krigsskådeplatsen utanför svenskt territorium. Därför var det ”naturligt” att snarast gå in med trupper i Finland. Officerarnas propåer vann inget gehör hos Socialdemokraterna varför läget förblev oförändrat.

I det ”röda” Norrbotten hölls kommunalval 1939. Kommunisterna fick över 30% av rösterna i vissa distrikt. Det ska jämföras med riksgenomsnittet som låg omkring 4%. Socialdemokraterna var det klart största partiet. Man hade gott och väl över 40% av rösterna i Norrbotten. Den militära ledningen hade alltså svart på vitt att området befolkades av en ansenlig mängd ”opålitliga” kommunister. Detta fick långtgående konsekvenser för den fortsatta planeringen. I det scenario som skisserats ansåg man det fullt möjligt att beväpnade svenska kommunister skulle falla de svenska styrkorna i ryggen vid rysk konfrontation. Sabotage, sprängdåd etc. hölls också för troligt. Det förekom rykten bland civilbefolkningen om att radiosändare doldes i kommunisternas gårdar. Här fanns en direkt koppling till misstänkt spioneri. Allt detta sammantaget medförde att man ansåg det olämpligt att inkalla kommunister för militär tjänstgöring. Samtidigt insåg man att man inte kunde frikalla kommunisterna från tjänstgöring. Om så skedde skulle kommunisterna favorisera i förhållande till de som tvingades tjänstgöra. Det var utgångspunkten när ledningen för militärområdet Övre Norrland beslutade om att upprätta arbetskompaniet Storsien.

Den ensligt belägna byn Storsien ligger ca 20 km norr om Kalix. Vid denna tidpunkt fanns endast ett fåtal gårdar i byn. I december 1939 samlades ett 20-tal värnpliktiga från olika förband i Boden. Uppställningsplats var I 19:s kaserngård. De beordrades att lämna ifrån sig vapen och hjälm. Därefter transporterades de till byn Norra Bredåker för inkvartering i byskolan. Under de följande veckorna anslöt ytterligare värnpliktiga. När styrkan uppgick till ca 100 man startade man färden mot Storsien. Ytterligare värnpliktiga anslöt under resans gång. Styrkan uppgick till ca 120 man när man anlände till Storsien. Det förekom olika uppgifter om vilken kapacitet lägret hade. Försvarsminister Sköld uppgav som svar på en interpellation, i juni 1940, att ”cirka 300 värnpliktiga” fanns i lägret.


Lägerbaracker, Storsien.



Värnpliktige Conny Enbuske, Seskarö.
Han har fötterna inlindade i jutesäckar.

Det finns många vittnesmål från de värnpliktiga beträffande den standard som förläggningen hade. Det finns inget som tyder på att de tvingats frysa eller svälta. Tvärtom har man vittnat om att maten var god och barackerna var fullt beboeliga. Till en början fanns praktiskt taget ingen information som nådde utanför lägrets gränser men efterhand hade kommunisterna samlat tillräckligt med information för en artikelserie i ”Flamman”. Den publicerades i augusti 1940.

Det största bekymret som ledningen för lägret hade var att hitta lämpliga arbetsuppgifter för de värnpliktiga. ”Flamman” rapporterade om ett vägbygge som startats i närheten av lägret. Det fanns ingen militärstrategisk betydelse för bygget. Det saknades kompetens inom lägerledningen för byggets utförande. Efter 6 månader hade man åstadkommit 180 meter färdig väg. ”Flammans” reporter ansåg att Storsienvägen ”säkert var det dyraste vägprojekt som någonsin förekommit i landet”.

Även om vistelsen i lägret ur materiell synpunkt var uthärdlig så har ett flertal värnpliktiga vittnat om den psykiska belastning som ovissheten innebar. Till en början visste de inte ens orsaken till att de placerats i lägret. Läget klarnade efter hand och när informationen om sprängningen av ”Flamman”, den 3:e mars 1940, nått lägret insåg man allvaret i situationen. ”Flammans” annonschef, Valdemar Granberg, inkallades till kompanichefen och informerades om att ”Flamman” brunnit ned. Han beviljades därefter permission för hemresa. De värnpliktiga misstänkte att attentatsmännen var i maskopi med lägerledningen och fruktade därför ett nytt tillslag. Man organiserade vaktstyrkor som utrustade med käppar eller yxor patrullerade lägret nattetid. Man upprättade också en plan för utbrytning om hoten skulle bli verklighet. De ”förtroendemän” som de värnpliktiga utsett meddelade att man inte skulle låta sig skjutas som hundar.

Under sin vistelse i lägret hade de värnpliktiga efter hand insett att de inte var helt rättslösa. Därför framförde de skriftliga klagomål i egenskap av enskilda personer eller i grupp. Klagomålen kunde vara av vitt skilda slag. De påpekade ofta att de särbehandlades i jämförelse med de som var placerade på de stridande förbanden. Ett ofta återkommande klagomål var bristen på permissioner. Några ansåg att deras placering i lägret var fel eftersom de inte var kommunister. Mottagare av klagomålen kunde vara kompanichefen eller ansvariga inom militärområdets stab. Några klagomål adresserades till den svenska regeringen. (min anm.: dessa klagomål som hamnade hos de olika myndigheterna finns bevarade i statens arkiv. De har tjänat som underlag för de undersökande journalister och författare som kartlagt arbetskompanierna). Vissa klagomål blev offentliga handlingar och kom därför att publiceras i de kommunistiska tidningarna. I de allra flesta fall lämnades klagomålen utan åtgärd men de hade ändå en effekt eftersom arbetskompanier som företeelse blev känd. Det var främst Socialdemokraterna som insett att frågan var känslig och var till partiets nackdel.

I och med Finska Vinterkrigets slut fanns inte längre ett rekryteringsunderlag för Storsien. Lägret avvecklades i april 1940. Det hade fungerat som ett militärt pilotprojekt och de lärdomar som dragits kom att tillämpas vid uppbyggnaden av andra arbetskompanier senare under kriget.

Militärens främsta informationskällan beträffande ”opålitliga” kommunister var ett kortregister. Uppbyggnaden av registret hade pågått sedan 1928. Den ansvariga myndigheten var upplysnings- och underrättelsebyrån, UB. Organisationen sorterade under generalstaben. Syftet med registret var att förhindra eller försvåra spioneri. Informationsinhämtningen skedde främst med hjälp av s.k. övervakningsofficerare som fanns utplacerade på regementena. Man hade också ett samarbete med polismyndigheten. 1934 uppskattas registret ha innehållit över 100 000 kommunister. Vid en jämförelse med kommunisternas röstetal 1932 motsvarades registret av ungefär hälften av röstetalet. Inga nazister förekom i registret.

Under 1938 hade man byggt upp en ny organisation för säkerhetstjänsten. Det blev nu dennas uppgift att effektuera de tvångsmedel som stod till buds. Brevöppning, telefonavlyssning och spaning på misstänkta var några av metoderna för övervakning. En särskild enhet övervakade telegramtrafiken till utlandet. Åtgärderna kom att riktas nästan uteslutande mot kommunister. Den 10:e februari 1940 genomfördes en landsomfattande razzia mot kommunistiska organisationer och privatpersoner. (min anm.: i detta svep kom även ”Flamman” att ingå). Att det över huvud taget fanns en säkerhetstjänst blev mera allmänt känt först i januari 1943. Dess chef namngavs, överste Carlos Adlercreutz. Han ingick i försvarsstabens inrikesavdelning.



Antalet övervakningsofficerare som arbetade inom säkerhetstjänsten hade ökat under slutet av 30-talet. 1939 fanns 26 anställda. Anledningen var ett stadigt växande antal ärenden. Ett krav vid rekryteringen var att de sökande skulle vara generalstabsofficerare. Tanken var att en viss kvalitetssäkring skulle ske genom rekrytering av kompetenta personer. Likväl uppstod misstag i rekryteringen. Det hade uppdagats att en direkt olämplig person hade rekryterats. Han var framstående ”kulturbolsjevik” och medlem av ”Sovjetunionens vänner”. Generellt upplevde avdelningen att man hade svårt att hitta kvalificerade officerare.

Inom militärområdet Övre Norrland (där Norrbotten ingick) var övervakningsarbetet förlagt till två staber. Den ena var placerad i Boden och den andra i Södra Sunderbyn utanför Luleå. De informationskällor som användes för registrens uppbyggnad var:

1) Utdrag från polisens redan existerade register samt rapporter angående pågående spaningsverksamhet.

2) Information från Militärpolisen.

3) Information från myndigheter utan anknytning till säkerhetsfrågor.

4) Spontana anmälningar från privatpersoner.

I december 1939 överlämnade Landsfogden i Luleå en förteckning över 672 organiserade kommunister.

När man följer tidslinjen 1939 – 1943 kan man se hur ”konjunkturen” för arbetskompanierna påverkades av Tysklands med- eller motgångar under kriget. I början av kriget fanns indikationer på att en ny europeisk ordning, dikterad av Tyskland, var på väg. Den svenska militära ledningen framhöll vikten av att manifestera sitt ”antibolsjevikiska” sinnelag genom ingrepp mot kommunisterna. Regeringen hade då inga invändningar, av större betydelse, när kraven om arbetskompanierna restes.

Under 1941 fortsatte arbetet med att registrera ”opålitliga” kommunister. I maj gjorde överbefälhavaren bedömningen att nya arbetskompanier måste uppföras – enligt den modell som tillämpats i Storsien. Lägren kom att uppföras i orter som Sveg, Öxnered och Grytan. Planeringen tog sikte på internering av ca 2500 kommunister. Arbetsnamnet för dessa läger blev ”Barbarossalägren”. Avsikten var att markera sambandet med axelmakternas nästa stora projekt, Operation Barbarossa, d.v.s. invasionen av Sovjetunionen. Denna operation startade den 22:a juni 1941. Till en början var man framgångsrik men i november – december,1941, började de första rapporterna om tyska motgångar att komma in. Den sovjetiska motoffensiven hade startat. I april 1942 hade man slagit tillbaka de tyska styrkorna. Operation Barbarossa var över.

Det nya militärstrategiska läget på östfronten påverkade situationen för de internerade kommunisterna. Såväl politiker som militär hade insett att det nu var långt ifrån säkert att Tyskland skulle lyckas med att etablera ”Det Tredje Riket”. Dessutom hade USA anslutit på de allierades sida i december 1941, vilket betraktades som ett bakslag för axelmakterna. De internerade behandlades nu välvilligt av sina befäl. Vistelsen i lägren fick karaktären av ”semester”. De politiska förutsättningarna för interneringslägrens existens hade i praktiken upphört.

Den 27:e november 1941 hade försvarsminister Sköld kallat till ett möte. De som förväntades infinna sig var överbefälhavare Thörnell, överste Adlercreutz samt underrättelseavdelningens juridiske expert, kapten Leche. Inget officiellt mötesprotokoll fördes. Mötet har kunna rekonstrueras tack vare personliga anteckningar från Adlercreutz samt material från Skölds förberedelser inför mötet.

Anledningen till mötet var att ett antal upprörande fall av felrekrytering till arbetskompanierna hade upptäckts. Dessa hade nu kommit till regeringens kännedom. Två personer som av militären utpekats som kommunister var i själva verket fullt pålitliga medlemmar i det socialdemokratiska partiet. Sköld upplyste om att han själv företagit undersökningar, men även med hjälp från andra, beträffande de personuppgifter som låg till grund för rekrytering till arbetskompanierna. Han hade funnit att ”en stor del” av uppgifterna var ohållbara. En av de som hjälpt till med undersökningen var Torsten Nilsson, ordförande i SSU. Nilsson hade relaterat ytterligare ett fall där en värnpliktig för 10 år sedan varit tillfällig prenumerant på den kommunistiska dagstidningen Ny Dag. Anledningen till prenumerationen var att tidningen hade en prisnedsättningsperiod. Sköld betraktade fallen som ”groteska saker”. Han hade gjort en beräkning som visade att de felaktiga personuppgifterna snart kunde medföra att 30 000 – 40 000 värnpliktiga placerades på arbetskompani. Ytterligare ett antal felplaceringar relaterades. Därefter övergick Sköld till att förhöra sig om skälen till att inga nazister hade isolerats. Ett av de namn som diskuterades var S.O. Lindholm, ledare för Svensk Opposition. Adlercreutz framhöll att vissa ingripanden hade skett. Som exempel nämnde han organisationerna ”Blå Marin” och ”Pansarnäven”. Problemet här var att Adlercreutz verkade okunnig om att ”Pansarnäven” var en lokalavdelning till ”Förbundet Kämpande Demokrati”. Sköld konkluderade att för tillfället var nazisterna de farligaste. Hans direktiv var att framtida order skulle skrivas så att inte enbart kommunister omfattades. Slutligen begärde Sköld att underrättelseavdelningens register skulle lämnas ut till överstelöjtnant Nordqvist på Lantförsvarets Kommandoexpedition (LKE). Sköld förväntade sig att registret skulle granskas på LKE och att LO därvid skulle bistå.

Det konkreta utfallet av mötet blev att nya riktlinjer för rekrytering till arbetskompanierna upprättades. Kriterierna för rekrytering omformulerades för att minska risken för framtida misstag. Sammanfattningsvis kan sägas att den politiska kontrollen av verksamheten ökade samtidigt som det militära inflytandet minskade.

Mina kommentarer till ovanstående:
När man läser Molins bok måste man beakta att hans ämne, arbetskompanierna, endast är en begränsad del av de många skeenden som präglade svensk politik under krigsåren. Dock anser jag att boken har hög trovärdighet när jag projicerar innehållet på det jag känner till om kommunismen i Norrbotten under den aktuella perioden.
De forskare, förutom Molin, som grävt i de arkiv som förvaltas av staten har kunnat återskapa sanningen omkring detta mörka kapitel i Sveriges historia. För den som vill forska vidare kan jag särskilt rekommendera Krigsarkivet, Stockholm.

Molins bok är en enda lång uppgörelse med de militära missgrepp som skedde under lägrens tillkomst och administration. På så sätt ges en viss upprättelse för de värnpliktiga som utsattes för de militära övergreppen. Samtidigt är boken, av nödvändighet, svår läsning för de militärer som än i denna dag försvarar arbetskompaniernas tillkomst. Molin ger en särskild känga till de av nazism anfrätta marinofficerare som tjänstgjorde under den aktuella perioden. Osökt förs tanken till de ”ubåtskränkningar” (se avsnittet Palmemordet) som ”drabbade” Stockholms skärgård under hösten 1982 d.v.s. samma år som Molins bok publicerades. Att dessa två händelser sammanfaller i tiden kan vara en tillfällighet men ”ubåtskränkningarna” kan också ses som en motreaktion från CIA och de ”kränkta” marinofficerarna.

”Hemmakriget” ger en djupare förståelse för attentatet mot Norrskensflamman. Attentatet och arbetskompanierna hör intimt samman eftersom det ”tänk” som låg bakom i båda fallen var förankrat på högsta militära nivå.

Det svenska etablissemanget hade under den aktuella perioden en stark orientering såväl politiskt som ekonomiskt till det tyska samhället. Detta accentuerades av det svenska kungahusets goda relation till Tyskland. På 40-talet var kungahuset en maktfaktor på ett helt annat sätt än idag. Även konstitutionellt var denna makt befäst. Det var föga anmärkningsvärt att medlemmar ur kungahuset var direkt involverade i den svenska militära organisationen. Den som söker vidare i Krigsarkivet (Banérgatan 64, Stockholm) kan finna tidigare hemligstämplade dokument som verifierar detta förhållande. Här kan jag nämna att jag hittat dokument som visar att Folke Bernadotte var den högst administrativt ansvarige för arbetskompanierna. Mer om Bernadotte längre ned i texten. När Finska Vinterkriget utkämpades fanns det därför ingen tvekan om var det svenska kungahusets sympatier låg. Man hade i färskt minne den ryska revolutionen och det öde som drabbat den ryska tsar-familjen. När nu ”bolsjevikerna” börjat röra på sig ringde alarmklockorna.

Det är inget ”mysterium” som omger den svenska militära ledningens agerande under 2:a världskriget. Det fanns ingen neutralitet i dessa led – åtminstone inte på det sätt som den uttalades av statsministern. Här fanns orsaken till intressekonflikten mellan Socialdemokraterna och den svenska officerskåren. Det fick i sin tur konsekvenser för kommunisterna.

Danmark och Norge ockuperades i april 1940. Eftersom Storsien avvecklades ungefär vid samma tidpunkt kan knappast den svenska försvarsstaben bedömt att ett tyskt anfall mot Sverige var särskilt troligt. Denna enskilda händelse belyser att försvarsstaben fick kontinuerliga underrättelser från sina tyska kollegor. Det fanns inga motiv för ett anfall mot Sverige. Det fanns ingen anledning att hålla kvar de värnpliktiga i Storsien. Sverige tillmötesgick i stort sett alla tyska krav, allt från permittenttrafik på de svenska järnvägarna till leveranser av järnmalm.


Permitenttrafik. Tyska trupper i Järvsö den 15 april 1943.

Jag tillåter mig även att ha uppfattningen att arbetskompanierna var en av de saker som fanns på de tyska nazisternas önskelista. Senare under kriget kom arbetskompanierna att hos kommunisterna benämnas vid sitt rätta namn: koncentrationsläger. Att Sverige skulle gå in på den finska sidan i Vinterkriget var naturligtvis även det ett tyskt önskemål som vidarebefordrades av försvarsstaben till den svenska regeringen. De demokratiskt sinnade krafterna i Sverige lyckades stoppa galenskapen men de nazistiska framstötarna skulle fortsätta under de kommande åren.

Upplägget av övervakningen av kommunisterna bar alla de kännetecken som kan återfinnas i totalitära statsbildningar. Det är på inget sätt förvånande eftersom de ansvariga i ideologiskt hänseende var fast förankrade inom nazism eller fascism. Vidare har jag ingen acceptans för de drastiska åtgärder som vidtogs för att isolera de ”opålitliga” kommunisterna. Eftersom jag lärt känna åtskilliga kommunister (förutom min far) under mina uppväxtår i Arjeplog så blir den bild som tecknas av den militära underrättelsetjänsten, beträffande kommunism, för mig helt verklighetsfrämmande. Det fanns och finns fortfarande ett stort mått av lokalpatriotism i regionen. Man anser helt enkelt att man har samma rätt till överlevnad som övriga medborgare i Sverige. Jag är inte beredd att beteckna en enda kommunist om jag träffat som ”bolsjevik”. Det har aldrig funnits några planer på ”rysk revolution” i Norrbotten. Den kommunism som fanns hade få likheter med den ryska. Kulturellt och historiskt talar vi om skilda världar. Att ideologin fick fäste i regionen anser jag närmast bero på den underutveckling som fanns under den första hälften av 1900-talet. Fattigdom och dålig utbildning har alltid varit grogrund för kommunism. Att militären använde sig av uttrycket ”bolsjevik” ser jag endast som ett plumpt inslag i den psykologiska krigföringen. Det militära talet om att kommunisterna skulle ”falla de svenska trupperna i ryggen vid rysk konfrontation” är, för att använda Skölds uttryck, groteskt. Mitt antagande är att de militärer som deltog i kommunistjakten under 40-talet knappast själva kan ha trott på alla tarvligheter som prånglades ut. Det ligger nära till hands att tro att den svenska försvarsstaben, som fjärrstyrdes från Berlin, fick motta order och instruktioner som var illa genomtänkta av de tyska nazisterna. Det kan vara en bidragande orsak till fiaskot med interneringslägren.

Folke Bernadotte, 1895 - 1948.
Efter krigsslutet engagerade sig Bernadotte i fredens tjänst. Under 1948 hade han ett uppdrag från FN som medlare i konflikten mellan Israel och Palestina. Den 17 september mördades Folke Bernadotte i Jerusalem.

Wikipedia:
När Folke Bernadottes trebilskonvoj, utan israelisk eskort, passerade Palmachgatan i stadsdelen Old Katamon, blockerades följet av en israelisk arméjeep, vilken var ställd mitt i vägen för konvojen. Då bilarna stannade, sköt Yitzhak Ben Moshe och Avraham Steinberg sönder däcken på Bernadottes bil. Klockan 17:30 sköts Folke Bernadotte och den franske flygöversten André Sérot till döds med en tysk 9 mm kulsprutepistol av Yehoshua Cohen. Den fjärde medlemmen i gruppen var Meshulam Markover som körde mördarnas bil.



Folke Bernadottes farbror var Kung Gustaf V.




             Avraham Stern.


Mördarna anses vara medlemmar av den s.k. Sternligan.